Japp, då kommer kapitel två på den glömda ficen ;) Hoppas ni tycker om den :)
Amelia
När vi väl kommit fram gick rutinen till som vanligt, vi tog vagnarna upp till skolan som drogs av testraler, mörka hästar som bara kan ses av de som sett döden. Vi åt och gick sedan och lade oss i våra sängar. De flesta andra satt och pratade med varandra och var allmänt glada över att vara tillbaka på Hogwarts, jag satt i mitten och försökte göra mig så liten som möjligt. Jag var van vid att inte ha någon att prata med, och van vid att ingen någonsin frågade mig hur min dag varit. Eller hur mitt sommarlov varit, om något kul hänt. När jag vaknade nästa dag var det tidigt på morgonen, jag gjorde mig i ordning, tog mina saker och gick sedan därifrån. Alla tjejer sov fortfarande när jag lämnade rummet och de första eleverna hade precis kommit när jag gick från Stora Salen. Det var så det gått till alla tidigare år också, jag kände mig som en börda och gick därför tidigare till Stora Salen så att jag kunde gå därifrån mycket snabbare. Jag såg som vanligt James Potter sitta tillsammans med alla sina anhängare, och självklart satt resten av hans familj inte långt ifrån honom. Han kollade ibland upp som för att kolla om de mådde bra, som den överbeskyddande brodern han är. Jag tog mina böcker och gick därifrån emot McGonagalls första lektion. Dörren var redan öppen och när jag kom in satt Minerva längst fram och skrev på något papper. Jag hostade för att få hennes uppmärksamhet, och hon tittade upp från papperna med ett leende på läpparna. Ett leende som blev ännu större när hon såg mig, jag gick tyst in och satte mig längst fram i klassrummet. Där framme slapp man lyssna på alla kommentarer och det var inte lika stor chans att någon gjorde något om jag satt så nära läraren.
"Miss Underwood", sa hon och lade sina papper åt sidan, jag sa ingenting utan gav henne mitt vanliga blyga leende, hon var den enda som visste om allting och mobbningen, hon var det närmaste jag skulle komma till en familj.
Lärarna som tyckte om mig var nästan som min egna lilla familj, och de var mina vänner. Något som de inte gillade så mycket, inte för att jag var jobbig utan mest för att de tyckte att jag skulle ha vänner i samma ålder som mig själv, något som jag själv oftast ville ha men som jag inte kunde få. De som var i samma ålder som mig såg ner på mig och de som var äldre vågade på grund av någon anledning inte gå nära mig, det var som om jag varit pestsmittad.
"Hej, Professor McGonagall", sa jag lugnt, just då öppnades dörren och någon steg in, leendet i Minervas ansikte blev ytterligare större, vilket bara kunde betyda en enda sak.
Antingen så var det en gammal elev som hon hade haft, och som var hennes favorit då.
Eller så var det min plågoande, Kimberly eller så var det James Sirius Potter som Minerva tycktes gilla väldigt mycket. Kanske på grund av hans pojkaktiga charm, de mörka ögonen eller på grund av det faktum att han var släkt med inte bara en utan tre av hennes favoritelever.
"Minnie", James gick förbi mig och satte sig lugnt ner på min bänk, som stod längst fram. "Vi behöver prata."
"Mr Potter, ni sitter på Miss Underwoods bänk", sa hon bara och skrattade lågt åt att jag rodnade starkt, James vände sig om och såg mig sitta där, mitt hår uppsatt i två långa flätor som låg över mina axlar.
Jag hade ett tunt lager smink på mig och nya kläder som jag fått på barnhemmet, eller nya och nya. De var inte riktigt nya utan köpta i andra hand, jag hade inga som helst pengar utan man kunde mer eller mindre säga att jag var på skolan tack vare att jag fått ett stipendium, lärarna hade gått med på att bidra till mina skolsaker. Därför kändes det som om jag var skyldiga dem någonting, jag var skyldig de att vara duktig på lektionerna,
"Oj förlåt", sa han bara och ställde sig upp, borstade sedan rent min bänk, gav mig ett charmigt leende och fortsatte sin konversation med Minerva, jag sa ingenting utan log bara emot honom.
Jag hörde hur dörren öppnades och helt plötsligt kom Kimberly ingående, hon var lika otrevlig som hon såg ut, och vi hade någon slags tävling på Minerva och Binns lektioner, kanske för att vi båda två var lika bra på de ämnena. Men jag var mer villig att visa alla andra att jag var bra på det. Hon var kompis med några av de mer populära och de "coola", därför skulle det vara rätt pinsamt för henne om det kom ut att hon var lika bra som Plugghästen, den som inte hade något liv. Jag suckade djupt och rynkade pannan, hon satt nu bakom mig och slängde saker på min rygg. Jag försökte ignorera det, och inte låta det göra mig ledsen men misslyckades grovt.
"Jag pratar med dig", jag kände hur någon skakade mig och vaknade upp från min tillfälliga koma, framför mig stod James Potter, hans ansikte var inte långt ifrån mitt och han såg ut som om han tyckte att något var väldigt roligt.
"Förlåt", sa jag bara och tittade ner i marken.
"Varför säger du alltid förlåt?" frågade han och satte sig ner på knä jämte mig, jag kände hur mitt ansikte blev ännu rödare och jag kunde inte riktigt förstå vad det var som höll på att hända, James Potter satt på knä jämte mig.
Han pratade med mig som om jag var en person han faktiskt kände, som om jag var något mer än bara den töntiga plugghästen, jag öppnade munnen för att säga någonting men visste inte vad jag skulle säga.
"Förlåt?" sa jag bara då, James skrattade hest och satte sig sedan i bänken jämte mig utan att bry sig om alla förvirrade blickar han fick från de elever som kommit in i klassrummet, jag sa ingenting utan stirrade bara rakt framför mig.
Jag kunde fortfarande inte tro att James Sirius Potter satt jämte mig, den snyggaste killen i skolan, som bara råkade vara den kille jag varit hemligt kär i sedan tredje årskursen då han för första gången sa mitt namn. Minerva tittade ut över havet av nyfikna blickar som inte släppt James med blicken, självklart var inte Kimberly en av de. Jag brukade inte ogilla andra personer, men hon var den enda person som jag tyckte var mer deprimerande än döden själv.
"Vad trevligt att så många av er kom tillbaka", sa Minerva då, jag såg hur James diskret knuffade över en lapp till min bänk, jag tittade ner på den och tittade sedan på honom.
Han log snett, men inte tillräckligt mycket för att Minerva skulle gissa vad han höll på med, jag kunde inte låta bli att le själv. Det var svårt att inte bli imponerad, James Sirius Potter var känd för att vara lurig av sig, och kunde charma varje häxa på hela skolan, utan just Kimberly, men han ville nog inte charma henne, och om han nu ville det så förstod jag inte varför. Minerva började skriva på tavlan och vände därför ryggen till, jag tog fram en fjäderpenna och började skriva. Precis då dök några ord upp på pergamentet som James knuffat över på min bänk.
' kul att vara tillbaka eller? '
' antar det '
' vaddå antar det? Hogwarts är det bästa ställer i världen, förutom hemma, vill säga '
' det skulle väl vara bra om det fanns någon som kunde ens namn, och hem ... vi kan väl bara säga att barnhemmet inte direkt är mitt hem '
Jag såg hur James ansikte blev förvånad när han läste det jag skrivit, han visste inte om det. Ingen visste om det, och det var något som jag inte tyckte var så dåligt, de skulle inte tycka bättre om mig för att jag berättade att mina föräldrar var döda och att jag bodde på barnhem. Han drog handen genom huvudet, en gest som han använt ända sedan han började på skolan.
' Jag vet vad ditt namn är, Amelia '
Jag tittade ner på lappen och kände hur mina mungipor drogs upp till ett leende, James iakttog mitt ansikte och släppte mig inte med blicken. Jag kände att jag inte längre kunde koncentrera mig på vad Minerva sa utan funderade noga på vad jag skulle svara på det han skrivit.
' Jag vet också att du är söt '
Jag rodnade djupt, James tittade på mig och skrattade tyst när han såg det. Jag svarade inte på det och efter ett tag satt jag och skrev ner allt som Minerva sa, medan James bara satt och tittade på mig. Efter nästan en timme avslutades lektionen, jag tog mina saker och gick med en gång därifrån. James gick till sina kompisar och de började prata högljutt. Jag tittade ner på golvet och försökte bara komma därifrån. Precis då jag kommit ut ur klassrummet kände jag hur någon knuffade mig. Med en gång tappade jag allting jag höll i och föll framåt.
"Akta er allesammans", hörde jag hur Scorpius sa med sarkastisk röst. "Klumpfot är i farten."
Jag rodnade häftigt, drog sedan snabbt ihop mina saker och skulle precis ställa mig upp då någon knuffade ner mig igen. Jag var på gränsen till tårar, men tog upp sakerna och gick sedan emot nästa lektion.
"Amelia, vänta", jag stannade och såg hur James kom springande emot mig. "Hur mår du? Det var elakt gjort."
Jag skakade på huvudet och försökte sedan le, men misslyckades kraftigt.
"Jag är van vid det."
Kimberly
Jag gäspade innan jag gick in i klassrummet tio minuter tidigare än vi skulle börja och såg Amelia, flickan på tåget, sitta vid en bänk och bredvid henne stod James och pratade med henne. Jag satte mig på en bänk bakom henne och kollade på papperna från förra terminen. Jag kunde allt redan utantill och eftersom vi inte skulle ha det igen så jag började riva sönder det tyst. Sen knugglade jag ihop bitarna och sköt iväg de från bänken. När jag skjutit iväg hälften av bitarna märkte jag att alla träffade Amelia. Jag såg hur McGonagall såg på mig och jag hejdade mig när jag skulle skjuta ifrån nästa. Jag rätade på mig och samlade ihop det som fanns kvar och förhäxade dem så att de på en prydlig rad flög fram till papperskorgen och la sig till rätta där nere. Professor McGonagall log roat mot mig och jag kände hur mungiporna sakta gled uppåt i något som liknade ett leende.
Sen återvände jag till min nya bok jag fått köpa för det här året och ögnade igenom den lite snabbt för att se vad som vi kommer att gå igenom nu. Det gick oftast att räkna ut vad som hon skulle ta med och vad som man kunde hoppa över eller bara läsa igenom lite snabbt, som inte var så viktigt.
Snart strömmade det in elever och lektionen startade. Roliga lektioner tar tyvärr slut alltför snabbt och utanför klassrummet var det fullt med elever. Jag kände en knuff i ryggen och snubblade framåt och stötte samtidigt i Amelia som föll ner på golvet med böckerna runt sig. Hoppsan. Men vad var det med henne? Hon tycktes finnas överallt runt mig nuförtiden. Vart jag än vände mig fanns hon där. Hon fick snabbt och van upp sina böcker igen. Det var fortfarande fullt med folk och jag kom inte fram någonstans. Amelia tog upp den största delen av korridoren och när jag trängde mig förbi henne knuffade jag till henne en gång till. Står man i vägen så står man i vägen. Böckerna for ut på golvet igen och jag skyndade mig därifrån.
Nästa lektion hade vi med Binns och jag kunde inte förstå hur alla tyckte han var så tråkig och jobbig, det var ju intressant att få höra om våran historia. Eftersom alla sov kunde jag också skriva ner allt han sa utan att någon märkte något. Vad var det som inte var kul med att veta vad som hänt? Med det har vi ju lärt oss massor, och därifrån har vi fått nya formler och lärt oss att försvara oss mot många.
Men idag var jag inte så sugen på vad han sa, jag kände mig trött och hängig. Jag kanske var på väg att bli sjuk? Jag kände på pannan men jag var inte särskilt varm. Jag såg mot bänken bredvid mig, men där satt ingen, som vanligt. Jag hade vänner, men de var upptagna att sitta med deras ännu bättre vänner som inte snäste åt dem och som var lite mer sociala. Jag orkar inte vara så, det påminde mig om hur mina föräldrar ville att jag skulle vara. Även om de inte var här på skolan så kunde jag ändå inte göra så. Om de inte ville vara vänner för att jag var jag, så spelade det ingen roll för mig. Men jag kunde inte låtsas vara någon jag inte var. För mig kom det inte naturligt att vara så bara sådär. Om jag trivdes med någon gick det bra, men jag var absolut inte världens mest pratglada person.
Jag såg mot Amelia som satt längre fram i klassrummet. Bredvid James och skrev på de där lapparna som de skrivit på på förra lektionen också. Till och med Amelia satt med någon! Om man nu kan jämföra med henne.
Jag hörde bara på halvt öra vad Binns sa och missade hälften när jag skulle skriva ner det så jag gav upp. För första gången sedan jag började här la jag mig ner på bänken och somnade. Jag var otroligt trött av någon anledning och somnade på en gång.
Jag vaknade igen av att jag fick en väska i ansiktet. Ett spänne rev upp ett sår vid ögat. Jag ryckte till som om någon hade smällt en bomb och såg Amelia gå förbi mig. Den ...! Varför slog hon väskan i huvudet på mig? Jag reste mig hastigt upp och vinglade till ett ögonblick för att jag ställde mig upp för snabbt och fortsatte sen vidare. Jag trängde mig genom folkmassorna och försökte hinna ikapp henne. Jag såg hennes eldröda hår framför mig och skyndade på stegen fram mot henne. När jag kom ikapp knuffade jag till henne hårt med axeln och hon snubblade till. Jag skyndade förbi och fortsatte rakt fram.
"Hey!" Undslapp det från henne innan hon såg vem det var och tystnade. Jag brukade aldrig höra hennes röst och blev alltid lite förvånad över hur ljus hennes röst lät. Om det inte var så att jag inte gillade henne skulle jag nog tycka att hennes röst på något sätt var rätt vacker eller fin. Men nu irriterande den bara mig.
"Vad är ditt problem?" fräste jag och vände mig ilsket om. Jag stirrade argt in i hennes äckligt mossgröna ögon och såg hur hennes redan patetiskt korta längd sjönk ytterliggare några centimeter.
"J-j-jag..."
"'J-j-jag ...'" Härmade jag henne. "Vad patetisk du är! Ta och ryck upp dig! Vad är ditt problem? Varför följer du efter mig? Kan du inte bara lämna mig ifred? Jag vill kunna vända mig om utan att se ditt sorgsna lilla hundansikte stå och stirra på alla andra som går med någon. Har du inte tänkt på att det kanske är fel på dig, att ingen vill vara vän med dig? Om du verkligen är så ledsen så kan du väl börja prata lite och skaffa dig vänner! Du är patetisk, vet du det?" Jag stod och skrek på henne mitt utanför klassrummet, men ingen brydde sig, de flesta hade ändå skingrats när de märkte att Amelia var med i bråket, hon gjorde aldrig något och ingen förväntade sig att hon skulle börja en duell nu.
Hon såg lite tårögt och rädd på mig och jag kände mig lite dålig, som om jag sparkade på någon som redan låg ner. Såklart hon visste att hon var patetisk, att hon inte hade några vänner, att ingen pratade med henne. Men jag blev bara så arg nu. Jag sov dåligt inatt, inte ens tanken på att jag var i säkerhet här på slottet nu fick mig att kunna somna, sen missade jag frukosten och var tvungen att gå direkt till lektionen och så somnar jag på min favoritlektion och vaknar tack vare att jag får en väska i huvudet!
Jag kände hur det droppade något på handen och såg att det var rött. Toppen, nu fick jag näsblod också! Jag hade inte haft det sen jag var tolv. Jag förde handen mot näsan och kände genast hur den blev blöt. Jag suckade och såg upp på henne framför mig. Helst av allt skulle jag vilja slå till henne, men just nu skulle det inte kännas särskilt hedersvärt med blodet droppande från näsan och jag kände mig fortfarande trött, helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mig.
"Varför står du kvar och stirrar?" fräste jag. "Har du aldrig sett blod förut eller? Ta och stick iväg nu, och låt mig vara ifred i fortsättningen. Jag vill inte se dig igen! Ta och sök hjälp, för du är inte normal! Vilken normal människa går runt och slänger väskor i andras ansikten.?"
"D-det var i-i-inte meningen..." stammade hon.
"I-i-inte? Men då kan du ju fan säga förlåt då också!" Jag tog fram min stav och pekade med den mot henne.
Då ställde sig James Potter bredvid henne. Jag såg hur en tår rullade nerför hennes kind och log lite skadeglatt för mig själv.
"Kim, ge dig nu", James talade högt och ilsket mellan sammanbitna tänder. "Vad håller du på med? Det är du som inte är normal! Det är du som inte har några vänner, hon har visst vänner, hon är inte ensam. Det är du som är patetisk, gå och häng dig, Kim! Hoppa från uggletornet, bara du försvinner! Ingen skulle bry sig, ingen har någonsin brytt sig om dig! Ingen kommer att sakna dig, de kommer inte ens att märka att du är borta!"
James skrek på mig och trots att jag skakade lyckades jag behålla min arga min tills jag vände mig om. Båda visste att det inte var sant. Jag hade vänner, någon skulle sakna mig, någon skulle märka att jag inte längre var där. Eller hur? Jag hoppades att det inte var sant, jag visste att det inte var det. Men det sved. Han hade ju rätt ändå. Jag hade överreagerat. Rejält. Och det var jag som var patetisk, jag gav mig på de som inte kunde försvara sig. Jag kände att det var jag som fick tårar i ögonen nu. Någon fanns det väl som brydde sig om mig? Hans ord ekade tomt i mitt huvud. Inget annat än de fanns där.
Jag svängde runt hörnet och stack in på närmaste tomma rum jag kunde hitta. Det var inte stort, men det behövde det inte vara. Jag sjönk ner bakom en stor låda och bara andades. Han hade rätt. Ingen skulle sakna mig. Inte min familj, inte mina så kallade vänner och inte någon annan i min närhet. Jag andades skakigt. Vad hade jag nyss gjort? Allt jag gjorde fick människor att känna sig missnöjda. Ingenting var dem till lags, speciellt inte jag. Vad fanns det för anledning att fortsätta såhär? Hemma kunde jag inte vänta mig mer än tortyr och smärta, här fanns det bara människor som föraktade mig och nu hade jag ställt till det rejält. Jag drog upp ärmen på tröjan och kollade på min arm. Det skulle ha kunnat finnas en massa ärr där. De sa att det var en befriande känsla. Men varje gång jag tänkt prova har jag aldrig vågat, vad hände om det inte slutade blöda? Då skulle jag få panik och blodet rusade snabbare och det blödde ännu mer.
Jag lutade huvudet i händerna och suckade djupt. Det låg något i det han sa. Varför inte bara hoppa från uggletornet och få det överstökat. Bara sådär. Ingen skulle ju sakna mig, så då kunde jag inte göra annat än ge världen en present och lämna den och alla andra bakom mig. Jag reste mig upp och borstade sakta av mina kläder. Jag såg på mig själv i en spegel som satt i det mörka rummet och såg hur mitt smink var utsmetat. Jag torkade med hjälp av tröjan bort det och kände mig direkt naken. Utan sminket fanns det bara jag kvar, ingen mer fasad. Inget att gömma sig bakom. Jag ville lägga dit nytt smink på en gång, men jag hade inget med mig. Jag fick väl klara mig, vad spelade det för roll? Jag skulle ju ändå inte finnas mer.
Jag såg på mig själv i spegeln igen och blev plötsligt arg för att jag brydde mig om hur jag såg ut hela tiden. Jag gick fram till spegeln. Jag skrek och slog nävarna i den. Glasskärvorna flög åt alla håll och jag fortsatte att slå och slå tills man inte längre kunde se sig själv i den. Jag sjönk ner på golvet igen och snyftade till. Jag såg på mina händer och jag darrade när jag såg allt blod. Jag hade inte känt att jag skurit mig på alla vassa kanter, och jag kände inget nu heller. Det var bara som om händerna redan domnat bort. Jag kanske inte behövde gå till uggletornet i alla fall, jag kanske redan var döende. Jag kände mig lite rädd. Varför kunde jag inte känna någonting? Jag snyftade till och la mig ner på golvet. Jag kände hur blod vätte ner tröjan och det var redan blött på golvet. Men hade jag verkligen skurit av en artär? Jag måste ju känna något! Men det gjorde jag inte och jag låg kvar. Jag grät och tårarna blandade sig med blodet på golvet. Just nu avundades jag Amelia. Hon hade ett liv. Hennes föräldrar var döda, hur jag nu visste det, men hon hade ett hem. Det var mer än vad jag hade. Hoppas hon fick ett bra liv utan mig.
Jag blinkade och andades skakigt ut. Just då öppnas dörren och någon kommer in och tänder ljuset. Jag blundade för det plötsliga ljuset och vände huvudet bortåt. Jag hörde hur någon drog efter andan och sen några snabba steg fram till mig. Jag kände hur någon mjukt lindades om min högra hand och plötsligt kom smärtan. Den överrumplade mig totalt och jag kved till.
"Förlåt." Rösten var mörk och lite välbekant.
Jag öppnade sakta ögonen och såg på honom. Scorpius ljusa hår hängde ner i ansiktet på honom och han koncentrerade sig och mumlade en besvärjelse med slutna ögon. Jag kände hur glasskärvorna i min vänstra hand började leta sig ut och jag kunde tydligt känna smärtan från varje glasbit i hela handen och en det av armen. Jag ville säga åt honom att sluta, att låta det vara, låta mig vara, och att han skulle gå härifrån. Men jag kunde inte. Jag fick inte fram ett ord och det snurrade i huvudet. Jag kände hur glasbitar från min andra hand började att ta sig ut också och jag suckade av lättnad när det inte längre stacks. Scorpius lindade om det där mjuka hårdare runt mina händer och jag såg att det var hans tröja. Han såg på mig och jag mötte matt hans ögon.
"Vad höll du på med?" frågade han. Jag hade väntat mig en arg och hånfull röst, men den var mjuk, tröstande och vänlig.
"Kollade om mitt blod hade samma färg rakt igenom?"
Review?
