Kap2.
Hermiones hjärta dunkade hårdare än någonsin, inte bara hade hon sprungit och sprungit utan att stanna, hon hade nu också blivit nerdragen på marken. Hon var i chock tillstånd.
"Hermione… Hermione! HERMIONE!", en välbekant röst väckte henne ur tillståndet och fick henne att öppna ögonen och luta huvudet bakåt.
"Är du okej?" Hermione tittade djupt in i Rons oroande ögon och lugnade sig en aning när hon insåg att det var han som hade tagit tag i henne.
"Jodå… Jag är okej" svarade Hermione. De satt tysta en stund, hörde skriken. Hörde hur namn ropades, namn som de kände igen, namn som de aldrig hade hört förut. Hur länge ska det här hålla på?
"Vi kanske borde röra på oss", sa Ron och drog upp Hermione på fötterna igen. Försiktigt började de dra sig mot striderna.
I korridorerna såg de kroppar ligga överallt. Hermione kände hur hennes ögon började fyllas av tårar, men hon skulle inte gråta. Hon skulle inte bryta ihop förens allt var över. Så länge det fanns något att kämpa för skulle hon kämpa.