"Så, Granger. Din förklaring till Potters uppträdande." Granger bet sig i läppen och kastade en orolig blick mot de andra personerna i rummet. De var just nu i sällskapsrummet fast utan Harry idag, för han låg och sov och skulle inte vakna från den Drömlösa trolldrycken han hade druckit.

"Harry har… stängt in sig mentalt." Granger svalde och lickade sig om läpparna i en nervös gest. Lucius och Draco höjde på varsitt ögonbryn.

"Hur kommer det sig?" Frågade Narcissa. Fast det inte såg ut så, så var Mrs. Malfoy en kärleksfull moder och att en pojke i hennes egen sons ålder hade behandlats så berörde henne djupt. "Harry… Jag kanske ska ta det från början?" Efter Lucius gav en nick i fortsättning så började Hermione sin berättelse.

"Jag skulle överraska honom. Jag hade tagit Nattbussen till Privet Drive och skulle precis knacka på. Då hörde jag ett ljud. Det lät som… Det är svårt att förklara, istället för att knacka så öppnade jag dörren." Grangers ögon fylldes av något liknande till fasa. "Jag såg Harry bli…" Granger svalde och drack av teet med en darrande hand.

"Piskad med ett bälte?" Kom Lucius hjälpsamma fråga, men Granger skakade på huvudet. Lucius bytte blickar med sin fru och son. Lucius hade varit säker på det. Vem annars skulle få så hemska ärr på ryggen om inte efter ett bälte?

"Bli misshandlad?" Kom nu Dracos föreslag.

"Vad det än är så tycker jag du borde säga det nu, Miss. Granger" Kom Narcissas uppmaning, eller order. Hermione blundade och verkade räkna till 10 med djupa andetag i mellan. "Han… blev…" Hon öppnade ögonen. "Våldtagen av sin farbror." Grangers hände skakade så mycket att hon tappade koppen med te. Den gick i golvet med ett krash. Narcissas följde snart efter.

Det var dödstyst i rummet och allas ögon var på Hermione som verkade tvinga sig själv att andas. "Han blev… våldtagen…?" Sa Lucius försiktigt med en underliggande darrning på rösten som han nog själv inte visste om. Granger nickade. Hon kikade på de andra i rummet i ögonvrån fast hon själv var uppskakad. Men hon hade haft en hel natt utan sömn att tänka igenom och se det igen i form av minnen.

De andras ansikten var bleka. Och hade vida, uppspärrade ögon. Narcissa var värst. Hon darrade synligt och hennes ögon var fyllda av fasa. Draco skakde lite och Hermione kunde nästan höra hans tankar `Hur kunde jag terrorisera honom utan att någonsin få reda på det… där?!` och Hermione antog att han skulle känna sig skyldig i framtiden och antagligen vara lite snällare till Harry. Hon hoppades att berätta om något så allvarligt för Malfoy familjen skulle inte skada honom.

En del av orsakerna till att hon berättade var för att de faktiskt hade tagit in dem, för att betala tillbaka det så hade de rätt till att veta varför, särskilt när deras egna liv kunde vara i fara.

"Narcissa, Draco, ni har min tillåtelse att gå." De båda kollade på Lucius som om han hade vuxit ett till huvud.

Sedan reste sig Narcissa och när Draco inte följde direkt efter så kollade hon med en `hur en mamma får sina barn att lyda´ blick och Draco reste sig motvilligt och följde sin mor ut ur rummet. Lucius vände sig till Granger och uppmanade henne i en uttryckslös röst, "Granger. Fortsätt." och Hermione kunde höra att rösten skakade lite, men bara lite.

På en egen skakigare röst så fortsatte Hermione att berätta om hur hon kastade en förtrollning på Vernon och drog ut honom. Hon kunde känna hur hennes kinder blev våta med tårar men hon la inte en tanke till det, hon var för fokuserad på bilderna som poppade upp för hennes ögon ur minnet. Hon berättade hur hon la ner Harry så bekvämt hon kunde utan att reta han skador och snabbt klunkade i honom ett par helande trolldrycker som hon –nu mitt i kriget- alltid bar med sig.

Hur hon mitt i panik hade sprungit runt som en huvudlös kyckling och försökt hitta Harry saker, bara att hitta dom i eldstaden helt förstörda. Hur hon hade sett Hedwigs nersotade bur och ett par fjädrar mitt inne i eldstaden. Hur hon förstod att Harry hade blivit tvingad att se på när Hedwig brändes till döds utan att kunna fly och hur detta antagligen var det som knäckte honom totalt.

Hur hon hade trollat bort det värsta av blodet och flyttat honom ut ur huset till en gränd där hon transporterade sig själv och sin vän till det enda någorlunda säkra stället hon visste, även med riskerna att hennes bedömningar var helt fel. När berättelsen var klar var Lucius rasande. En mugglare, mugglare, hade utnyttjat en trollkarl.

Just i detta ögonblick förstod han en del av Voldemorts ilska och hat mot mugglare. "Han har inte ens sitt trollspö. Jag hittade de knäckta delarna av den nära eldstaden, som om han knäckt den framför Harrys ögon!" Lucius tog ett djupt andetag och tvingade sig själv att ta kontroll över sin kropp och sina känslor. Han tog ett andetag till och räknade till tio mellan djupa andetag.

"Vet Dumbledore om… något om detta?" Hermione tittade upp vid Lucius fråga och han kunde se raseriet i häxans ögon, med även oro, lojalitet och beslutning. Potter kunde inte ha haft en bättre vän vid sin sida i kriget.

"Ja. Han måste ha vetat. Men om han inte vet så är han endå inte ett alternativ. Han har kanske inte ljugit direkt men med sina halvsanningar och undanflykter så är det nästan samma sak. Jag tänkte lite igår natt, jag kunde inte somna, och har kommit fram till att Dumbledore enkelt hade kunnat stoppa alla Harrys möten med Voldemort. Jag tror faktiskt att han har gjort så att dom har hänt."

"Det tog mig mindre än ett år att förstå att det var en basilisk och Harry hittade kammaren efter han hade läst ordet "kloakerna" från min papperslapp! Första året så misstänker jag att han hade sagt åt Hagrid att ge oss ledtrådar och han gav Harry en osynlighetsmantel i julklapp och strax efter när Harry testade den, så hittar Harry spegeln och plötsligt är Dumbledore där som om han hade väntat att Harry skulle komma och förklarar hur den fungerar! Senare så är stenen gömd i den och Harry får fram den istället för Voldemort!"

Lucius nickade. Det där var misstänksamt. Först ge medel att upptäcka, sedan förklara hur den används. Hur kunde Dumbledore veta om Quirrell? Och nu om han visste, varför lät han in en människa med Voldemort i bakhuvudet på skolan? "Det är så mycket som han har manipulerat med Harrys liv… Jag menar, jag misstänker skarpt att Dumbledore visste att Sirius var oskyldig med att vara den som tipsade om var Harrys föräldrar var, han var den som la förtrollningen! Visst borde han ha vetat om ett sådant byte i en sådan kraftfull förtrollning? Han kunde alltså ha frigjort Sirius från Azkaban och sedan när han kom ut så gjorde han så att han inte kunde ta hand om Harry utan gjorde så att han var praktiskt taget en fånge i sitt eget hem istället! Och med Harrys visioner… Hans ursäkt att inte berätta om det som fanns på ministret var att Harry skulle ha en barndom." Hermione fnyste. "Som om att ha en galen massmördare efter dig redan vid ruta ett skulle vara en barndom!"

"Och uppvuxen hos Dursleys… Knappast en barndom. Hans rum tills han började Hogwarts var ett skrymsle under en trappa! Om bara Sirius hade varit fri och levande så kunde han ha levat med honom." Grangers ögon dunklades i sorg. "Sirius betydde så mycket för Harry… Det knäckte honom nästan totalt. Vad för galning skulle ha skickat en person som en nära har dött nyligen till personer som hatade sagd man samtidigt som man isolerar den som sörjer ifrån vänner?" Lucius nickade.

Det Granger sa stämde. Dumbledore kunde ha förhindrat allt. "Hur är det med… Ronald Weasley?" Granger kollade upp och hennes ögon blev hårda. "Han är lojal med Dumbledore. Jag råkade höra ett samtal mellan dem och det gick visst fram att de är i "kvinnor är svaga och bara till för att tillfredsställa män" gruppen. Jag hörde det innan vi gick på tåget och låtsades som ingenting." Lucius höjde ett ögonbryn. Han visste inte att Granger var en skådespelare. "Så du gick till Potters hus för att hämta honom?" Granger skakade på huvudet. "Jag skulle bara kolla hur han mådde. Vid den tidpunkten hade jag förlorat tron på Ordern och misstänkte att Dumbledore hade ljugit om en del saker."

Grangers ögon vidgades. "Harrys konto på Gringotts! Dumbledore är Harrys väktare. Hur mycket har han ljugit där…?" Kall livsfarlig ilska sipprade ut ur Hermiones Grangers kropp. Dumbledore skulle få betala! Lucius gav flickan ett tag att lugna ner något innan han frågade en sak som hade varit i hans tankar ett tag nu.

"Hur har pojken kunnat dölja allt detta under alla år?" Frågan fick Hermiones blick att bli sorgsen. Hennes första vän i den okända trollkarlsvärlden och hon hade varit så blind… så full av tillit… "Ja… hur har han lyckas med det…? Glamourer…? Nej…ah-ha! Smink!" Lucius kollade en aning förvånad på flickan. "Smink?" Hon nickade fort men när hon så den förvirrade uttrycket på sin värds ansikte så skyndade hon sig att förklara. "Smink är vad mugglare använder för att dölja saker, som en finne, mörka ringar under ögonen, ärr… det skulle funka lika bra på blåmärken. Men smink går bort av vatten…. Hur gjorde han efter träningar?" "Han kanske duschade sist?" granger nickade och ett "hmm" senare så försjönk de i tystnad. De båda i sina egna tankar om informationen som hade framkommit. Efter nästan tio minuter så bröts tystnaden av Hermiones avlägsna röst.

"Dumbledore fick honom inte bara att välja den väg han såg ut för honom utan han försämrade hans potential otroligt mycket." Lucius kunde praktiskt taget se hjulen i den unga häxans hjärna vrida och spinna för fullt när han vände huvud mot henne i tecken att han lyssnade. "Weasley har saggat ner honom genom skolarbetet… Varför har inte Dumbledore tränat Harry separat när han redan visste att ödet hade gjort så att bara Harry kunde förstöra Voldemort…?" Lucius misstänkte skarpt att den sista delen av meningen var mer till henne själv än till honom. Men med den rösten hon använde så pratade hon nog mest med sig själv. En plötslig flämtning klargjorde att Granger hade kommit på lösningen, och att den inte var så positiv. "Han vill att Harry dödar Voldemort så han sedan kan göra sig av med Harry!" Lucius sparrade upp ögonen. "Vad vill den gamle dåren? Världsvälde?"

"På det sättet han har agerat på sistone så kan man tro det." Svarade Hermione kortfattat med ögonen glödande av både ilska och självhat över att inte ha kommit på det tidigare.

"Ingen information om hur reglerna funkar, inget pengastöd, isolerad från vänner… Perfekt sits att vara i om man ska slinka ut ur Azkaban. "Sa hon sarkastiskt.

Narcissa och Draco kollade på varandra utanför dörren där de hade stått och tjuvlyssnat. Man var inte i slytherin för inget. "Det var… upplysande." Sa Draco lågt till sin mor som nickade. "Vi borde gå innan Lucius upptäcker oss… Jag tror inte att de kommer att säga mer." Draco nickade och kysste henne på kinden och viskade "god natt" innan han gick upp en trappa och igenom en korridor innan han steg in i sitt rum.

När Draco var utom synhåll för sin mor bakom sitt rums väggar så sjönk han ner på golvet. Potter hade blivit våldtagen. Han hade grubblat hela natten innan och nu hade han fått veta varför Potter var som han var. Våldtagen. Misshandlad. Svulten. När han först såg honom, så trodde han inte att det var Pojken-som-överlevde. Han såg inte ut som någon hjälte, bara en rädd pojke som var desperat efter vänner, efter att vara accepterad.

Även om han riskerade att vara vän med en muggelfödd så kunde han inte motstå den blicken i de där nästan lysande gröna ögonen. När Potter sedan nekade hans hand i vänskap, så kunde han inte fortsätta se den där blicken i hans ögon och hans utseende i allmänhet, det bröt något inom honom. Om han inte kunde ta bort det med att vara en vän så kunde han få bort det med rivalitet. Tvinga honom mot höjder, att vara bättre. Hur ofta hade inte han studerat Potter noga för att se om det han gjort hade ändrat något? Hur kunde han ha missat...?

Dumbledore. Han hade gjort så mycket orättvisa… Hela Dracos kropp skakade av ilska. Hur kunde den där jävlen gömma bakom sin "vänlig gammal man" fasad?! Han var rasande. Dumbledore skulle få betala. Han ryckte till vid ljudet av krossat porslin och vände blicken mot de krossade skärvorna hans okontrollerade magi hade förstört. Han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag och tvinga undan raseriet. En Malfoy förlorade aldrig kontroll. Hur skulle Potter ta sig ur den här? Den döda blicken i hans ögon... kan han någonsin hoppas på att ta bort den?

AN: Jag vet att Harrys skador är lite väl.... mycket. Jag har aldrig skrivit om en person så hårt misshandlad eller något så det hela kommer inte vara så realistiskt^^

Jag är ny med fanfiction och att skriva i allmänhet så jag kommer inte direkt förvänta mig något nobel pris eller något... men lite feedback är alltid bra!