Kapitel 2. Svarta ryttare.
Skräcken spred sig bland alverna vid sjön Cuiviénen när allt fler försvann. En gång kom Kalfëawen till Morfindels och Curuwens hydda stapplande och gråtande.
"De tog honom! De tog honom!", var allt hon fick fram när de frågade vad som hade hänt.
Efter en stund framgick det att hon och Glorfindel hade blivit jagade av svarta ryttare och att en av dem hade nappat åt sig Glorfindel. Demonen högg honom med en kniv, men antagligen dog han inte av hugget, för den svarte ryttaren tog med sig honom.
Kalfëawen, Morfindel och Curuwen sörjde mycket över Glorfindels olycksöde, för de var övertygade om att de som blivit tagna av de svarta ryttarna var bortom all räddning.
Eftersom de svarta ryttarna och andra mörkrets makter ansatte alverna hårt, skapade alverna ett system av vallar och vårdkasar, vars kärna utgjordes av den stora fornborgen Cuiviénenost.
Cuiviénenost hade murar av jord och sten, och en port av trä som var klädd med lera på utsidan för att fienderna inte skulle tända eld på den. I sydöst gränsade den mot sjön, där den hade ett lösare försvarsverk av trä och rep.
Vid den här tiden började alverna med jordbruk, så att de slapp vandra långt för att söka föda.
Det här var innan alverna lärde sig att använda järn, så de använde stenspetsar till de spjut och pilar som de använde för att slåss mot fienderna. Mot svarta ryttare och balroger var de inte särskilt effektiva, men de fungerade mot orcherna, som blev allt fler ju fler alver som de svarta ryttarna rövade bort.
De svarta ryttarna var rädda för eld, så mot dem kunde man använda långa facklor och brinnande pilar. Mot balrogerna fanns det egentligen inga bra vapen alls.
Kalfëawen hade nyligen blivit gravid när hennes man blev bortrövad, och hon födde barnet medan Cuiviénenost byggdes. Det blev en gullhårig pojke, och han fick heta Glorfindel efter sin far.
Glorfindel, Kalfëawens son, tillhörde den första generationen av alver som kommit till genom könslig fortplantning, så det var egentligen undra på att alverna begrep hur det fungerade, men på något vis gjorde de ändå det, kanske genom observationer av djur.