Tuuri tyckte egentligen inte om att gå till baren, den var högljudd och fylld med människor som stötte på henne efter några glas. Just den här baren gick hon gärna till dock. Anledningen stod bakom bardisken. En lång kvinna, med axellångt, rött hår och ögon som skiftade i violett. Kostymen hon tvingades bära för jobbet gav henne ett intryck av auktoritet och Tuuri älskade att se henne så. Sigrun hette hon, och efter en dag på sitt eget arbete gick Tuuri till baren för att se henne arbeta, kanske umgås lite med henne mellan beställningarna och sen gick de hem tillsammans. Sigrun log mot henne och hon vilade hakan mot handen, såg på när Sigrun blandade till ytterligare en drink.

– Det enda dina ögon inte har sagt mig är ditt namn.

Tuuri kastade en blick på mannen som lutade sig mot bardisken bredvid henne. Hans blonda hår var välkammat, polisongerna ansade och slipsen hängde på sniskan, försökte täcka en stor fläck öl men misslyckades. Tuuri vände sig tillbaka mot bardisken och kramade sitt glas hårdare i handen. Nu började det igen. Varje kväll. Hon försökte fånga Sigruns blick, men hon var upptagen med att ta beställningar.

– Madsen heter jag. Mikkel Madsen. Du har säkert hört talats om mig.

Tuuri kämpade för att inte hånskratta. Trodde han att han var James Bond? Var det vad han försökte låta som? Trodde han att hon var intresserad av en hemlig spion? Hennes blick gled över honom igen, stannade återigen vid ölfläcken innan hon tittade bort. En sån tölp.

– Snygging, vad säger du om att gå hem till mig och förbättra våra mattekunskaper?

Seriöst, skulle han verkligen försöka med den raggningsrepliken? Hon höjde ett ögonbryn. Om hon tömde glaset över honom kanske han skulle lämna henne ifred. Vågade hon det? Hon ville inte ställa till med en scen. Hon gjorde ett nytt försök att fånga Sigruns blick, men nej, Sigrun var fortfarande upptagen.

– Vi adderar en säng, subtraherar våra kläder och multiplicerar oss.

Hon suckade. Han drog den verkligen. Som om hon inte hade hört den fem miljoner gånger redan. Kunde han inte hitta någon annan att använda den på? Kanske någon som var i hans egen ålder? Han var ju uppenbart äldre än vad Tuuri var. Och full. Hon rynkade på näsan och såg mot glaset igen. Hans hand slöt sig om hennes arm och hon spände sig, glodde på honom.

– Vad gör du, ditt äckel?!

Han log, sådär äckligt självsäkert som fulla medelålders män alltid log mot henne. Som om de trodde hon bara spelade. Om hon bara kunde samla mod att slänga glaset i ansiktet på honom, men han drog henne närmare, la armen om hennes axlar. Stanken av öl gav henne kväljningar.

– Oroa dig inte, baby, de förstår om du inte kan motstå mig.

– Har du sett dig själv i en spegel på sistone?

– Mhm, och det enda som saknades var du vid min sida.

– Ursäkta.

Sigrun. Äntligen. Tuuri drog en lättnadens suck och mötte hennes blick.

– Stör den här mannen dig?

Sigruns ankomst störde honom och Tuuri lyckades dra sig loss, försökte knuffa undan honom. Mikkels hand grep tag i henne igen, hon gjorde sig beredd att slå honom, men innan hon hann var han borta och tryckt mot bardisken. Tuuri sjönk ner i en av stolarna igen, begravde ansiktet i händerna. Hon kunde höra Mikkels röst fortfarande, den överröstade musiken och bakgrundssorlet och sen hade hon en hand på sina axlar igen. En annan hand. Hon såg upp mot Sigruns leende.

– Han kommer inte störa dig igen ikväll. Du borde gå hem, mitt skift är inte slut förrän om tre timmar.

Sigrun böjde sig ner mot henne, gav henne en snabb puss på pannan, innan hon försvann bakom bardisken igen. Tuuri suckade nöjt, lyfte sitt glas mot läpparna och fortsatte studera Sigrun medan hon arbetade.