Min röda pickup körde sakta in på uppfarten vid mitt hus. Jacob satt tyst bakom ratten och höll mig samtidigt i handen. Han hade varit väldigt noggrann med att aldrig släppa mig sedan mitt mardröms skrik tidigare på dagen. Jag hade försökt förklara för honom att det inte var någon fara, och att jag bara hade haft en dröm. Men han vägrade gå med på det, han trodde nog jag hade fått ett hysteriskt anfall. Vilket var delvis sant, men det fick jag ju hela tiden. Fast aldrig när Jake vart i närheten. Aldrig framför någon annan. Jag suckade och öppnade passagerar dörren och hoppade långsamt ut. Jake följde efter mig upp till huset.
"Jake, jag klarar mig, okej?" Jag ville helst bara vara ensam. Och Jacobs oro gick mig på nerverna. Hans ansiktsuttryck gav mig svaret. Han trodde mig inte. Jag suckade uppgivet och låste upp dörren. Jag gick in i hallen och drog av mig jackan, hängde den på den vita krocken där Charlie alltid hängde sin uniforms jacka. Jake följde efter mig in, men han hade ingen jacka att ta av sig. Han bar en kortärmad svart t-shirt. Även fast det var närmare nollgradigt utomhus. Jag tittade upp på honom, gud så mycket han hade växt. Jake mötte min blick och log sitt hårda leende. Han var Sams Jacob när han log så, och det gjorde ont i mig att se honom så hård. Jag log tillbaka, utan glädje. Och jag såg hur Jake spände käkarna, och varenda muskel i hans gigantiska kropp. Nu hade jag gjort honom förbannad, super! Mitt psyke orkade inte med bråk, och speciellt inte med Jacob, och speciellt inte nu.
"Bella, jag vill att du berättar vad det är som händer" Jacob lät inte glad, inte glad alls. Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Vad fanns det att säga?
"Jake, det finns inget jag kan säga" Min darrande röst kanske skulle avslöja mig, men jag brydde mig inte. Jag tänkte inte prata om det, inte en chans! Jacob tog tag i min hacka med hans varma hand, han lyfte mitt huvud uppåt så jag såg in i hans mörka ögon. Jag vet inte vad han ville säga med blicken han gav mig, men den såg plågad ut. Och det sårade mig, att det var jag som plågade honom.
"Det finns visst något att berätta, men du döljer det för mig" han skakade på huvudet, och drog sedan ett djupt andetag "Jag förstår bara inte varför..snälla Bella, jag orkar inte mer." Jag drog efter andan, och vad trodde han att jag gjorde. Jag hade aldrig egentligen orkat mer, aldrig sedan han försvann. Jag var så arg just nu att den tanken inte ens berörde mig. Trodde Jacob jag gjorde allt det här med flit, att jag hade valt det här.
"Och vad tror du jag gör!" Nu skrek jag åt honom "Tror du jag vill att allt det här ska ske, tror du jag vill att det ska vara så här?" Jag kollade rakt in i hans ögon, sökte efter svaren jag behövde. Hans blick mötte min, och det enda jag såg var ilska, ingenting annat. Mitt hjärta slog hårt, och min ilska var minst lika stor som Jacobs.
"Vad vet jag Bella.." när jag inte svarade fortsatte han "Va? Vad vet jag, jag har försökt hitta svaren, men du döljer dom så djupt inom dig. Du är för rädd Bella, alldeles för rädd" Hans ord träffade mig som en sten. Hur kunde han säga något sådant, förstod han inte hur ont det gjorde. Jag som trott han kände mig så väl. Han hade alltid gett tecken på att han förstod. Vi lyssnade aldrig längre på musik, och när radion stod på hemma hos Emelie gick han raka vägen och stängde av den. Han pratade aldrig om mitt gamla liv, om mitt liv innan jag kom till honom. Han hade aldrig ställt en enda fråga, han förstod mig. Eller.. det var vad jag hade trott.
"Jacob.. jag trodde du visste hur ont det gör, hur mycket det sårar mig att ens tänka på det som varit" Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka. Men jag såg hur hans armar skakade lätt. Men jag var inte rädd, han skulle aldrig skada mig. Hur arga vi än var på varandra, skulle han aldrig göra mig något illa. Jake vände sig sakta om, och gick mot dörren.
"Jake.."
"Jag är ledsen Bella, men jag kan inte vara med dig just nu"
"Jake, jag är ledsen om jag sårat dig" min röst lät vädjande. Och det störde mig, det var jag som hade velat bli av med honom för bara några minuter sedan. Men nu, när bomben väl var släppt, ville jag ha honom kvar här. Jag ville inte se honom lämna mig ensam. Jag ville skrika på honom att aldrig någonsin åka ifrån mig, men det funkade inte så. Han skulle se det som en möjlighet för honom, en möjlighet att kunna få mig känna lika mycket för honom som han verkade känna för mig. Men det var inte så jag såg på Jacob, han var min vän. Min bästa vän, som jag aldrig skulle klara mig utan. Just därför sa jag det aldrig, för det skulle förstöra allt.
"Bella förlåt, Men jag vill inte vara med dig just nu" den meningen kunde jag inte säga emot. Han hade sagt det rakt och tydligt, han ville inte vara med mig. Och jag kunde inte hindra honom från att lämna mig där. Ensam, sårad. Jag stod länge och såg ut genom dörren och in i skogen där Jacobs ryggtavla försvunnit in. Till slut slet jag mig från min position och gick in i huset igen. Jaha, vad skulle jag göra nu. Jag var ingenting, ingenting utan Jacob vid min sida. Jag blev sittande i hallen med huvudet mellan knäna. Snart skulle Jake komma tillbaka, det var vad jag hoppades på.