Inga reviews så långt, men jag fortsätter ändå och det skulle vara för tradigt om jag skulle sluta. :3

Njut av kapitel ett i sagan om Elyon Pemberton!

DISCLAIMER: Jag äger INTE Harry Potter eller dess karaktärer. J.K Rowling äger dem. Allt jag äger är familjen Pemberton, Darius Slytherin och Glenda Hufflepuff.

Severin Slytherin, kusin till Salazar Slytherin, tillhör Lealover1.

KAPITEL 1

Vari berättas Elyons relation till Diggory, hennes första DA möte samt en tillbakablick när hon först fick veta om den sorgliga legenden om Darius Slytherin och Glenda Hufflepuff.

Hogwarts Skola för Häxkonst och Trolldom, Skottland.

Elyon brukade sitta i ett av de ljusgula fåtöljerna i Hufflepuffs sällskapsrum och stirrade rakt i luft med en tom blick. Hon kunde inte bry sig längre att Zacharias Smith hånade henne och gjorde narr av henne, nu när Cedric var borta. Hennes hjärta gjorde ont av att tänka på honom och hon kunde inte heller prata om det. Allt hon hade kvar av Cedric var minnen av honom och hennes mystiska halsband, med den märkliga kristallen.

De hade alltid varit tillsammans förut, det var alltid Cedric som försvarade henne och muntrade upp henne när hon blev själv bortknuffad. Susan Bones fanns alltid, men hon var nästan aldrig där på några kvällar och Elyon ifrågasatte det aldrig, hon hade inte med saken att göra. Men det verkade som om Susan har blivit bra vän med Potter.

Elyon visste vad Potter kunde ha för sig, men hon stannade utanför i bakgrunden med tanke på att hon har aldrig haft mycket nytta eller värde, något som Smith är aldrig sen att påminna henne.

Men just denna kväll, Susan kom in till sällskapsrummet, där hon hittade sin kamrat Elyon sitta på sin vanliga plats och stirrade dystert och mycket sorgset på ett fotografi av Cedric, han log och vinkade till henne och Susan blev helt bestört av se tårar av hennes skolkamrats ögon rinna ner utan ett ord.

"Elyon?"

Elyon hoppade till, hon hade inte hört att Susan kom in. Men hon var av de få i Hufflepuff som inte såg ner på henne och hon var mycket snäll mot Elyon hittills.

"Vad har hänt, Susan? Umbridge fick väl inte tag i dig?"

Susan gave ett tröstande leende. "Nej, nej. Hon får inte tag i mig, men jag vill ta med dig ikväll på vårat möte. Jag berättade om dig för Harry och han blev intresserad och frågade efter dig."

"Verkligen?" Elyon höjde intresserat på ett ögonbryn och tänkte efter. Jo, om Potter frågade efter henne och då måste det vara viktigt. Susan berättade om DA, den orginasation hon var med i och genast lyste Elyon upp. Att lära sig riktig försvar mot svartkonster och inte den där bok-dyngan på lektionerna med Paddan. Det var första gången Susan har sett hennes leende sen Cedrics död.

"Jag kommer med, Susan. Jag vill verkligen komma med."

"Vad bra! Kom nu, så gåt vi, den andra väntar säkert på oss." Susan sa och tittade på ett guldmynt, som såg extra märkvärdig ut. Susan tog tag i Elyons hand och Elyon log. De båda Hufflepuffarna smög ut ur sällskapsrummet och Susan ledde Elyon genom många korridorer, ibland gömde de sig för att undvika Malfoy och hans dumma gäng. Elyons hjärta bankade hårt och hennes andra hand tog ett nervöst grepp om kristallen, hon hade en vana att göra det när hon var rädd eller nervös.

"Inte långt nu..." mumlade Susan bestämt och när de kom till en tom korridor, Elyon fann sig själv stirra på en tom vägg och hon började tro att detta var något skämt. Men då...

Elyon hoppade baklänges i chock när det plötsligt förvandlades en dörr framför dem. Susan log och medan hon hade återigen ett grapp om Elyons handled, de gick in i rummet och Elyon stod där och stirrade i häpnad. Dörren bakom dem försvann igen och Susan brydde sig inte mycket om det.

"Välkommen till Vid-Behov-rummet och Dumbledores Armé, Elyon Pemberton." Susan sade och plötsligt stirrade alla på Elyon, som om hon vore ett spöke. Hon kunde lätt se Harry i mängden, inte på grund av ärret och det berodde bara på hans gröna ögon nästan lyste upp.

"Åh nej...varför är hon här?!" röt Smith argt och fick ett stort antal ilskna blicker på honom.

"Nej, nu har du gått för långt, Smith!" skrek Justin argt.

"Vet du vad? Jag tycker att du ska hålla käften!" snäste Ron, lika arg på Zacharias Smith.

"Vad har du emot henne? Hon har inte gjort något!"

"Lägg av, Smith!"

"Stick och öva, Smith!"

Zacharias Smith bara fräste något ilsket och gick därifrån, Elyon stod kvar i chock att så många hade försvarat henne. Det kändes nästan som om Cedric var med henne, då han hade alltid försvarat henne.

Hon vände sin uppmärksamhet mot Potter, de andra och Susan, som log stort. Men Elyon väntade sig inte att hennes bror Randall och hennes äldre syster Gwen skulle också vara där. Hon var rätt chockad, Gwen som alltid följde reglerna.

"Välkommen till DA!" sade Susan med ett stort leende. Elyon kände att hon skulle nog ha kull här, för första gången på länge.

"Läsa en bok? Nå, det är officiellt, hon har tappat förståndet." sa Elyon när hon fick höra nyheten om att Umbridge skulle läse nån bok inför hela skolan, plus med lärarna, några Aurorer samt Weasley-familjen.

"Elyon, lyssna. Vad du än gör, tappa inte självbehäskningen. Umbridge har torterat dig tillräckligt! Om vi kunde berätta för nån, din pappa är ju Auror..." började Susan.

"Nej! Har jag inte lovat att inte säga ett knyst?" väste Elyon, hon ville inte att hennes pappa skulle hamna i problem och hennes bror Randall, som var en Gryffindor skulle tappa humöret och gå till attack direkt. Gwen skulle kasta en förbannelse, Adele skulle göra som deras bror och gå till attack direkt. Tänk om deras mor fick reda på det? Nej, detta var helt uteslutet!

"Du plågar ju dig själv, din hand sprack ju upp i blod! Hade inte Madam Pomfrey behandlat dig så snabbt, så skulle du säkert varit på St. Mungos just nu!" utropade Susan, hon gillade inte se sin vän lida.

"Det spelar ingen roll, Umbridge vill bara se mig bryta ihop och anklaga Potter. Han har varit för god mot mig under mötena, trots Smith är där. Han fortsätter håna mig nu när jag är helt ensam."

"Cedric skulle ha gett honom ett gott kokt stryk!" utbrast Susan, sen ångrade att hon hade sagt hans namn när Elyons blågröna ögon fylldes av tårar, som hon torkade bort genast. Elyon höll tyst, hon vill inte visa några känslor.

Dölj, känn inte...

Elyon stirrade bittert på sin vän. "Han älskade mig inte och trots vad som har hänt, det ändrar inte på det faktum att han lämnade mig ensam." sade hon.

"Elyon, dölj inte. Cedric älskade dig, inte Cho! Han tyckte om att vara med dig, inte Cho! Cho hade redan då känslor för Harry, men om han levde, så skulle Cho ha lämnat Cedric och Cedric älskade dig tusenfalt! Han hade inte velat se dig lida så här!"

Elyon stirrade. "Hade han älskat mig, skulle inte blotta synen av Cho Chang besvära mig. Men det som är gjort är gjort och det kan inte ändras." sade hon hårt.

Visa ingenting, dölj...

"Visst, visst. Jag döljer inte, jag ska bara inte visa känslor inför dom!" avslutade Elyon och steg in i Stora Salen, där hon, Susan och Hanna anslöt sig till Hufflepuff-bordet. Elyon visste inte varför, men när hon såg mot Slytherin-bordet såg hon killen som hade en gång hälsat på henne i en av korridorerna. Hon gillade honom lite, speciellt hans fräknar, det svarta krulliga håret och hans bruna ögon. Han tittade omkring sig om kusten var klar och log mot henne tillbaka.

Silkwood...

Han var den ende Slytherin-eleven som var trevlig, men de måste vara noga att inte bli upptäckta av Malfoy. Trots allt är en romans mellan en Hufflepuff och en Slytherin ganska närapå förbjuden.

Men så fort han vände sig om, såg Pansy Parkinson på Elyon och flinade elakt. Det här bådade inte gott...

"Hej, Pemberton! Hur mår Diggory då?" skrek hon hånfullt och hela bordet skakade av deras skratt, Elyon stirrade ner i bordet medan hon kände att det blev svårt för henne att andas.

"Dölj, känn inte!"

Susan och Hanna flyttade sg närmare Elyon, de log tröstande mot deras vän. "Var inte orolig, det kommer vara över snart. De kommer sluta snart." sa de, men i samma ögonblick hörde hon ljudet hon hatade mest och ville ta död på.

"Hrm, hrm."

"Nu kommer det..." tänkte Elyon dystert och suckade sorgset. Hon hoppade att Umbridge kunde lämna Potter ifred. Men ju mer de läste, desto mera blev stackars Potter provocerad. Det tof nästan hela hennes svälvbehäskning att inte förhäxa Umbridge och den korkade Fudge. He visste att Cedric var mördad av Voldemort, hon bara visste det.

Men hur kan hon bevisa det? Om hon kanske visade hennes kristall, men risken fanns att Umbridge skulle ta den ifrån henne.

"Jag måste tänka igenom det här noga." tänkte Elyon och tittade på Potter och hans vänner, de var lyckliga att de hade varandra som vänner. Men hon, som inte hade så många vänner längre. Bara Susan Bones lyssnade och brydde sig om henne. Förut, var det bara på grund av Cedric att hon var inte ensam. Men de gillade bara Cedric och inte den konstiga Elyon Pemberton.

Ett par dagar av läsning kom och gick. Som hon alltid gjorde när det var läggdags, sprang Elyon upp till Hufflepuffs uppehållsrum. Hon klarade inte detta längre. Hon hatade Umbridge, HATADE henne så mycket! Hon skakade av raseri och insåg till hennes förfäran att allt frös på väggen hon lutade mot. De vågade smutskasta Harry och diskriminerade Cedrics minne. Om inte tanken på hennes mor och morfar hade stoppat henne, så skulle hon ha förhäxat varenda kotte som gjorde en sådan ond sak.

Elyon stirrade bedrövat på sina händer, alldeles vita och full av frost. Naglarna var blå, nästan lila och frosten spred sog på väggen hon lutade sig mot. Hon visste inte alls vad hon hade gjort för att förtjäna detta, allt Elyon ville var att bevisa sitt värde.

Is...hon frös allt till is. En magi som bara orsakade elände.

"Lider du mycket, Elyon?"

Elyon stirrade på mannen chockat, det var Remus Lupin som log mot henne. Han klappade henne mjukt på huvudet och sa sedan "Ta hand om dig, Elyon." och sedan vände han på klacken och gick.

"En mycket märklig man..." tänkte Elyon, men han hade rätt. Hon led mycket och hon var på gränsen snart. Hennes hjärta grät sorgligt, hon tyckte så synd om Harry. Han hade varit så god mot henne, försvarat henne mot Smith under möterna och gett henne stöd. Men vad kunde hon göra för honom? Vem visade stöd till honom?

Elyon tyckte aldrig synd om sig själv, tvärtom. Hon hade så mycket att göra. Hon såg alltid efter sina systrar och ibland, Randall, äldste brodern. Studierna var viktiga också, hon var andra dottern i familjen och måste ockaå vara bäst på något. Hon ville inte svika sitt familjenamn. Eller sin mor. Hennes stolta mor, som hon beundrade så mycket.

Också den här Mr Sirius Addison eller rättare sagt, Sirius Black var mystisk. Han visste allt, verkade det som och anledningen varför Elyon visste vem han var? Det var enkelt, hennes pappa kände Sirius Black och att den mannen var oskyldig. Men om det kom ut att hon, Elyon Pemberton visste sanningen och om hemligheten om hennes elementiska kraft, hon fruktade vad som skulla hända.

Nej, inte Potter. Det var Harry nu. Han var mycket mera än vad Elyon hade trott. Hon tyckte att det var synd att han kunde inte se att alla brydde sig om honom. Nåja, alla som verkligen kände honom och tyckte om honom.

Så snart hon kom in i uppehållsrummet, Elyon sjönk ihop på en gul fåtölj i sällskapsrummet och tänkte vidare. Hon hade också observerat Snapes uttryck så långt det gick. Naturligtvis litade hon på Snape, trots att han var så otrevlig som möjligt. Men hennes mamma kände Snape och litade på honom. Då måste det betyda att hon måste också lita på honom. Dessutom var hon hans lärling sen hon var en liten förstaårselev, han hade lärt henne mycket inom trolldryckskonst. Elyon gissade att det var på grund av han hade lovat hennes mor något. Hon mindes fortfarande det samtal Snape hade med hennes mor när han besökte deras hem för sex år sen, året innan hon började på Hogwarts.

"Jag kan inte garantera hennes säkerhet och inte heller kommer jag hållas ansvarig för hennes öde, Regina."

"Jag förstår."

Elyon stirrade på sina händer. Det var fortfarande frost på hennes händer. Dessa elementiska krafter. Varför hade hon dem för? Ingen i familjen på flera generationer har någonsin haft elementiska krafter. Men hennes morfar Birger hade en gång berättat något för henne, en legend som en gång hade hänt.

Elyon belöt sig för att vila hennes ögon en stund och snart somnade framför brasan, där hon hade en mycket underlig dröm.

Hon drömde...men, har hon inte gått bakåt i tiden? Nu såg hon sig själv som en liten tioårig flicka. Det var i det iskalla vintern och då var det en ohygglig snöstorm utomhus. Man ville helst vara inomhus och värma sig.

Jo, hon kände igen sig nu. Det var detta ögonblick när hon fick höra legenden för första gången av gammelmorfar. Han satt inomhus, inne i det gamla biblioteket och rökte på sin pipa. Han njöt mest av att sitta i sin favorit fåtölj framför brasan, omgiven av en massa böcker och framför honom satt ingen annan än unga Elyon i en likadan fåtölj, där hon såg så liten ut med sina blågröna ögon och ljusbruna små flätor.

"Nå, vart var jag nu igen?" muttrade Birger. "Javisst ja, det var den hemliga legenden om Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin, var det? Nåväl, nu ska du få höra och våga inte bli distraherad av något löjligt!

"Javisst, gammelmorfar." svarade lilla Elyon intresserat. Den gamle mannen skrockade och drog ett djup bloss från sin pipa.

"Låt mig se nu. Du känner till Hogwarts fyra stora grundare. Godric Gryffindor, Rowena Ravenclaw, Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin. Men det finns en hel del hemliga legender som inte ens många av de gamla trollkarlsfamiljerna känner till. Hur som helst, den här är viktig, för den berättar en tragisk historia som endast beskriver vad som hände mellan Helga Hufflepuff och Salazar Slytherin.

Du förstår, var en av de fyra grundarna, var själva gifta och hade egna barn i sin tur. Men var som var så underligt, var att självaste Salazar Slytherins son, Darius Slytherin, blev förälskad i Glenda Hufflepuff, Helga Hufflepuffs egen dotter. Glenda var väldigt godhjärtad och gav alla en andra chans, precis som sin mor. Hon arbetade hårt också och var till allas förvåning inte alls så vacker, men söt på sitt eget sätt.

De två ungdomarna fanns varandras hjärtan tillsammans på en varm midsommarnatt. Det var verkligen en magisk natt, vari en Slytherin och en Hufflepuff accepterade varandras motsvarigheter och lärde sig att älska på sitt eget sätt. Men olycka drabbade dem när Salazar Slytherins kusin, Severin Slytherin, lurade Darius ifrån Glenda. Du förstår, de hade stämt möte i skogen vid Hogwarts och Glenda lyckades smyga utan att varken hennes mor eller de andra grundarnas vetskap.

Men hon väntade så länge, i timmar. Hon höll sig gömd när hennes mor, Godric Gryffindor, Rowena Ravenclaw och Salazar Slytherin började leta after henne. Glenda älskade Darius och hon var beslutsam att vänta på sin älskade tills han kom. Men hon räknade inte med att hon försatte sig själv i dödlig fara, eftersom skogen var farlig och förbannad. I nästan en hel vecka väntade hon på sin Darius och inom de sista tre dagarna var hennes lilla matsäck hon hade fullkomligt slut och hon var på väg att svälta ihjäl.

Severin Slytherin uppehöll Darius så länge, men Darius väntade tills hans fars kusin skulle resa iväg igen. Men det blev inte av, sen Severin hade på ett mystiskt sätt fått reda på relationen mellan Glenda och Darius. Han hade en plan, så ondskefull och sniken, och han övertalade Darius att stanna, där han lärde sig konsten inom trolldrycker. Darius blev så facinerad av hur mycket kraft som fanns i en trolldrycksbrygd och hur mycket ångan kunde förhäxa sinnet, han glömde snart bort hans älskade Glenda för ett par timmar och Severin tog sin chans.

Genom ett trollslag hade han förklätt sig och gav sig ut till skogen, när månen åter steg på den åttonde natten Glenda väntade. Han visste att det unga paret hade svurit en kärleksed och om mannen av de älskade inte dök upp till ett lovat möte inom nio dagar, skulle kvinnan dö av sorg. Hennes hjärta skulle frysa till is, som om det blev bundet av törnrostaggar och stucket av tusen pilar, ty hjärtesorgens magi var verkligen så pass sorglig och allvarlig.

Glenda, so mhade bivit så pass svag och skör, fortfarande väntade och fruktade att morgonen skulle komma om inte Darius dök upp. Istället dök upp Severin, någon som Glenda hade aldrig mött eller sett i hela sitt liv. Severin spelade med och drog en fruktansvärd lögn för den stackars Glenda. Han förklarade att han, som en värdig släkting, hade sett till hans "förtvivlan" att Darius hade vigt sitt liv åt svartkonster och hade förklarat att han aldrig älskade Glenda. Den lättlurade Glenda Hufflepuff var så förkrossad av sorg, hon flydde från Severin och vandrade långt in i skogen tills hon nådde en glänta där en vacker sjö glimmrade i månskenet, där on kollapsade.

Under tiden hade Salazar Slytherin, med hjälp av en magisk spegel, fått reda på vad som hade hänt och han hade i raseri stormat mot sin egen sons kammare, där han förhörde sin son. Darius, som inte alls hade vigt sitt liv för svartkonster och endast hade bryggt en trolldryck som visade ens hjärtas riktiga meningar, var i shock och han gav sig ut mot skogen för att finna sin älskade Glenda, som han var så skamsen över att glömt henne.

Men, när solen började kasta sin första strålar, hade Darius äntligen funnit gläntan där Glenda fanns och han hade i våldsam fart, rusat till hennes sida. Men det var försent, den stackars Glenda var död. Hennes händer var kalla som is, hennes skin som en gång var lätt solbränt, var blek som snö. Hennes blågröna ögon hade förlorat allt liv i hennes själ och den glans som fanns i hennes guldhår var matt. Det sägs det var en av de allra första gångerna man någonsin hade sett den sol, rött som blod, stiga upp och vilket som betydde att oskyldigt blod hade spillts av ren ondska.

Darius grät bittra tårar och tillkallade alla han kände att komma, genast genom ett trollslag hade hans far, Helga Hufflepuff, Rowena Ravenclaw och Godric Gryffindor hittat dem till slut. Helga bröt ner i sorgens tårar, bara att se hennes enda dotter död. Salazar Slytherin visste att Darius skulla dö snart, för den kärleksed sade om en av dem dog, skulle den återstående också dö. Att Darius bad som sin sista önskan var att stoppa deras tid när de var döda, så de skulle inte bli sedda som ohyggla lik i de närmaste seklen, för att han bestämde att all häxor och trollkarlar skulle få veta vad en ondska kunda göra mot något så heligt, rent och vackert som kärleken.

De fyra grundarna gick med på det och Darius Slytherin dog, på samma sätt som sin älskade Glenda. Slytherin och Hufflepuff sörjde sina älskade barn djupt, de hade förlorat sina barn under makten av en ondska som inte tålde något så vackert som att se andra lyckliga. Glenda Hufflepuff var än så vacker i döden och Darius förlorade aldrig sin ståtliga utseende. De fyra grundarna höll sitt löfte och genom att förena sina magiska egenskaper, stannade de det unga parets tid, så deras lik skulla aldrig föråldras.

Än idag, finns det en kammare i Hogwarts. I ett av tornen, finns kammaren, låst och den öppnas bara av de häxor och trollkarlar som sätter kärlekes värde högt och förrådder aldrig den magiska kraft bakom kärleken. När tiden är inne, kommer du att förstår. Endast en handling av äkta kärlek kan binda ihop banden mellan de fyra elevhemmen i Hogwarts. Men, ingen har någonsin lyckats med det och de har redan förlorat hoppet om det. Du förstår, en simpel häxa kan inte klara av det ensam. Men kanske vi ska tro på något som kallas "Det Femte Elementet"?

Nå? Vad tycker du då, Elyon lilla?" sade Birger när han avslutade sin berättelse. Elyon hade lyssnat hela tiden och hon torkade sina tårar, för att hon hade gråtit lite för Darius och Glendas sorgliga berättelse.

Elyon vaknade med ett ryck och såg omkring sig. Det var mörkt och elden hade slocknat, förmodligen hade all gått och lagt sig. Det måste varit vänligt av dem att ens bry sig om att hon fanns kvar, tänkte hon bittert.

Månen sken igenom fönstret, trots att uppehållsrummet låg på bottenvåningen. Hufflepuffs uppehållsrum var inte likt något av de andra elevhemmen. Det var ett stort runt rum, taket var täckt av murgröna och på natten när allt var släkt, det lyste eldflugor på taket. På dagen lyste solen igenom de cirkelformade fönstren, man kunde känna av växthusens magiska plantor sen endast sanna Hufflepuffar kunda känna av dem.

Hufflepuff var inte ett hus som var värdelöst. Det var ett hus för ett rent hjärta, fyllt av lojalitet, tro och hopp. Endast en sann Hufflepuff skulle aldrig förlora hoppet, oavsett vad som skulle hända.

Trots rivaliteten mellan elevhemmen, fanns det en liten hemlighet. Om en sann Hufflepuffs liv skulle hotas, en sann Slytherin måste lyda en plikt att stanna trogen till en Hufflepuff. Det finns en okänd, men effektiv lojalitet mellan Hufflepuff och Slytherin. För de skulle alltid bli påminda av att den Mörka Sidan tog en av deras.

"Jag undrar om min kraft skulle möjligtvis tämjas..." funderade Elyon. Det fanns en chans att hon kunde kontrollera sin kraft om hon sökte en sorts vänskap hos Harry och hans vänner.