Kapitel I.
Tvillingförvirring
Stephanie

Första gången Stephanie hade suttit på en flygande kvast hade hon varit extremt nevös, men känslan utav frihet hade manat henne till flera försök. Andra gången hade resulterat i att hon nästan krockat med astronomitornet, vilket skrämt den blott elvaåriga flickan halvt fördärvad.

Nu såg man henne knappt när hon väl sparkat iväg från den fasta marken, hennes skicklighet hade blivit enorm med flera års träning. Stephanie kunde bokstavligen köra lika bra med ena handen bakbunden som med båda, något som var naturligt för henne då hon detta år brann för att få gå med Ravenclaws quidditchlag.

Hon gjorde en skarp sväng och slog iväg den hårda bollen tillbaka till Aarin. Hon hade alltid ogillat bollarna som kallades dunkare, trots att hon fascinerades utav dem. Hon hade sett många underliga saker de år hon varit elev på Hogwarts, men dunkarna var en utav de saker som verkligen fått henne att förstå att detta var annorlunda. Fel men ändå rätt. Hon kunde citera sin favorit julkalender Mysteriet på Greveholm utantill och en utav favorit scenerna var alltid när pappa Leif skall se om han kan få sin hammare att flyga och får den på foten istället. Hans min hade get henne många timmars skratt. Men det han snällt förklarat för Lillan precis innan fängslade henne mycket nu. "… Allt som flyger måste göra någonting; snurra, flaxa eller så…" Kvicken hade vingar och klonken var egentligen en vanlig, stor boll som var formad på annat sätt. Visst att skolans kvastar såg ut som kvasten på mormor och morfars kolonilott, men där var det skillnad; häxor och trollkarlar skulle ju flyga runt på kvastar, eller hur? Det visste ju varenda unge hemma.

Nej, dunkarna hade varit en utav de saker som fått henne att inse att ingenting var vad det såg ut att vara. Nog för att de gav ifrån sig konstiga ljud, men flaxa gjorde de minsann inte.

"MEN KAN NI SLUTA SKICKA DE FÖRBANNADE BOLLARNA MOT MIG!?" vrålade Wade irriterat när han återigen fick väja för ett inkommande objektet som hade samma hastighet som en kanonkula.

"Ups, my bad!" Stephanie var snabbt där och drämde till den bruna bollen hårt när den vände för att göra en ny attack mot den blonda pojken. Hon slängde sen blick mot Aarin som precis tog hand om den andra dunkaren. De hade planen under kontroll, inga risker för olyck-!

Stephanie hann precis höja armarna till skydd mot det farande föremålet. Det träffade henne med en dov duns. Hon öppnade försiktigt ögonen för att precis hinna se hur klonken smidigt fångades upp under henne utav Wade. Han räckte barnsligt ut tungan åt henne innan han log ett pillemariskt leende och flög upp jämte henne.

"Ni är alla tre otroligt skickliga… när ni inte beter er som barn." Ravenclaws quidditchkapten, Roger Davies, anslöt sig till de båda med ett leende på läpparna. Stephanie hoppades innerligt att han var nöjd med beslutet att hjälpa dem träna denna förmiddag.

"Barn?" Hon fick en knuff i sidan utav Wade som försökte se alldeles förstörd ut, tyvärr lyckades han inte så bra.

"Nu tycker jag du överdriver lite." just som hon instämt med sin kamrat svischade en figur med kort rött hår förbi. Aarin hade tydligen bestämt sig för att jaga dunkaren istället. "Oh."

"Jag ser fram emot att se er tre på uttagningen. Vi kan behöva lite muntrare stämning i laget." ett leende dansade över Davies läppar och Stephanie kunde inte låta bli att le ett retsamt tillbaka innan han flög ned mot marken. Hon förstod att han var mycket eftertraktad, mannen såg ju precis inte illa ut!

"Damn, that's hot." Wade visslade lågt och drog handen genom håret, en vana han fått under senare år.

"Du vet, om du fortsätter sådär kommer du bli skallig en vacker dag."

"Jag, skallig?" Wade såg på sin hand innan han puttade till Stephanie med den. "Jag tror bestämt att du misstar mig med någon annan." De såg på varandra i tystnad innan de båda började skratta.

En vinkning från Aarin fick de båda att styra ned till marknivå där hon väntade lite halvt mörbultad. Att jaga dunkare var nog ingen bra idé.

*~oOo~*

Något senare var de tre ungdomarna nere i de undre delarna utav slottet. Håltimmen var slut och det var dags för nästa lektion. Trolldryckslära. Fuck.

"Jag hoppas att alla har läst på det vi gick igenom förra gången, annars riskerar resultaten att bli smärre… oönskade." Stephanie såg spänt ned i sin kittel, professor Snape gjorde henne alltid så nervös. Det gjorde inte precis saken bättre att det verkligen var farliga saker de höll på med nu. För varje år som gick intalade hon sig själv att göra precis som professorn sade, så att ingenting skulle gå snett och kanske få ett bättre betyg på köpet, och för varje år som gick lyckades professor Snape alltid hitta något fel i hennes röror.

"Ska man verkligen ha i en hel näve malört?" frågade Wade lågt när alla satt igång med sina blandningar. Han såg misstroget på texten i den nya boken för året.

"Jag tror det, om man läser senare så blir det uppvägt utav de andra sakerna. Här, kolla." svarade hans partner för lektionen, en muskulös kille med brunt hår från Hufflepuff. Wade följde vart han pekade och nickade instämmande.

"Det verkar stämma."

"Elementärt, min käre Lacroix." Stephanie fick kväva en fnittring, när Wade och Brian Lane gick igång kunde de vara hysteriskt roliga.

Brian hade varit den första som pratat med Stepahine under resan till Hogwarts, och de hade inte slutat förrän de kommit fram till elevhemshatten. Tyvärr hade de hamnat i olika elevhem, men inte brutit kontakten för det. De var riktigt nära vänner nu och hon var glad över att de i alla fall hade några lektioner i veckan tillsammans. Hon arbetade nästan alltid med Aarin när de blandade trolldrycker och Wade var alltid med Brian. De kom riktigt bra överens, hade samma sjuka humor också.

"Cooper." Stephanie såg upp mot Snapes svarta skepnad.

"Jag hoppas ni är medvetna om att blandningen borde ha fått en lila nyans vid denna tid."

"Åh?" Hon såg hjälpande mellan deras dryck, som ännu var klargrön, och Aarin som stressat bläddrade i sin lärobok efter hjälp. "Ehm, den slår nog över alldeles strax."

"Vi får väl hoppas." Snape svepte manteln om sig och gick vidare.

"Wow, ni är sååå körda." Wade lutade sig nonchalant mot bordet och log överlägset. Men han fick snabbt flytta på sig då Aarin försökte slå honom i huvudet med trolldrycksboken. Hon träffade tyvärr bara hans arm.

"Nästa år tar jag med mig karamellfärger." suckade Stephanie missnöjt och begravde ansiktet i boken. Ännu en bakläxa utav professor Snape. Great.

*~oOo~*

Lunch var alltid ett välkomnat avbrott för de flesta eleverna. Stephanie hade alltid hatat själva lunchmomentet i hennes gamla skola. Man stressade dit och stod i långa köer för mat som du ändå var relativt säker på att du inte kunde äta. Att hitta platser i matsalen var som att hitta anhöriga vid en flygplats. Fullt med folk överallt och det var som om båda parter på något mystiskt vis rörde sig ifrån varandra.

Här hade alla elevhem var sitt långbord där hela elevhemmet fick plats. Salen var väl upplyst utav alla ljus och de slängde ett hemtrevligt sken. Högt i tak också, fast ingen visste säkert hur högt det var eftersom det var förtrollat att visa vädret utanför. Sommaren hade inte riktigt försvunnit ännu och taket visade blå himmel med några små fluffiga vita moln.

Wade skrattade åt någonting Brian sagt innan de knockade ihop knogarna och skildes åt vid borden. Stephanie och Aarin vinkade av honom och satte sig ned vid Wade. Blåa fanor hängde över deras bord.

Det fanns en hel del oskrivna regler på Hogwarts, de flesta utav dem gällande mellan elevhemmen. Vid alla ceremonier och middagar skulle man självklart sitta med sitt elevhem, men under de vanliga måltiderna som var frivilliga då? Man fick egentligen sitta vart man ville, men det hade gjorts klarts mellan eleverna att man inte satte sig vid något annat bord än det du tillhörde. Det bara var så helt enkelt. Reglerna passerades ned genom eleverna och fortsatte på så vis. Många hade bekanta eller vänner i de andra hemmen då man varit vän innan skolan börjat och nästan alla klasser hölls med ett annat elevhem, dock verkade många elever från Slytherin inte uppskatta detta heller, men man satt ändå alltid "hos sina egna". Inte ens par satt hos varandra, de enda man såg sitta och gulla med varandra var de som gick i samma elevhem. Över allt annars på skolan var det okej att umgås med varandra eller uttrycka sin kärlek. Stora salen var speciell helt enkelt.

Stephanie hade vant sig vid det, hon hoppades bara att alla kunde hålla sig vid en sällskaplig nivå med varandra. Vissa elever tog elevhemstävlingen lite väl strängt.

"Hallå snyggingar!" Stephanie vände sig bort från pajen hon ätit på. Längs bordet gick två långa tjejer med gulrödrandiga slipsar. Två väldigt nära vänner från Gryffindor; Carly och Erin.

"Vet ni när vår nästa lektion börjar?" frågade Carly och stal en utav Wades thékakor.

"Kloockan ett, soom vanligt. Dåra?" svarade Aarin med munnen full utav citronchesecake. En utav hennes favoriter.

Diskussionerna fortsatte livligt, likt de alltid gjorde. De två eftertraktade Gryffindor tjejerna hade alltid någonting nytt att berätta. De visste det mesta om alla. "Alla" som i de folk ville höra om.

"Så Wade, hur kommer det sig att förstaårseleverna redan pratar om dig?" Erin lade en slinga utav sitt låga, bruna hår och kisade eftertänksamt mot sin vän.

"Åh, redan?" Wade spejade mot bordet med den röda flaggan där ett antal elever åt sin lunch. Några hade intresserat sig för deras samtal efter Erins utrop vid deras entré och kollade då och då åt deras håll.

"Ta det lugnt, bara tjejerna än så länge." Carly gav honom en tröstande klapp på huvudet.

"Äsch, de dem några år så kommer de springandes."

"På tal om… sånt. Gissa vem vi tränade Quidditch med imorse." Stephanie var väldigt angelägen om att få berätta om deras träningsledare från just denna morgon.

"Victor Krum? Nej, berätta!" Erin såg mellan de tre, nyfikenheten lyste om henne. Stephanie tog en paus innan hon svarade, detta var stort. Det spelade ingen roll om man var i samma elevhem som honom eller inte, Davies var jävligt snygg. Hela skolan visste det.

"Davies."

"Roger Davies!?" Carly höll på att sätta Wades thé i halsen. "Kaptenen för ert lag?"

De nickade alla tre nöjt. Att ha tränat med Davies utan att vara med i laget var någonting man kunde gotta sig åt.

"Vi mötte honom igår i uppehållsrummet…" började Aarin.

"Han fick en ask bertibotts…" fyllde Stephanie in.

"Vi fick lite privat träning."

"Perfekt."

"Super."

Erin såg mellan de två rödhåringarna som log mot varandra.

"Någonting annat som är obehagligt perfekt är ni två."

"Vi?" svarade de båda i förvånat i kör, vilket resulterade i skratt runt bordet.

"Ni är fan som tvillingar. Ni beter er precis som Fred och George." Hon slängde en blick mot två ganska högljuda rödhåriga killar längre bort. "Man skulle kunna tro att ni alla fyra är tvillingar. Fyrlingar… Whatever."

"Vi två och dem, det skulle bli ganska så weird. Eller hur?" Stephanie såg bort mot tvillingarna som verkade vara klara med sin lunch. Klart, de såg verkligen inte dåliga ut, och de hade sannerligen humor. Hon hade bara inte tänkt på dem på det sättet. Och skulle det inte bli ganska jobbigt att vara tillsammans med en utav dem om man inte kunde skilja på dem? Lite pinsamt.

"När man talar om trollen… Fred! George!" De båda pojkarna vände sig samtidigt mot Carly med ett leende på läpparna.

"Ni kallade på oss."

"Kan inte ni hocka upp med Steph och Aarin här, för skojs skull?" Det blev ett ögonblicks tystnad innan alla skrattade åt Carlys förslag. Stephanie vände ansiktet mot sin övergivna paj då hon inte ville att de andra
skulle se att hon rodnat lite utav förslaget.

"Tja, det är ett förslag man inte tackar nej till." hon såg upp och mötte Freds, nej Georges. Eller var det Fred? En utav brödernas blick. Och han höll kvar den.

De båda Weasley bröderna lämnade efter ett tag deras bord, Erin och Carly lika så.

"Jaha, då är det i alla fall en något mer intressant lektion kvar på dagen." konstaterade Wade muntert och slängde axelremmen till väskan över ena axeln.

"Mm." Stephanie såg fundersamt ned på sin kjol och strök varsamt bort lite osynligt dam, mest för att ha någonting att kolla på. Hade han verkligen menat det? Hade verkligen killen flörtat med henne? Och det värsta utav allt var inte att han var dum i huvudet, luktade illa i munnen, machokomplex, så som det brukade vara.

Det värsta utav allt var att hon inte hade någon som helst aning om det var Fred eller George.


Kapitel l uppe! -dansa segerdans- Har inte så mycket att säga egentligen, hoppas att ni tycker om det so far :)
Tyvärr kommer det nog dröja ett tag innan kapitel ll. Skolan låter sig inte glömmas minsann. Vad ska en stackars skrivare göra?
Reviews (kommentarer alltså) uppskattas alltid. De gör mig så glad :D
Folk har redan börjat följa denna historia, tack! Jag skall inte göra er besvikna! -fighto-

love Mello