Kapitel 1

Istället för att öppna upp dörren och skälla ut vem det nu var som hade väckt henne, vandrade hon med ett stort leende över till fönstret och öppnade upp det. En blöt ljusbrun uggla flög igenom fönstret och satte sig på sängkarmen. Savannah skyndade sig att stänga fönstret innan hela rummet skulle bli översvämmat av det massiva regnet som var utanför. Hon vände sig om och såg det underbara brevet liggande på kudden. Det pergamentfärgade kuvertet med den smaragdgröna skriften på framsidan. Hon klappade ugglan försiktigt medan hon öppnade upp kuvertet. Inuti fanns två pergament. Båda med samma gröna skrift som på kuvertet. Det första var det årliga "välkommen till Hogwarts" brevet, det andra var en inköpslista på vad femte årseleverna skulle behöva för detta år. När hon hade öglat igenom de båda pergamenten insåg hon att det fanns ett ytterligare pergament i kuvertet. Hur kunde hon ha missat? Hon vecklade ut de tre gånger vikta brevet och läste igenom det. Efteråt satte hon sig på sängen, det tredje brevet hårt i sin hand. Kunde detta vara sant? Kunde hon, Savannah, verkligen hålla i det brevet, den texten, som sa att hon var en av de två nya Ravenclaw prefekterna? Inte en chans att hon kunde somna om nu.

I cirka en kvart satt hon där på sängen. Helt i chock. Aldrig kunde hon ha anat detta. Hon var den första i sin familj på Hogwarts, de enda trollkarlarna i hennes familj var hennes mammas syster och hennes två söner, och självklart hennes två systrar och bror. Hennes mammas syster var den första i familjen att få sitt brev. Till skillnad från hennes många mugglarfödda vänner på skolan var hon aldrig utsatt för den situationen när en uggla kommer in flygande och dumpar ett brev och hela familjen sitter stumma och förvirrade. När hennes första brev hade kommit för fem år sedan hade hennes mamma redan varit med om samma sak och förstod vad som nu skulle ske. Trots informationen hans hustru hade gett honom mer eller mindre varje gång de skulle besöka hennes syster var Savannahs pappa ganska så förvirrad vid den första ugglan. Efter att chocken lagt sig reste hon sig upp och gick återigen till skrivbordet. Hon drog upp ett papper från den översta lådan och tog första bästa penna.

Det var ett tag sedan hon hade skrivit till sina vänner nu. I början av sommarlovet hade de haft mer eller mindre daglig kontakt. Men då Savannah åkte över till New York med sin familj och sedan hade åkt över för att hälsa på en vän i Paris hade hon inte haft all tid i världen att sätta sig och skriva. Vid vissa stunder önskade hon att även hennes vänner som bodde i riktiga trollkarlsfamiljer visste hur man använde en telefon, och främst av allt, hade en. Hon skrev ner lite kort vad hon hade gjort den senaste tiden och slutade brevet med ett förslag om att ses utanför Den Läckande Kitteln en vecka innan skolan skulle börja igen. När hon hade skrivit klart tog hon en stund och funderade. I vanliga fall brukade hon skriva om olika saker beroende på vem av sina vänner hon skickade till men nu ville hon ju att alla skulle träffas och hon ville berätta kort vad som hänt för dem alla. Skulle hon bara kopiera med en fin trollformel eller skulle hon lägga ner lite extra tid och göra det mer personlig? I slut endan bestämde hon sig för att skriva för hand alla breven. Klockan var trots allt inte ens sex och hon hade inga planer för dagen. Skulle vädret dessutom fortsätta som det gjorde nu skulle hon med all säkerhet inte lämna huset allt för länge.

I jämna mellanrum la hon ner pennan på skrivbordet och vred och vände på handleden. Efter att ha skrivit ett tag började den bli riktigt trött. Dock var det väl lika bra att träna upp inför de tentor hon lär behöva ta i slutet av skolåret.
Fem brev senare, klockan var nu nästan halv åtta. Med fler pauser i slutet och även några minuter på sängen var hon klar. Breven var i kuverten och kuverten var adresserade. Som den perfektionist hon var tog hon de fem kuverten och la dem på varandra. Hon dunkade dem lätt på alla fyra sidor mot bordet och jämnade sen till den redan jämna högen med fingertopparna. De var sorterade i bokstavsordning efter förnamnet och högst upp låg Allison. Efter att ha tittat på högen av kuvert stoppade hon undan de papper hon inte använt samt pennan och städade undan skrivbordet. Hon bäddade sängen och öppnade upp de stängde persiennerna på det fönstret ugglan inte hade varit på tidigare under morgonen. Hon hoppade in i duschen och bytte om till tights och en större skjorta.

Innan hon gick ner till köket för att äta frukost kallade hon på ett par ugglor och skickade iväg sina brev. Hon höll kvar blicken på den sista ugglan tills det att hon inte kunde se den längre, och på grund av det hemska vädret tog det inte allt för lång tid innan den vita ugglan var helt borta från hennes syn. Hon tittade sig snabbt i spegeln medan hon återigen borstade igenom sitt nästan helt torkade hår. Sen hon började på Hogwarts älskade hon att stå framför sin helfigurs spegel. Det var inte det att hon älskade att se sig själv, men sedan hennes första år hade hon fått så många fantastiska vänner och nu fanns de alla på spegeln. Längs med kanterna var det bilder på henne och hennes vänner från alla de hittills fyra år. Vissa rörde på sig, andra var vanliga mugglarfoton. Det spelade ingen roll alls om de rörde sig eller inte, dessa foton gjorde hennes dag. Varje dag tog hon en stund med att bara titta på bilderna. Tänka på allt hon gjort med sina vänner och varje gång blev hon lika lycklig.

Fortfarande i tankarna på att hon skulle se sina vänner snart igen gick hon ner för trappan och in i köket med blåa tapeter på väggarna och vita möbler. Savannah älskade sitt hem, trots att hon och hennes familj bara bodde en kvart ifrån Londons centrum och deras hus låg mitt i ett område fullt med villor och det såg ut som vilket annat hus som helst, var insidan något speciellt. Redan när du kom in igenom dörren var du som i en annan stad. Allt blev mycket mer naturligt och på något sätt lantligt. Det var mycket ljusa färger och allt var simpelt. Det absolut bästa med hemmet var trädgården. Savannahs mamma var mycket för sin trädgård och spenderade flera timmar varje dag ute på baksidan framförallt. Från dörren ut från köket till baksidan var en grusväg som ledde till en stensatt sittplats med en eldplats. I ena hörnet är det ett grönsaksland och överallt finns vackra blommor i diverse färger. I mitten av trädgården stor ett stort träd som går att se från Savannahs rum. Hon älskar trädet och kan spendera timmar bara titta på det. Även framsidan av huset är något hon gillar, även där finns ett stort träd på ena sidan av tomten. Om det var något hon saknade varje gång hon lämnade sitt hem för att åka till Hogwarts så var det trädgården. Hon satte sig med en skål flingor vid köksbordet. Utan att veta hur länge hon sitter där är helt plötsligt hela familjen på under våningen och alla springer runt som galningar. Savannahs pappa är den enda som sitter ner och tar det lugnt. Han läser tidningen och dricker sitt kaffe. Savannahs mamma däremot är motsatsen. Hon springer runt och letar efter regnkläder och fotbollsskor. Savannahs lillebror Jackson hade fotbollsmatch idag, och inte en chans att hon skulle gå i detta väder. Ner för trappan kommer Savannahs lilla syster Evelyn, hon hoppar över allt och alla och slutar upp vid samma bord som Savannah och deras pappa. Det verkade som om även hon hade fått sitt brev någon gång under morgonen för hon frågade helt plötsligt:
"Kan jag gå och skaffa vad jag behöver för mitt år själv med mina vänner i år istället för att tvingas hänga efter Savannah?"
"Åh ja, kan hon?", var Savannah snabb med att svara. Förra året hade varit en mardröm. Det hade varit hennes första år då hon hade fått tillåtelse att gå själv och så hade hon varit tvungen att se till så att hennes två år yngre syster hängde med också.
"Vi får se.", mumlade han över tidningskanten. De båda döttrarna visste att detta skulle komma att bli ett nej då det nu var upp till deras mamma. Aldrig att hon skulle säga ja.
"Jackson, har du tittat i ditt rum?", det var mammas röst från hallen.
"Nej…", mumlade Jackson och stampade upp för trapporna. Knappt en minut senare hör de alla fyra från övervåningen:
"Mammaaaa!", ingen sa ett ord. Alla var lika chockade. Aldrig hade de hört Jackson skrika något så här, och det var omöjligt att veta vad för slags skrik det var. Var det ett panikskrik eller bara en överraskning?