Det regnade den dagen den nya doktorn kom till staden. När jag och Albert skulle följa Carrie hem bestämde vi oss för att hälsa på honom. Så vi gick förbi Dr. Bakers office innan vi gick hem. När vi kom in fick vi se den vackraste människan vi någonsin hade sett.

Dr. Cullen var blond, ganska lång och smal. Hans hud var nästintill kritvit och hans ögon var guldfärgade. Allting hos honom var perfekt. Vi hade aldrig sett något liknande förut.

"Goddag barn"

Hans röst var lika vacker som han själv var.

"Goddag. Jag heter Laura och det här är mina syskon Albert och Carrie"

"Är någon av er sjuk?"

"Åh nej, vi mår alldeles utmärkt. Vi ville bara välkomna dig till staden"

Han log mot oss.

"Det var snällt av er"

Efter att vi hade pratat med honom en liten stund till var vi tvungna att gå hem med Carrie.

Den dagen, märkte vi inte att någonting var annorlunda med honom. Förutom hans egendomliga utseende. Misstankarna kom senare.

Pappa och de andra i rådet hade bestämt sig för att den nya doktorn skulle få vara med i församlingen. Han hade varit trevlig mot alla och vi ville att han skulle känna sig som en av oss medan han bodde här. Så pappa, Jonathan och Mr. Olsen hade gått till Dr. Cullen för att bjuda honom till gudstjänsten som ägde rum samma söndag. Han hade tackat för inbjudan. Men på söndagen dök han inte upp i kyrkan.

Så på måndagen, bestämde jag och Albert oss för att konfrontera honom. Efter skolan, efter att vi hade följt Carrie hem, sprang vi tillbaka till staden. Vi knackade på dörren innan vi öppnade den och gick in.

"Goddag Albert och Laura, hur är det med er?"

"Goddag doktorn, det är bara bra. Vi tänkte bara hälsa på"

Albert knuffade till mig på armen.

"Det var snällt av er. Ni är väldigt trevliga i den här staden"

"Får vi fråga er en sak, Dr. Cullen?"

Jag tittade på honom med mina stora bruna ögon.

"Vad är det ni vill fråga? Och snälla, kalla mig Carlisle"

"Okej, Carlisle.. Varför kom du inte till kyrkan igår?"

Jag märkte direkt att Carlisle blev på sin vakt. Han skakade på huvudet, utan att svara.

"Är ni inte kristen?"

Albert frågar så dumma frågor ibland.

"Åh jo, det är jag"

"Varför kommer du inte till kyrkan då?"

"Ni är nyfikna barn, visst är ni?"

Albert nickade, men jag svarade.

"Du behöver inte berätta om du inte vill"

"Det är faktiskt ingenting speciellt. Det är bara det att min far var präst och efter att han dog har jag inte tyckt om att vara i kyrkan. Jag saknar honom alldeles för mycket"

Orsaken lät helt naturlig. Speciellt när den kom från honom. Och det verkade som om han talade sanning, när han sa det. Så vi lät det gå för den här gången.

Vi tänkte att det kanske inte var någonting med honom trots allt. Det kanske bara var det att han saknade sin pappa så mycket att det gjorde ont i honom att gå till kyrkan. Pappa hade berättat att man kan få ont när man förlorar någon man verkligen älskar.

Så Dr. Cullen kanske bara hade ont.