Nervositet i stallet
Efter ytterligare tio minuter av ihärdigt tjat ledde jag in Dopey i stallet. Han är en mörkt apelkastad vallack och är inte särskilt vacker i formen, men han är väldigt trevlig att pyssla med.
Jag var väldigt ivrig då jag ryktade skimmeln – Trots att jag inte varit villig från början hade ridning alltid varit en dröm för mig. Dopey skötte sig helt utmärkt och var lugn även då jag sadlade. Min farbror stod hela tiden på sidan av och granskade oss med ett finurligt leende.
"Hej! Vem är det som ska rida Avkastaren?"
Linda, Starplaces hoppstjärna och en av de mest kända Höstryttarna, hade dykt upp. Med sig hade hon sin älsklingshäst, Haflingern Meteor. Linda är mörkhyad och jättesöt, och hon har alltid på sig sina gigantiska glasögon. Dessutom är hon en av de duktigaste eleverna i sin skola.
"Hej Linda! Grejen är att jag ska rida honom, men jag kommer troligen bara 'åka' häst idag."
"Är det sant?" Linda sköt upp glasögonen högre upp på näsan. "Så kul! Äntligen får man upp dig på en häst! Synd att inte Alex är här, hon skulle bli så glad."
"Det är ingen idé att störa henne. Hon är säkert ute och tränar på någon terrängbana." Dopey öppnade snällt munnen då jag förde bettet uppåt. Det skulle kanske gå bra.
Usch, jag kommer ihåg hur nervös jag var då jag red första gången! Det var på en liten shettisvallack som hette Aladdin, en jättesöt skäck med en trekantig stjärna i pannan… Härligt att återuppliva känslan på papper!