Hermione kände sig både lycklig och en aning bedrövad över vad som hänt dagen innan. Ron ignorerade henne mer än nånsin (hur det nu var möjligt) och Harry såg besvärad ut men gjorde ingen ansats att tala med Hermione. Hermione som hade lärt sig av Rons ignorans använde den. Både till Ron, Harry och till Draco. Egentligen visste hon inte vad Draco gjort, mer än kysst henne. Och det kunde inte var så allvarligt. Eller?

På trolldryckskonsten satt Hermione ensam vid ett litet bord. Medveten om att 6 par ögon tittade på henne; Dracos, Rons och Harrys. Hermione försökte intala sig att det inte hjälpte med att ignorera de för alltid. Men i den varma fängelsehålan var det omöjligt att tänka klart på vad man borde och inte borde göra. Och saken blev knappast bättre av att bli iakttagen nästan hela tiden.

- Miss Granger, sa Snape som stod framför henne. Kan du förklara vad en kärleksdryck har för biverkningar?

- Ähh... sa Hermione helt frånvarande.

Hon ryckte till och kom tillbaka till verkligheten. Svetten rann och för första gången visste hon inte svaret på en fråga.

- J-jag vet inte professorn, stammade Hermione och kände hur kinderna blossade upp.

Snape ryckte nästan till och resten av klassen var lika förvånade över Hermiones tunghäfta.

- Inte det? frågade Snape kallt. Nåväl, 5 poängs avdrag från Gryffindor.

Hermione kände hur tårarna började brinna i ögonen och hotade med att tippa fram.

- Brustna hjärtan när man tror att någon verkligen älskar en, sa Snape skarpt. Nu var lektionen slut. Nästa gång får miss Granger se till att läsa på lite!

Hermione stuvade ner böckerna i väskan och gick ut med tårar i ögonen. Ron hann ikapp Hermione och frågade spydigt:

- Är du ledsen över att du misslyckades? Varför går du inte till din pojkvän Malfoy och gråter ut lite?

- Håll käften Ron! skrek Hermione och sprang iväg.

Hon var ilsken. Dels för att Ron var en rödhårig, uppblåst idiot och dels för att Draco nu hade börjat med att ignorera henne.

Killar, tänkte Hermione ilsket. Först kysser de en och sedan ignorerar de en!

Hermione tänkte inte på att hon hade ignorerat Draco också och att han antagligen gav igen. Dagarna gick och Hermione var återigen ensam, utan någon vän. Utan någon som ville veta av henne. Hon vägrade att prata med Ron och säga förlåt för att han blir svartsjuk av allt. Efter ett tag gav hon upp sin stolthet och gick för att prata med Harry. Hon bestämde sig för att prata med Harry efter middagen.

- Harry! ropade Hermione och sprang framför honom.

- Hermione, utbrast Harry glatt.

Hermione kramade om honom.

- Gud vad jag har saknat dig, sa Hermione och kände lättnaden sköljas över henne för att Harry pratade med henne.

- Samma här, sa Harry. Ron sa att du kysste Malf... Draco menar jag!

- Jaså det gjorde han?

- Japp.

- Ja det gjorde jag. Men jag ignorerar honom nu. Han gör samma sak.

- Okej...? Men du, varför kysste du honom?

- Hey! Han kysste mig!

- Vad är skillnaden?

- Att jag inte började. Visst kysste jag tillbaka men... han började!

Harry började skratta och kramade henne igen. Han såg smått road ut.

- Du låter som ett småbarn Hermione, sa Harry. Men jaja, du har väl ändrats antar jag.

- Harry jag är inget småbarn!

Harry började skratta igen. Hon var lättad av att Harry kunde skratta åt kyssen istället för att sura hela tiden som Ron. Hermione kände ett sting av sorg när hon tänkte på vad som hände med Draco och Ron. Draco bara försvann ur hennes liv lika snabbt som han kom, Ron bara försvann.

Vad är det med mig? tänkte Hermione smått irreterad över sig själv. Jag gillar inte Ron. Och Draco har hatat mig och jag har hatat honom och jag har överlevt. Jag kan gott fortsätta så resten av mitt liv!

Fast en liten irreterande röst i huvudet sa: Försök intala dig själv det Hermione!


Dagen efter var det lördag. Inga lektioner utan en trevlig utflykt till Hogsmead. Det var snart alla hjärtans dag så det var mycket prat om utflykten mellan eleverna. Särkilt mellan tredjeårseleverna eftersom det var deras första utflykt dit. Hermione var nog den enda som inte längtade. Men hon skulle gå för att leta efter lite nya skolsaker som fkäderpennor och hennes bläck var slut. I kön stod Hermione bakom Draco.

- Ja, jag kysste henne! sa Draco irreterat till Goyle.

- Ja, påpekade Hermione. Du gjorde tydligen det!

Draco rodnade en aning men hämtade sig snabbt.

- Pratar du med mig Granger? frågade Draco.

- Ser du på mig Malfoy? frågade Hermione.

Det vart en spänd tystnad. Hermione bestämde sig för att bryta den.

- Men ja Malfoy, sa hon. Jag pratar med dig.

- Stick, sa Draco till Crabbe, Goyle och några som nyfiket lyssnade; däribland Ron.

Draco såg på Hermione som mer blängde. Draco blinkade några gånger och såg sig sedan omkring.

- Vad gör du här Granger? frågade Draco ilsket men ändå förvånat.

- Va?!

- Din lilla smuttskalle, håll dig borta från mig!

Snapes ord ekade i huvudet på Hermione: Kan du förklara vad en kärleksdryck har för biverkningar? Brustna hjärtan när man tror att någon verkligen älskar en...

Hermione blinkade bort några tårar och insåg vad som hänt. Draco hade bara svalt en kärleksdryck. Hon hade blivit lurad. Hermione såg Pansy Parkinson som log spydigt och triumferande mot henne. Hermione sprang bort, långt bort, bort från Draco... Hon kunde inte tro det, hon ville inte tro på det. Hon brydde sig inte längre.

Men hon kunde inte dölja sina känslor ens för sig själv:

Hon älskade honom och Pansy skulle få igen!

Hermione sprang stor gråtande och kastade sig på sin säng och tryckte bort alla känslor.

Hur hade hon kunnat bli lurad såhär?

Tack för att du läste. Skriv gärna reviews!