"Pojken som överlevde." Läste Umbridge.

"Jag undrar vem det kan vara Forge."

"Ja, det låter som någon vi känner Gred."

"Men vem kan det vara?" Frågade tvillingarna fundersamt.

Mr och Mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala.

"Kan de beskriva ordet normal?" Frågade Fred med så stort allvar han kunde uppbåda.

"För så vitt vad vi har hört så är det något de inte är." Fortsatte George.

"Ni har hört två meningar." Påpekade Katie med ett höjt ögonbryn..

"Exakt." Sade båda tvillingarna bestämt.

Tack så mycket.

"Ingen orsak."

"Det var ett nöje."

"Kan man inte läsa en mening utan att ni två avbryter?" Snäste Umbridge till tvillingarna som ryckte på axlarna.

De var de sista man kunde tänka sig inblandade i något konstigt eller mystiskt, för de godtog verkligen inga sådana dumheter.
Mr Dursley var chef för en firma som hette Grunnings och tillverkade borrar.

"Vad är borrar?"

"Man använder det för att göra hål i saker, Mr Weasley."

"Verkligen."

"Jag hatar den där familjen. Den enda som är respektabel är Percy." Tänkte Umbridge bittert medan hon blängde på Weasleyfamiljen.

Han var en stor, fläskig karl med nästan ingen hals, men däremot hade han en riktigt stor mustasch.

"Han låter som ett riktigt kap." sade Lee med ett flin.

"Verkligen, jag visste inte att du svängde på det visset." sade Ron med ett självbelåtet leende och alla började skratta medan Lee stammade fram en förklaring.

"Å, Ronnie. Vi är så stolta över dig." snyftade tvillingarna medan de andra skrattade.

Mrs Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade, och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid med att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna.

"Låter som en blandning mellan en häst och en giraff." sade Tonks förtjust och Harry log roat, medveten om hur sann den beskrivningen var.

Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans.

George, Fred, Harry och Ron brast ut i skratt och höll sig i sidorna för att inte ramla av bänken och hamna på golvet.

"Vad är det som är så roligt?" Frågade Rose, en förstaårselev från Hufflepuff.

"Bara det faktum att de kallar Dudley liten." De fick fortfarande undrande blickar av de flesta i salen, så Harry bestämde sig för att förklara.

"Han är lika liten som jag är dålig på Quidditch." Många höjde på ögonbrynen åt de orden.

Mr och mrs Dursley hade allt de kunde önska sig, men de hade också en hemlighet, och deras största frukta var att någon skulle avslöja den.

"Vad kan det vara, Gred?"

"Kanske är de rädda för att folk ska få veta att de är djur, Forge."

"Nej, de behöver inte oroa sig för det. Alla vet redan om det."

De trodde inte att de skulle stå ut med att någon fick kännedom om familjen Potter.

"Och vad är det för fel med familjen Potter?" Frågade många vuxna en aning kyligt.

"Allt." Tänkte Umbridge irriterat.

"Å, det är massor. Magra, rörigt hår, dålig syn. Ska vi fortsätta?" Frågade Fred, George och Lee.

Mrs Potter var mrs Dursleys syster, men de hade inte träffas på flera år; i själva verket låtsades mrs Dursley att hon inte hade någon syster.

"Det är hemskt." Viskade Mrs Weasley, som tänkte på sina döda bröder.

Därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli.

"Det är inte ens ett ord." Protesterade Marietta upprört.

Mr och Mrs Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men de hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäl till att hålla familjen Potter därifrån; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn.

"Där ser du mamma." Började George.

"Du borde inte låta oss umgås med ett sådant barn."

"Så allt problem vi", George pekade på sig själv, Fred, Ron och Ginny, "hamnar i är egentligen ditt fel."

"Så du har ingen rätt att straffa oss." Avslutade Fred bestämt

"Jag har all rätt i världen att straffa er." Mr Weasley hade det väldigt svårt att dölja sitt leende och när Molly vänder ryggen till gav han sina barn tummen upp.

När mr och mrs Dursley vaknade den dystra, gråa tisdagen då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i landet. Mr Dursley gnolade medans han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete.

"Vem väljer den tråkigaste slipsen med flit?"

"Jag är förvånad att han vet vilken som är tråkigast, alla är fruktansvärt tråkiga."

Och mrs Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol.

"Vilket trevligt barn!" sade Susan sarkastiskt.

Ingen av dem lade märke till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi utanför fönstret.

"Dumma mugglare." Hånade Malfoy.

Klockan halv nio tog mr Dursley upp sin portfölj, gav mrs Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley adjö med missade, för Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket.

"Vilken upprörande unge."

"Hur kan de tillåta honom att göra så?"

"Den lilla rackarungen", skrockade mr Dursley på vägen ut ur huset.
Han klev in i bilen och backade ut från nummers fyras uppfart. Det var i hörnet på gatan som han lade märke till någonting besynnerligt – en katt som läste en karta.

"Minnie är där." Utbrast tvillingarna.

"Var har ni lärt er det hemska namnet?" Fräste McGonagall, hon hade sina misstankar eftersom de enda som kallat henne det var marodörerna.

"Av Professor Lupin under en straffkommendering"

"Då ska jag ta och prata med honom."

"Vänta, Gav HAN er straffkommendering?" avbröt Alicia misstroget, hon kunde fortfarande enkelt minnas att professor Lupin hade gillat tvillingarna.

"Nej, han tog bara hand om den. Han var väldigt road av vad vi hade gjort." Förklarade Fred med ett stor leende och Alicia nickade förstående.

"Och exakt vad hade ni två gjort." frågade Mrs Weasley med ett höjt ögonbryn.

"Jo, du förstår mamma." Började George säga.

"Att eftersom allt det här hände när han lärde ut på skolan." Fortsatte Fred med ett vinnande leende.

"Så kommer det antagligen komma ut i böckerna."

"Så du kan spara din utskällning till när det händer." Avlutade de tillsammans, och de väntade tills hon vände ryggen till dem innan de vänd sig till Harry.

"Det är väl inte med i boken?"

"Nej, jag tror inte det", sade Harry osäkert, sanningen var att han inte hade en blekaste aning om vad böckerna egentligen skulle dra upp.

Under en sekund fattade inte mr Dursley vad han hade sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Det stod en gulstrimmig katt i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till.

"Snabba reflexer." sade Moody godkännande.

Vad kunde han ha tänkt på?

"Mat underbar mat!" sjöng Ginny i en ljus röst.

Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr Dursley blinkade och stirrade på katten, Den stirrade tillbaka.

"En stirrtävling mellan valrossen Dursley och Professorn McGonagall. Vem kommer vinna?" Rabblade Lee i sin kommentator röst.

"Självklart vinner Minnie"

"Det är uppenbart, vi har råkat ut för"

"Allas Minnies blickar."

"Mr Weasley och Mr Weasley, straffkommendering ikväll klockan sju. Låt det bli en varning för att använda det namnet." Ropade McGonagall och tvillingarna såg på varandra innan de ropar. "Det gör inget, Minnie. Det kommer inte hjälpa oavsett vad du gör, vi kommer fortsätta använda namnet."

Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på – nej, den tittade på skylten: katter kunde inte läsa kartor eller skyltar.

"Vanliga katter kan inte läsa kartor eller skyltar, nej."

"Men Minnie är inte en vanlig katt."

Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde in mot stan tänkte han inte på något annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen.
Men alldeles i utkanten av stan fördrevs någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte låta bli att undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar.

"Vad är det för konstigt med det?" Frågade flera renblodiga i salen.

"Mugglare brukar inte bära kappor." Förklarade någon mugglarfödd.

Mr Dursley kunde inte tåla människor som sig i konstiga kläder – tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par utav av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet.
Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting… ja, så måste det vara. Trafiken rörde sig framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings parkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar.

"Du måste komma undan med så mycket."

"Vi kommer inte undan med något." sade tvillingarna avundsjukt.

"Om de bara visste! Jag kommer inte undan med något, allt är jämt mitt fel oavsett vad", tänkte Harry.

Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde vånningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög förbi i ilfart över huvudet på dem.

"Vad är det för konstigt med ugglor?"

"De flesta mugglare har inte ens sett ugglor på nattetid." Förklarar Burbage.

De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens på nattetid.

"Jag antar att jag inte hade behövt förklara det." suckade Burbage.

Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till.

"Wow, Monsterögat. Jag tror han gillar att skrika mer än vad du gör." Kastade Tonks ur sig och allas ögon blev större. Ingen kan väl prata med den berömda auroren sådär?

"Finns ingen anledning att skrika om folk skulle lyssna på en."

"Jag tycker han mer påminner på Snuffles mamma." sade Harry flinandes, och alla som hört och varit i Sirius hus började gapskratta och fick en hel del konstiga blickar från resten av skolan.

Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka på benen

"Han gjorde vad?" Frågade Harry, chockad på riktigt.

Och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot.

"Åh, glöm det. Det var inget." Många fnös åt hans kommentarer.

Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det va när han gick förbi den på vägen tillbaka, med ett hårt grepp om en påse med en stor munk i,

"Som han verkligen behöver." sade Ginny sarkastiskt och fick ett leende av Harry.

Som han uppfattade några ord som de sade.
"Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det…"
"… ja, deras son, Harry…"
Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.
Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom.

"Vilket hon glatt lyder."

Lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade… nej, han var dum.

"Äntligen, jag har väntat år på att han ska erkänna det." Jublade Harry.

"10 poäng från Gryffindor för att tala illa om sina släktingar." Umbridge log obehagligt.

"Men professorn, du har ju sagt till mig att bara säga sanningen och det är sanningen!" protesterade Harry, hans röst en aning för sockersöt för att vara vänlig.

"Ytligare 10 poäng för att vara ohövlig mot en professor."

"Ja, vi har korrumperat Harry. Han käftar emot lärare."

"Vi är så stolta." Avslutade Fred och torkade bort en låtsas tår medan George snöt sig i en näsduk vilket fick alla att börja skratta utom Mrs Weasley som blängde på dem, och lärarna såklart.

Potter var inte ett så ovanligt namn.

"I trollkarlsvärlden är det." Ropade Justin.

"Justin har rätt. Det finns bara en Potter familj i hela trollkarlsvärlden."

"Verkligen. Något du fått reda på genom böcker antar jag." Hermiones rodnande ansikte gav alla svart på det antagandet..

Han var säker på att det fanns massviss med människor med namnet Potter som hade en son som hette Harry. Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans frus systerson verkligen hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken. Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold.

"Han kan inte ditt namn. Kan han det nu?" Frågan kom ifrån alla håll.

"Jag antar att han kan det." Om Harry skulle vara ärlig har han aldrig hört dem säga hans namn, på Privet Drive var hans namn Du eller pojk. Harrys svar lugnade inte ner kvinnorna i salen.

"Få se, Harvey Potter, Harold Potter."

"Nej, det har inte samma klang som Harry." Tvillingarna lyckades bryta spänningen i rummet.

"Tack och lov för det." Skrattade Harry.

Det var ingen mening att oroa mrs Dursley, hon blev alltid så upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, om han hade haft en sådan syster… men i alla fall, de där människorna i mantlar…
Han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick på någon alldeles utanför dörren.
"Förlåt", muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull.

"Aj, stackars den personen."

"Professor Flitwick, var det du?"

"Det var det, Miss Johnsson. Jag firade, jag hade inte hört om varför han försvann dock. När jag gjorde drabbades jag av djup sorg."

"Jag visste inte att han kunde det ordet." Mumlade Harry för sig själv.

Det tog ett par sekunder innan de gick upp för mr Dursley att mannen bar en lillafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprörd över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sade med en pipig röst som fick de förbipasserande att stirra: "Ni behöver inte be om förlåtelse, min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen idag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta! Till och med mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!"
Och den gamla mannen slog armarna om midjan på mr Dursley och kramade honom och vandrade sedan iväg.

"Hur fasiken klarade han det?"

"Sträckningsförtrollnig kanske." Svarade Ginny allvarlig på Bills fråga.

Mr Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört att främlingen kallat honom en mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde iväg hemåt, medans han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hoppats, eftersom han inte godtog fantasier.

"Han godkänner inte fantasi?"

"Hur klarar du av att leva där?"

"Det gör jag inte" Muttrade Harry lågmält som svar på Georges fråga.

När han körde in på uppfarten till nummer fyra, var det första han fick se – och det gjorde honom inte på bättre humör - den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Det satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt, den hade samma markeringar runt ögonen.
"Schas!" sade Mr Dursley med hög röst.
Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick.

"Den blicken känner vi igen."

"Vi får den varje vecka."

"Fast det var en period som vi fick den varje dag i tre månader."

"Lugn Molly, bry dig inte om det. De har bra betyg även om de gillar spratt lite mycket." sade mr Weasley lugnande och mrs Weasley suckade.

"George, den där perioden. Hur länge har den pågått?"

"Tre år, 7 månader, 12 dagar och 9 timmar just nu." Svarade både Fred och George i mun på varandra och till flera elevers förtjusning resulterade det i att de fick den blicken av McGonagall.

Var det här normalt kattbeteende? Undrade Mr Dursley.

"Nej, det är normalt McGonagall beteende." Sade Charlie allvarligt.

Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru.

"Förvånar mig inte ett dugg att han är en fegis och inte vågar prata med sin fru." Sade Kingsley med sin lugnande röst och madam Bones höjde på ett ögonbryn förvånat.

Mrs Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck ("Vill inte!")

"Allas mammors mardröm, när de börjar säga emot allt." Muttrade Mrs Weasley.

Mr Dursley försökte att uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten, gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna.
"Och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagljus, har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför dessa ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster." Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende. "Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten. Kommer det att bli några fler uggleskurar i kväll, Jim?"
"Jaa, Ted", sade väderleksmannen, "det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppfört sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att istället för regnet som jag utlovade igår har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg – det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt.

"Tonks, heter inte din pappa Ted?"

"Jo, hur visste du det?" frågade Tonks förvånat

"Har hört det någon stans, jobbar han där?"

"Ja, han jobbar där för att försöka tona ner misstankar så att man inte ska få för mycket bevis för att trollkarlar och häxor finns."

Mr Dursley satt som fastfrusen i sin fåtölj. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning, en viskning om Potters ...

"Han lyckades lägga ihop allt det där. Wow, han måste vara smartare än han ser ut." Sade Harry högt och de flesta började skratta åt att han lät förvånad.

McGonagall rynkade på pannan. Harry var en snäll pojke och brukade inte tala illa om folk, pågick det något konstigt i huset? Nej, han skulle väl ha berättat då, men han kanske bara ville vara normal och passa in och första gången han försökte berätta något lyssnade jag inte och han dog nästan… McGonagalls huvud surrade av tankar och hon hoppades innerligt att hennes misstankar om familjen Dursley var obefogade.

Mrs Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Han skulle bli tvungen att säga någonting till henne. Han harklade sig nervöst.
"Hrrm… Petunia, älskling… du har väl inte hört från din syster på sistone?"
Som han hade väntat sig såg mrs Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsad att hon inte hade någon syster.
"Nej", sa hon skarpt. "Varför undrade du?"
"Konstiga saker på nyheterna", mumlade mr Dursley. "Ugglor… stjärnskott… och det var en massa konstiga människor som såg konstiga ut i stan idag…"
"Än sen då?" Fräste mrs Dursley.
"Jo, jag tänkte bara att… kanske… hade någonting att göra med… du vet… hennes familj."

"Vad menar han med det?"

"De är inte de största fanen av magi." Slingrade sig Harry. Det var en stor underdrift.

Mrs Dursley smuttade på sitt te genom hopknipna läppar. Mr Dursley undrade om han vågade tala om för henne att han hade hört namnet "Potter". Han bestämde sig för att han inte vågade. Istället sa han, så obesvärat han kunde:
"Deras son, han borde väl vara ungefär i samma ålder som Dudley nu?"
"Jag antar det", sade mrs Dursley stelt.
"Vad är det han heter nu igen? Howard, eller hur?"
"Harry. Ett fult, tarvligt namn, om du vill veta min mening."

"Vi frågade inte dig."

"Jag gillar ditt namn Harry, det är ett vackert namn!"

"Tack Ginny. Ditt namn är också vackert." Båda tittade sen snabbt bort rodnandes medan Hermione log, de passade så bra ihop, om bara de båda kunde inse det.

"Javisst", sade Mr Dursley medans hans hjärta sjönk som en sten i bröstet på honom. "Ja, jag håller verkligen med dig."

"Ingen frågade dig heller."

"Kan du vara snäll att vara tyst Mr Weasley?" frågade Umbridge frustrerat.

"Tyvärr inte. Det är så mycket roligare att prata."

"George, nu är du tyst."

"Det var Fred som talade." Protesterade Fred och Mrs Weasley visste inte vad hon skulle tro.

Han sa inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medans mrs Dursley var i badrummet, smög sig mr Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på framsidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på något. Inbillade han sig saker?

"Nej, du kan inte inbilla dig saker för du godkänner inte fantasi." sade Bill som om han pratade med ett litet barn.

Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det… om det kom ut att de var släkt med ett par… nej, han skulle aldrig stå ut med det.
Mr och mrs Dursley gick till sängs. Mrs Dursley somnade fort men mr Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstande tanke innan han somnade var att även om Potters hade med saken att göra, fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom eller mrs Dursley. Potters visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort… han förstod inte hur han och petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen, det kunde inte röra dem…
Där misstog han sig verkligen

"Så mycket jag önskar att han inte gjorde." Muttrade Harry men ingen utom hans vänner hörde honom.

Även om mr Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten inga tecken på sömnighet.

"Det är klart den inte gör, Minnie sover aldrig." Fnös Lee.

"Jag kan försäkra dig Jordan, att sover. Och sluta använda det namnet."

Den satt stilla som en staty, med ögonen stadigt, utan så mycket som en blinkning, fästa på det bortesta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvudet på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvud taget rörde sig alls.

"Hur klarade du det, Minnie?"

"Jag har något som heter tålamod Mr Weasley, och sluta upp med använda det där namnet."

"Men det passar ju dig så bra." Försvarade George sin tvillingbror, men tystnade när de såg sin professors blick.

En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svans och ögonen smalnade på den.

"Den blicken har vi också sett." Ropade George, Fred, Harry, Hermione och Ron, och en hel del blev förvånade vid att de tre sistnämnda kände igen blicken.

Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget, som om båda var långa nog att stoppa ner i bältet. Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljusa, klara och gnistrande bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore.

Alla började jubla vid den meningen, även Harry fast att han var smått irriterad på Dumbledore.

Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet.

"Jag visste, jag brydde mig bara inte." Skrockade rektorn.

Han var fullt upptagen med att vända och vrida på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på katten, som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten roa honom.

"Verkligen Albus, du ar road av att jag suttit på muren hela dagen?"

"Nej, jag är säker på att det berodde på något annat." Försvarade Dumbledore sig och log oskyldigt emot McGonagall.

Han skrockade och muttrade:
"Jag borde ha förstått det."

"Det borde du ha gjort." sade McGonagall värdigt.

Han fann vad han letade efter i innerfickan. Det såg ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den med ett klickande, och höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmaste gatlyktan slocknade med en liten puff.

"Coolt, var kan vi köpa en sådan?" Utropade många i salen, de flesta av dem killar.

"Jag har gjort den själv och den kallas för deluminator." Svarade Dumbledore skrockandes.

"Mycket positiv sak." Muttrade Monsterögat som lånat den ett flertal gånger.

Han knäppte med den igen – nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med släckaren, tills de enda ljus som fanns kvar på hela gatan var två pyttesmå nålspetsar långt borta, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fönster nu, skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoaren, inte ens skarpögda mrs Dursley. Dumbledore lät släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den, men efter ett ögonblick talade han till den.

"Tänk att träffa på dig här, professor McGonagall."
Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I stället log han mot en kvinna med ganska stängt utseende, som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd i en mantel, i smaragdgrön färg

"Nej, hon har förrått Gryffindor.

"Vad pratar ni om Mr Weasleys?"

"Du bär Slytherins färger, ingen Gryffindor bör göra det."

"Harrys ögon är smaragd." Påpekade Hermione och tvillingarna såg förvånat på Harry medan McGonagall himlade med ögonen.

Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligt förargad ut.
"Hur visste du att det var jag?"

"Därför att det är uppenbart att det är du."

"Kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt."
"Du skulle säkert vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan", sade professor McGonagall.

"Men ingen bad dig." sade Parvati förvirrat.

"Hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit."
Professor McGonagall fnös ilsket. "Man skulle tycka att de skulle vara lite försiktigare, men nej - till och med mugglarna har märkt att någonting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar." Hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumsfönster. "Jag hörde det Flockar av ugglor ... stjärnskott... Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste ju märka någonting. Stjärnfall nere i Kent – Jag slår vad om att det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft mycket känsla.".

"Han har det fortfarande inte."Muttrade McGonagall.

"Ahh, han låter som en mycket bra och begåvad man." Suckade tvillingarna. Alla lärare fnös

"Bara Demonduon kan tycka att han var en bra och begåvad man."

"Ni kan inte klandra dem", sade professor Dumbledore milt. "Vi har haft väldigt lite att fira på elva år."
"Det vet jag", sade professor McGonagall irriterat. "Men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i fullt dagsljus, inte ens klädda i mugglarkläder, och skvallrar för varandra."
Hon kastade en skarp, förstulen blick på Dumbledore, som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne, men det gjorde han inte, så hon fortsatte:
"Det skulle just vara snyggt om mugglarna avslöjade oss allesammans precis samma dag som Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta, Dumbledore?"
"Det ser faktiskt ut så", sade Dumbledore. "Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglas?"

"En vad?" Ekade hallen.

"En vad?"
"En citronisglas. Det är en sorts mugglargodis som jag är ganska förtjust i".

"De är verkligen goda." ropade Justin.

"Jäpp, vi älskar dem."

"Så konstigt, ni spenderar ju halva året på rektorns kontor." sade McLaggen spydigt.

"Går ni dit för att få godis eller?"

"Jäpp, och det är intressant där uppe."

"Har inte ens råd att köpa eget godis." Hånade Malfoy och Ron blängde ilsket på honom.

"Vi sa ju just att vi gick upp där dels för våra spratt och för att det är kul att prata med rektorn." Försvarade sig Fred.

"Han har gett oss en del idéer." Fortsatte George, medveten om att professorerna inte skulle uppskatta det alls..

"Verkligen Albus." Suckade nästan alla vuxna, lärarna gav honom irriterade och arga blickar.

"Inte med flit, de har ett roligt sinne", sade Dumbledore lugnt.

"Nej tack", Sade professor McGonagall kyligt, som om hon inte tyckte det här var rätta ögonblicket för citronisglassar. "Som jag sa, även om Ni-Vet-Vem är borta…"
"Kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med "Ni-Vet-Vem" – i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn:

Umbridge slutade och stirrade på boken och Harry suckade innan han skrek ut slutet på meningen. "Voldemort" Nästan alla i salen ryckte till.

"Kom igen, de här böckerna hamnar om Harry, och alla vet att han säger Voldemort, så vi kan lika gärna bli vana vid det eftersom Harry vägrar använda Ni-Vet-Vem skitsnacket." sade Ginny klokt utan att stamma alls och Harrys såg på henne stolt.

Professor McGonagall ryggade tillbaka,

"Innan du säger något Mr Potter, så gör jag inte det längre." Harry log och hon fick en godkännande blick från honom.

men Dumbledore, som höll på att ta isär två citronisglassar, verkade inte märka. "Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger "Ni-Vet-Vem". Jag har aldrig sett någon anledning att vara rädd för att säga…

Umbridge stirrade på sidan igen och Harry ropade "Voldemorts namn."

"Det vet jag att ni inte har", säger professor McGonagall och lät halv ursinnig, halvt beundrande. "Men du är annorlunda. Alla vet att du är den enda du-vet-Åh, låt gå för det då,

"Voldemort" Ropade Ginny den här gången och Harry log strålande mot henne och Ginny strålade tillbaka mot honom vilket Cho märkte och hon rynkade på pannan.

Var rädd för."
"Du smickrar mig", sa Dumbledore lugnt.

Umbridge tystnade återigen. "Voldemort" Ropade Harry igen.

Hade krafter jag aldrig kommer att ha."
"Bara för att ni är alldeles för… ja… för storsint att använda dem."
"Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sedan madam Pomfrey berättade att hon gillade mina nya hörselkåpor."

"Verkligen, det hade vi inte behövt veta." Ropade Lee.

Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:
"Ugglorna är ingenting jämfört med vad ryktena som flyger omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som tillsist hejdade honom?"
Det verkade som om professor McGonagall hade kommit fram till den punkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad än "alla" sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att sig en ny citronisglass och svarade inte.

"Vad folk säger", fortsatte hon envist, "är att Voldemort dök upp i Godric's Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters. Ryktet säger att Lily och James Potter är… är… att de är… döda"

Alla i salen böjde på huvudet i respekt och Ginny gav Harry en kram när hon märkte att han kämpar mot sina tårar. Han mindes knappt något om dem men han saknade dem ändå.

Dumbledore böjde huvudet. Professor McGonagall flämtade till.
"Lily och James ... Jag kan inte tro det ... jag ville inte tro det ... Åh, Albus ..."

"Jag visste inte att du brydde dig så mycket, Professorn."

"Det är klart jag brydde mig, Lily var min bästa student och James var min gudson." Svarade hon med ett vattnigt leende, och Harry blev förvånad över den nya informationen.

Dumbledore sträckte fram en hand och klappade henne på axeln.
"Jag vet… jag vet…" Sade han tungt.
Professor McGonagall darrade på rösten då hon fortsatte:
"Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potters son, Harry. Men… han kunde inte. Han kunde inte döda den där lila pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts

"Voldemorts" Ropade Hermione efter en sekunds tvekan, medveten om att Harry inte orkade med det just nu.

makt på något sätt - och det är därför han är borta ".
Dumbledore nickade dystert.
"Är det - är det sant?" stammade Professor McGonagall. "Efter allt han har gjort ... alla han dödat ... så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande ... av allt som kunnat stoppa honom ... men hur i himmelens namn överlevde Harry?"

"Något som vi alla skulle vilja veta."

"Ni får reda på det i slutet av boken. I alla fall en del."

"Du vet?" frågade Justin förvånat.

"Ja, men ni får vänta tills slutet av boken, jag tänker inte säga något." Harry satt fortfarande lutad mot Ginny som kramade om honom vilket fem personer lade märke till.

"De är lite som James och Lilly." Tänkte McGonagall med ett sorgset leende.

"Hur tjockskalliga är de? När ska de erkänna känslorna" Undrade Hermione frustrerat.

"Jag hoppas att Harry kommer ta hand om henne." Tänkte mrs Weasley lite orolig.

"Harry och Ginny, inte för att det var så oväntat, jag har sett hur de tittar på varandra. Hmm… jag borde varna Remus så han kan hindra Sirius från att retar dem för mycket." mr Weasley log när han såg dem tillsammans.

"Varför håller hon på att krama Harry, jag kanske borde ge henne ett tips om att hålla sig borta från Harry." Cho började önska att hon var en Gryffindor och den som kramade Harry och tröstade honom.

"Vi kan bara gissa." nämnda Dumbledore. "Vi kan aldrig få veta."

"Det är en lögn, Harry sa nyss att man visste."

"Ja, men jag skulle väldigt gärna veta hela sanningen." sade Harry något irriterad.

"Jag undrar vad hela sanningen är." Mumlade någon från Ravenclaw.

"Om du får reda på hela sanningen, var snäll att informera mig om det. Jag skulle väldigt gärna veta. Eller så kan väl rektorn ta och berätta för mig nu."

"Jag är ledsen Harry, men det går inte nu."

"Inte lika ledsen som jag är. Men jag behöver väl bara vänta några veckor så kanske får jag veta genom böckerna." sköt Harry tillbaka något förbittrad.

Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; istället rörde det sig små planeter runt kanten. Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:

"Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?"
"Ja", sade professor McGonagall. "Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?"
"Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är den släktingar han har kvar nu.

"Vad hände med resten av min familj?"

"Vet du inte om det? Albus, du sa att han visste om vad som hänt hans familj."

"Jag trodde han gjorde det."

"I fortsättningen kan du ta reda på sanningen istället för att bara anta saker. Jag ska berätta för dig i pausen Harry, om du stannar kvar här", sade McGonagall försiktigt.

"Tack, det betyder mycket för mig."

"Om du undrar något är det bara att fråga så ska jag svara så korrekt jag kan."

"Ni menar inte… ni kan inte mena människorna som bor här?" Skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. "Dumbledore – det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dagen. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den där sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?"

"Tack Professorn, för att du kämpade för mig."

"Ingen orsak, jag hade träffat dig. Du var bedårande." Harry började rodna vid de orden till mångas förtjusning.

Det är det bästa stället för honom ", sade Dumbledore bestämt." Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre. Jag har skrivit ett brev till dem. "

"Du skrev ett brev till dem? Tror du verkligen att du kan förklara allt i ett brev."

"Ett brev?" upprepade Professor McGonagall svagt, och satte sig på muren igen.
"Verkligen, Dumbledore, tror du att du kan förklara allt detta i ett brev?"

"Det där är läskigt. Hermione tänker likadant som McGonagall." Muttrade tvillingarna.

Dessa människor kommer aldrig att förstå honom! Han kommer bli berömd - en legend - Jag skulle inte bli förvånad om idag blir känd som Harry Potter dagen i framtiden

"Det finns väl inte det." Frågade Harry oroligt.

"Nej, vi tänkte göra det men papperna försvann." Berättade Kingsley med ett litet leende.

"Tack Merlin för det." Harry rös vid tanken innan han upptäcker tvillingarnas leenden och han börjar frukta det värsta.

"George, Fred. Jag svär att om ni så mycket som tänker på att införa en Harry Potter dag kommer jag inte vila tills jag fångat er och långsamt torterat er innan jag matar er till den värsta hunden jag kan hitta." Hotade han och hans blick avslöjade att han menar allvar. Många rös åt hans ord och är glada att de inte hamnat i problem med honom och de som har, låt oss säga att de börjar jobba på en flyktplan medan Umbridge häftigt skriver på sin tavla "Farlig, hotar andra elever tills döds."

"Vad pratar du om?" Frågade Fred i en ton som han hoppades lät oskyldig.

"Vi, införa en Harry Potter dag. Du måste vara galen." Fortsatte George i samma ton.

"Vi skulle aldrig göra något sådant." Avslutade båda två med ett litet darrigt leende.

"Bra, för ni vill inte se mig när jag är riktigt förbannad." Båda tvillingarna svalde vid hans ord. Det fanns en anledning till att de aldrig utför spratt på honom, förutom att han är som en bror för dem, Harry kunde vara riktigt skrämmande när han var arg och var riktigt bra på att ge igen.

Det kommer att finnas böcker om Harry

"Det stämmer, det finns böcker om Harry." Skämtade Lee.

Vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!"
"Just det", sade professor Dumbledore och tittade mycket alvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. "Det skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken liten pojke som helst. Berömd innan han kan gå och tala! Berömd för någonting som han inte ens kommer att minnas! Inser ni inte hur mycket bättre han kommer ha de om han växer upp långt borta från allt det där tills han är redo att klara av det?"
Professor McGonagall öppnar munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:
"Ja, ja, ni har förstås sätt. Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?"

"Kunde du inte kämpat bara lite till, professorn." Nu började McGonagall bli riktigt orolig, varför ville han så gärna slippa hans släktingar?

Hon betraktade hans mantel som om hon trodde att han kunde ha gömt Harry under den.
"Hagrid tar honom med sig."
"Du tror att det är vist att lita på Hagrid med något så viktigt som detta?

"Vi skulle lita på Hagrid vad det än gällde." Ropade Harry, Hermione och alla Weasley barnen. "Förutom våra hemligheter!" Tilläger de sedan tyst.

"Jag skulle lita på Hagrid med mitt liv", sade Dumbledore.
"Jag säger inte att hans hjärta inte är på rätt plats", sade professor McGonagall motvilligt, "men du kan inte låtsas att han inte är oförsiktig Han har en tendens att. Vad var det?"

"Hagrid, jag hoppas att du inte tog illa upp av vad jag sa, du är en underbar person." Umbridge fnös tyst: "visst underbar. Han är ett odjur."

"Det gör jag inte, jag kan vara lite oförsiktig", sade Hagrid försiktigt.

Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden rund dem. Det ökade stadigt i styrka medans de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut ett till rytande då de båda tittade upp mot himlen – och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem.
om motorcykeln var jättelik var det ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så lång som en mormal man och åtminstånde fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild – långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.

"Det får honom att låta farlig."

"Det spelar ingen roll, Bill. Alla vet att han är en mjukis."

I sina stora, muskulösa armar höll han en bunt av filtar.
"Hagrid", sade Dumbledore och lät lättad. "Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?"
"Lånat den, professor Dumbledore,", sade jätten, klättra försiktigt av motorcykeln medan han talade. "Unge herr Sirius Black lånade den till mig. Jag har med honom, sir."

Många började svära och förbanna "massmödaren" medan de som visste sanningen log åt att Sirius fortfarande såg efter Harry trots att han hade förlorat sina vänner den natten. Harry slogs plötsligt av en tanke.

"Hagrid, har du kvar cykeln?"

"Ja, vill du ha den?"

"Ja tack. Det skulle betyda mycket för mig. jag har alltid velat ha en flygande motorcykel."

"Du tänker ge den till Sirius, eller hur." Viskade Hermione.

"Jäpp, det är hans och han saknar den."

"Inga problem, hoppas jag?"
"Nej, sir - Huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan mugglarna började strömma till. Han somnade när vi flög över Bristol."
Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över bunten av filtar. Inuti, nätt och jämnt synligt, låg en babypojke i djup sömn.

"Aww." Ropar alla kvinnor/flickor i salen medan männen/pojkarna skrattade åt Harrys röda ansikte.

Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerlig form, precis som en blixt.

"Varför är det just en blixt?" frågade Terry.

"Jag vet inte, men om du kommer på en teori kan du vara vänlig att berätta."

"Var det där som…?" Viskade professor McGonagall.
"Ja", sade professor Dumbledore. "Han kommer alltid att ha kvar det där ärret."
"Skulle ni inte kunna göra något åt det, Dumbledore?"

Harry såg upp ivrigt.

"Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av.

Harry såg ner besviket igen, nytta, det hade ingen annan nytta än att se till att han får ont.

"Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbanna. Ja, kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det överstökat."

"Har du det på riktigt, sir?" Frågade Michael.

"Ja, jag har det på riktigt."

"Varför berättade du om det?" Frågade Zacharias lite hånfullt.

"Jag vet inte", Dumbledore log glatt.

Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hur.
"Får jag… får jag säga adjö till honom, sir?" Frågar Hagrid. Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund.

"Tur att Tramptass inte är här." Skrockade Harry.

"Sssch!" Väste professor McGonagall, "du väcker mugglarna!"
"F-f-förlåt", snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den. "Men jag s-t-står inte ur me de… Lily å James döda… å stackars lille Harry som e tvungen å bo hos mugglare…"
"Ja, ja, det är väldigt sorligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss." Viskade professor McGonagall

"Jag tror inte det var den bästa metoden att trösta folk med."

"Jag håller med Luna. Jag var under chock och ledsen så jag tänkte inte rakt."

Och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren. Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två

"Du lämnade honom på tröskeln mitt i natten."

"Och mitt i november."

"Är du galen. Han kunde ha vaknat och krupit iväg, frusit ihjäl, blivit kidnappad eller dödad av Dödsätare." Dumbledore kryper ihop lite i stolen av alla arga blickar han fick från alla kvinnor/flickor i salen.

"Hur kan du vara så ansvarslös?"

"Det kanske var lite dumt av mig. men inget hände."

"Lite dumt, det var extrem tur att inget hände honom. Hade jag inte varit där hade han blivit skadad."

"Hur vet du det Minerva? Och vad gjorde du där?"

"Jag tyckte det var ansvarslöst att bara lämna honom där utan några skydd. Det dök upp en herrelös hund som hade attackerat om jag inte var där."

"Du stannade kvar?" Frågade Harry förvånat och kände hur hans respekt för häxan ökar, det ökade ännu med när han hörde henne skrika på rektorn. Det verkar som om han inte var den enda som var missnöjd med rektorn.

"Självklart. Jag råkade tyvärr väcka dig när hunden kom."

"Min fråga är varför jag först får veta allt det här nu?"

"Därför att du inte tänkte klart den natten. Det verkade som om du just då brydde dig mer om att Voldemort var borta än att Harry precis förlorat sina föräldrar och du lämnade honom med mugglarna. Jag borde själv ha kidnappat Harry bara för att du skulle insett hur dumstridig du var."

"Kunde du inte gjort det professorn, det hade varit så mycket bättre." sade Harry en aning besviket.

"Harry, du stannar kvar här sen när vi bryter för en paus. Dina vänner kan också stanna." Hon sade det med vänlig röst men när hon vänder sig mot Dumbledore igen är hennes röst full med ilska. "Nu när vi har förklarat för rektorn vad jag tyckte om besluten den dagen kan vi återgå till läsningen. Om du skulle vara så vänlig Dolores."

En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor McGonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat.
"Jaha", sade Dumbledore till sist, "det var det. Vi har ingen anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet."
"Javisst", sade Hagrid med kvävd röst, "jag ska åka iväg med cykeln. Gonatt, professor McGonagall, gonatt, professor Dumbledore."
Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade igång mortorn. Med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i natten.
"Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall." sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan som svar.

"Det måste jag komma ihåg att göra nästa gång hon frågar mig något." Tänkte Harry.

Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filbytet på översta trappsteget till nummer fyra.

Nästan alla kvinnor blängde mordiskt på rektorn för att lämna en baby mitt i natten på ett trappsteg.

"Lycka till, Harry", mumlade han.

"Å, tro mig. jag behöver all tur jag kan få." sade Harry högt och folk såg oroligt på honom, det var väl inte så illa där, visst?

Han vände på klacken och missade att en katt smög sig fram till pojken och lade sig bredvid. Med ett svep av manteln var han försvunnen.
En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvarta himlen, den sista plats i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Hans ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att han var speciell, utan att veta att han var berömd, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley… han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runtom i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
"Skål för Harry Potter – pojken som överlevde!"

"Är ni seriösa. Ni firade när en liten pojke förlorat allt den natten", Hermione skakade på huvudet.

"Jag gillar den här sidan av Hermione." Viskar Fred och George.

"Vi håller med." Viskade alla som hörde deras kommentar.

"Det var slutet på kapitlet. Vem skulle vilja läsa nu."

"Jag skulle väldigt gärna göra det?" Alla vänder sig om och såg att en man stod i dörröppningen...


AN: Sådär, jag har uppdaterat det här kapitlet eftersom förut sög svenskan, och jag är alvarlig som en del säkert vet. Ska försöka uppdatera de andra kapitlen med så att svenska blir bra där med för den är ganska dålig tro jag, så jag räknar med att det kommer vara bättre svenska i nästa kapitel senast söndag kväll nästa söndag. Hoppas att ni gillade det :D

Kan ni gissa vem mannen är? Letråd, Harry älskar honom (Inte älskar som är kär i, utan mer som familj)