Vätten smög fram ifrån hörnet han gömt sig bakom. Äntligen gick människobarnet ifrån fönstret!

"Man började känna sig som en fånge, nästan!", tänkte han och smög fram. "Man kunde vända på mössan förstås, och bli osynlig, men fotspåren skulle hon ändå se! Nej, det var nog bäst att vänta tills man inte hade några som iakttog en i alla fall."

Vätten nickade eftertänksamt och smög sig vaksamt fram, och kom bort till gläntan. Han hade ärenden dit idag, men han hade fått vänta hela dagen för att få fri färd. Nu var det nog nästan försent!

"Hoppas de inte har gått och lagt sig ännu, småtrollen?" funderade han bekymrat.