Det var flera år sen den kvällen nu. George hade ordnat ett jobb åt honom på ett skepp och Jack var fortfarande kvar på skeppet. Det var en väldigt fin en. Skeppet hette Marylin. Kaptenen hade berättat att det var en gammal brud han hade haft. Jack hade från början bara varit springpojke. När han hade blivit äldre fick han börja arbeta som en riktig sjöman. Just nu låg Marylin ute på det karibiska havet. Dom hade fullt med marijuana i lasten. Enligt kaptenen var han en hederlig jävel.

Jack själv var 18 år. Han drömde om att en dag få vara kapten på sitt eget skepp. Dom andra sjömännen trodde att han antingen skulle bli kvar på Marylin eller dö.

Jack hade inte tagit illa upp alls, han hade skrattat. Dom skulle allt få se.

På kvällarna när sjömännen skulle gå och lägga sig berättade dom gamla sjörövarhistorier. Det fanns en historia som Jack tyckte mest om. Det var den om ett gammalt skepp. Den hade ett vackert namn. The Black Pearl... Mannen som berättade den var gammal. Han var äldst på skeppet. Egentligen borde han vara på land. Harry, som han heter, var 72 år. Men han var otroligt stark för sin ålder och inte alls gaggig. Han skulle lika gärna kunna vara 50. Han hade rött hår och skägg, som George.
"Jack! Stå inte där och dröm, för tusan! Det kommer ett främmande skepp emot oss!" Jack kastade en blick västerut. Han hade rätt. Och det skeppet verkade enormt. Jack kände på sig att Marylin skulle kunna smita ifrån det. Det var tydligt att det var ett piratskepp. Deras flagga visade en dödskalle och två benknotor. Kapten vrålade ut order och sjömännen lydde sin kapten. Jack hade haft rätt, skeppet kunde inte hinna ifatt Marylin. Piratskeppet gav upp och ändrade kurs. Kaptenen verkade oerhört lättad.

Senare nästa dag anlände dom till en hamn. Dom lastade av marijuanan och kaptenen fick betalt. Han gav sjömännen sin tillåtelse att gå till dom olika barerna som fanns i staden. Kaptenen själv skulle besöka sin familj. Jack följde med sjömännen. Han hade svårt för familjer sen han blev utkastad från sin egen.

Klockan närmade sig åtta och baren hade öppnat. Jack följde efter dom äldre männen. Dom kom till en ganska sliskig bar. Det var fullt med svettiga män och halvnakna kvinnor. Han satte sig ner vid ett ledigt bord med en öl. En kvinna kom fram till honom.

"Hejsan vännen! Du ser väldigt vilsen ut, kan jag hjälpa dig?" Frågade hon.

Jack skakade nervöst på huvudet. Kvinnan skrattade och satte sig ner i Jacks famn.

"Seså, drick lite sprit! Öl är bara för dom ynkliga. Du är väl inte ynklig?"

Jack tog emot flaskan. Han hävde i sig massor. Kvinnan bara skrattade.

Klockan närmade sig tre när Jack lämnade baren. Hans minne var fullständigt dimmigt och han vinglade. Till slut föll han. Sen blev allt svart.

"Är du säker? Jag menar, han verkar helt borta."

"Min lilla flicka, tro mig."

"Sch, han vaknar!"

Jack slog upp ögonen. Han mindes ingenting av gårdagens kväll. Och han var definitivt inte på skeppet eller på baren. Han var i ett rum. Rummet var ganska ljust och varmt, men det doftade gott också. Jack märkte att han låg i en säng. Bredvid honom satt en dam. Det var en söt dam. Hon såg snäll ut. Men skenet kan lätt bedra. Hon hade bruna mjuka lockar och ett par pigga och glada ögon. Gyllenbruna. Det stod en kvinna vid dörren. Hon var ganska kraftig och hade sitt hår uppsatt i en fin knut. Kvinnan verkade sträng.

"Jag heter Carmen von Rose. Det där är min mamma, Bertha. Vad heter du då?" Frågade en silkeslen röst. Jack tittade upp på flickan.

"Jack."

Carmen väntade på att han skulle berätta sitt efternamn, men han låg tyst i sängen och tittade på henne. Carmen nickade åt sin mamma och lämnade Jack. När han var helt säker på att dom inte var i närheten längre så klev han upp. Hans jacka låg på en stol tillsammans med hans vapen och stövlar. Han tog på sig sin jacka och klev i sina stövlar, innan han kontrollerade sina vapen. Allting såg orört ut så han öppnade dörren försiktigt och kikade ut. Han var på övervåningen i ett hus. Det verkade vara ett rikemans hus. Han vågade inte gå på mattorna, ifall dom skulle bli smutsiga av hans stövlar så han gick bredvid. När han kom till trappan hörde han deras röster. Dom grälade om någonting men det handlade om något giftermål så Jack orkade inte lyssna. Istället gick han så tyst han kunde nerför trapporna och letade efter en dörr att kunna slinka ut genom. Till sist hittade han en dörr på baksidan. Försiktigt öppnade han dörren och gick ut. Trädgården var otroligt fin. Det fanns en liten damm i mitten, omringad av en massa blommor, som Jack inte visste namnet på. Han smög längs huset och kom till en mur. Den var inte så farligt hög så Jack kunde lätt komma över den. Så han tog sats och hoppade upp. Han svingade benet över muren och hoppade ner. Visst hade den där familjen varit vänlig men han ville helst komma iväg till skeppet. Så han började gå mot en riktning som han antog att var mot hamnen. Han hade haft fel. Istället kom han till mitten av staden. Jack svor högt och vände om. Det kändes som om han skulle ramla omkull när han kom till hamnen. Men ett problem hade uppstått. Marylin låg inte kvar i hamnen.