Kapitel 2; Skog, skog, skog och ännu mer skog.

BPOV

Jacob hade redan gjort mig frukost. Han måste ha trott att jag inte hade ätit på flera dagar för det låg fyra stycken rykande, nyrostade limpskivor på en tallrik med ett stort glas juice framför.

"Men gud, Jacob, jag äter faktiskt inte lika mycket som du" Sa jag fortfarande i chock.

"Äh, du måste ha kraft idag" Svarade han lite nonchalant.

"Kraft?" frågade jag förundrat och böjde bak huvudet så att jag kunde titta upp i hans ögon. Jacob var mycket längre än mig, nu under sommaren hade han växt 10 cm, så nu var han uppe på 190 cm, till skillnad mot mina ynka 160 cm. Att vi var syskon men ändå så olika hade jag aldrig tänkt på förut, men nu började jag nästan undra. När skulle JAG växa? Jag hade trott att jag skulle bli längre senare, fast nu på mina redan 17 år så var jag fortfarande oerhört kort medan Jacob sköt i höjd på bara någon månad. Han förstod nog inte att han kunde skratta sig lycklig.

"Ja, vi ska simma och ha kul, det måste man ju ha kraft till." Svarade han lite för snabbt.
Jag höjde ett ögonbryn mot honom och gav honom en frågande blick. Det blev mer och mer uppenbart att det var någonting på gång, och jag visste ingenting om det. Jag hatade överraskningar.
"Okej, vad är det nu? Jag ser ju att någonting är på gång. Berätta, nu!" Utbrast jag förskräckt.

"På gång? Ingenting är på gång." Sa han och undvek min blick.

Jag suckade djupt och tog en tugga av den varma smörgåsen. Kallprat var inget speciellt i våran familj så vi satt tyst vid bordet medan jag knaprade vidare på min frukost. När jag var klar så sköt Jacob upp ur stolen och tog min tallrik och ställde ner den i vasken medan jag satt som fastfrusen i min egen stol.

"Vad var det där nödvändigt för? Rädd att du ska missa tåget eller nåt?" Frågade jag efter ett ögonblick.

Jacob suckade och tog enkelt min arm och drog upp mig ur min sköna stol och började gå mot hallen med mig i släptåg.

"Jacob! Vad håller du på med?" Gnällde jag.

"Vi måste gå nu, det håller vi på med." Sa han lugnt.

Jag fnös och satte på mig skorna innan jag tog min jeansjacka och gick ut för att vänta på Jacob. La Push stranden låg knappt 200 meter ifrån vårt hus så någon bil skulle vi inte behöva. Jag antog att Paul och resten av gängen redan var där eftersom Jacob var så entusiastisk att komma fram. Han gick med sina långa steg över bilvägen över till en liten grusväg som ledde mot stranden. Jacob hade tydligen inte tänkt på att jag var mycket mindre än honom eftersom jag blev den som nästan fick springa bredvid honom.

Vi såg gängets grova gestalter på långt håll. Alla var minst lika stora som Jacob och jag kände mig oerhört liten när jag var med dem. När vi kom fram till dem såg jag de stora väskorna som låg vid deras fötter.

"Haha, ska ni ut och campa eller nåt?" Frågade jag skrattandes.

"Ja, faktiskt och du ska följa med!" Svarade Sam med ett brett leende.

Whoa, det vad jag inte beredd på. Jag? Campa? De måste ha blivit galna eller i varje fall blinda om de inte sett att jag är den mest klumpigaste person som någonsin föds. Jag skulle inte ens kunna komma fram till campingplatsen utan att trilla minst 30 gånger.
"Oh no, aldrig i livet. Ni får campa utan mig!" Sa jag snabbt.

"Men kom igen Bella, klart du ska med." Sa Paul och log brett mot mig han också. Usch, tänkte jag. Jag tänker verkligen inte spendera en natt ute i vildmarken med Paul. Även fast vi var med min bror, aldrig i livet.

Jacob skrattade.

"Ja, hon ska med" Sa han och tittade på mig." Jag har redan packat så det enda vi behöver göra nu är att övertala dig. Och du vet ju själv att ingen av oss tar ett nej till ett svar, Bella." Han höll upp två stora väskor som jag inte märkt tidigare när vi gått ner till stranden. Jag var fortfarande i en liten chock men försökte ändå komma på en plan att försöka komma hem till mitt trygga rum igen.

"Du vet att vi bara kommer släpa tillbaka dig, du behöver inte ens försöka rymma hem" La Jacob till när han såg att jag sköt en blick tillbaka på vägen som vi kommit från. Jag suckade och visste att jag inte kunde göra någonting åt detta. Man kunde ju tro att när vi bodde så tätt inpå naturen att jag skulle gilla sådana här saker, men så var inte saken. Jag blängde argt på honom.

"Du visste det här! Du kunde väl i varje fall ha varnat mig lite innan?" Muttrade jag.

"Bella, Bella, Bella." Suckade han. "Du vet ju att det skulle ha förstört hela överraskningen" sa han och log ett brett leende som visade hans perfekta tänder.
"Det här är den värsta överraskningen du någonsin kommit på, din lilla idiot." Morrade jag fram och slängde mig ner på min rumpa i sanden på stranden.

Alla killarna ignorerade min kommentar och skrattade bort det. De började prata om vilken vandringsled vi skulle ta i skogen.

"Ska vi vandra? I skogen? Är ni helt från vettet eller? Är ni helt jävla blinda eller har inte ni sett att jag är världens klumpigaste person? Jag kommer aldrig komma till campingplatsen levandes." Utbrast jag.
Igen av killarna reagerade och jag blev bara ännu argare. Förstod de inte att jag skulle dö om de inte lät mig stanna hemma? Eller dö kanske var att ta i lite, men jag skulle i varje fall bryta ett ben eller två.
"Perfekt." Morrade jag fram och försökte få killarnas uppmärksamhet men de skrattade bara till lite och fortsatte sin planering.
Jag insåg att det inte fanns mycket jag kunde göra förutom att försöka. Men jag fick redan lite ont i magen när jag tänkte på alla grenar och stenar som jag kunde snubbla över. Jag undra vems denna idiotiska idé hade vart från första början så att jag kunde slå till den personen. Efter ett tag så satte sig killarna ner vid min sida och de var verkligen överlyckliga att jag skulle följa med. Inte för att jag förstod varför, eftersom de aldrig vart så entusiastiska på att umgås med mig förut.
"Hur många dagar ska vi stanna?" Undrade Paul och tittade på mig ur ögonvrån.
Jag spände käkarna och kände ilskan bubbla upp i bröstet. Att snubben inte kunde fatta vinken att jag inte var intresserad av honom.
"Tre dagar ska nog vara nog." Svarade Sam som satt till höger sida om Seth.
Jag böjde mig framåt och la händerna över ansiktet. Jag tände hur Paul flyttade sig närmare och plötsligt så låg det en arm om mina axlar.
"Ta det lugnt, sötnos" Sa han. "Jag ska minsann inte låta dig trilla och slå dig." Jag tog bort händerna från ansiktet och blängde på honom. Han verkade gilla att sitta och hålla om mig. Även fast jag inte förstod varför någon som han nu skulle gilla någon som mig. Jag var en helt vanlig tjej, eller ja, vanlig kanske man inte ska säga, men jag såg i varje fall ganska normal ut. Jag hade långt, vågigt mörkbrunt hår som brukade hänga över mina axlar, men idag hade jag för ovanlighetens skull satt upp det i en hästsvans. Jag var väldigt kort, som sagt, och var smal. Inte för smal, lagom smal. Jag hade inte direkt stora bröst eller någonting som kunde locka till sig killar men det hade aldrig bekymrat mig då jag aldrig vart intresserad av någon. Jag var otroligt blek, även på somrarna och smälte in i mängden kan man väl säga. Förutom det där med blekheten. Men Paul verkade i varje fall gilla det, mot min vilja dock.
Jag tittade upp på Jacob och han stod nu upp framför Paul och det såg ut som att han kokade av ilska.
"Paul!" Sa han varnande.
Paul svalde ljudligt och tog bort armen om mina axlar och makade sig lite längre bort ifrån mig. Jag log tacksamt mot Jacob då han satte sig mellan oss.
"Om alla har sin packning så måste vi nog börja vandra snart, så att vi kommer fram till campingen innan det blir mörkt". Sa Sam efter ett tag. Paul reste sig omedelbart och tog upp sin ryggsäck och slängde den upp över axeln. Detta gick på ungefär 2 sekunder. Alla stirrade förbryllat på honom som om han var en varelse från en annan planet. Frågan som vi alla nog ställde oss själva var: Har Paul alltid kunnat röra sig så fort?
"Vaddå?" Sa Han och tittade på oss med höjda ögonbryn.
Sam och resten av skakade av sig frågorna i deras ansikten och reste sig. Jacob erbjöd mig sin hand för at hjälpa mig upp och räckte mig sedan min ryggsäck. Jag tittade snabbt ner i den för att de att han hade packat ner mina viktigaste tillbehör och ordentlig som han var så hade han det.

När vi hade kommit en bit på leden så hade jag bara snubblat en gång, otroligt. Mina reflexer verkade ha skärpts lite sedan i morse. Inte för att jag visste om det var sant eller inte så kändes det som det. Vi pratade och skämtade medan vi gick och jag hade för en gångs skull väldigt roligt. Jacob vakade fortfarande över Paul och hans händer så Paul höll sig på avstånd under hela vandringen.

"Shit, ser ni där framme? Jag tror vi är framme!" Utbrast Seth plötsligt. Det enda jag såg var skog, skog, skog och ännu mer skog.

"Vad snackar du om Seth? Det är bara skog?" Frågade jag och försökte titta intensivare.

"Jag ser det också" Sa Sam efter en stund. "Ser ni inte?" Han pekade framåt på leden men jag och Jacob tittade oförstående på honom.

"Vad babblar ni om egentligen? Det är bara leden?" Sa Jacob.

Ingen svarade. Vi fortsatte gå och efter ungefär 200 meter såg vi hur det ljusnade lite och snart kom vi fram till en glänta och en grusväg som ledde fram till campingen.

"Men? Jag såg ju denna grusväg från 200 meter sen?" Sa Seth förundrande. Paul höjde ögonbrynen och skakade på huvudet. Vi andra suckade åt Paul och fortsatte gå på grusvägen fram till en tillräckligt stor plätt där vi kunde slå upp tälten.

Vi småpratade och skrattade medan vi slog upp tälten och Sam gjorde upp en eld i mitten av alla tält. Jag gick iväg lite och satte mig vid ena ändan av gläntan och såg hur solen hade börjat gå ner mot horisonten och himlen färgades rosa och lila. Det var nog det vackraste jag sett. Jag hörde hur någonting rörde sig i skogen bakom mig. Jag antog att det bara var Jacob eller någon som skulle skämta med mig, men sedan hördes ett lågt morrande. Jag vände snabbt på huvudet för att se vart ljudet kom ifrån, men där fanns det ingenting. Morrandet fortsatte och min andning blev reflexivt snabbare. Vinden tog tag i mitt hår och precis då slutade morrandet. Jag tittade febrilt in mellan träden för att försöka se vart ljudet hade kommit ifrån. Illamåendet kom som ett slag i magen och jag stängde munnen för att inte känna mig frestad till att spy. Jag reste mig klumpigt upp och stapplade tillbaka till brasan och de andra, mina ögon lämnade aldrig träden som jag lämnade bakom mig. Plötsligt såg jag något gyllene svischa förbi mellan granarna. Det var otroligt vackert men jag stannade tvärt och såg det igen, och igen susa genom träden. Det kom rakt emot mig.

Så, nu har ni fått två stycken kapitel. Vet inte vad jag gjorde med första, men det blev lite konstigt. Men ni får väl stå ut, iguess.
Kommentera och säg vad ni tycker så att jag vet om jag ens ska fortsätta den här berättelsen.

Uppdaterar så fort som möjligt, går snabbare om ni kommenterar, haha.

Kommentarer är bättre än en rosa och lila himmel!