Kapitel 2

Det går en timme, två timmar. Frankie trummar rastlöst med fingrarna mot matbordet. Matkassarna står ouppackade på köksbänken. Hon lutar armbågarna mot bordsskivan och hakan i handflatan samtidigt som hon tar en tugga av sin ostmacka, stirrar på sin spegelbild i osthyveln. Mörkblå ögon stirrar tillbaka på henne. De dras mot hallen, mot vindluckan. Hon försöker göra annat för att leda tankarna från boken. Packar in varorna, hon till och med diskar och dammsuger hela huset - vilket för övrigt är på tiden att någon gjorde - men på något sett leds alltid tankarna in på den där brygden. Brygden som skulle kunna lösa alla hennes problem. Ja, de flesta i alla fall. Hon skulle kunna förkorta knäkjolen utan att skämmas över sina ben. Hon skulle till och med kunna bära sin skjorta utan den där fula stickade västen över. Hon skulle inte längre behöva skämmas över att finnas till. I ett svagt ögonblick bestämmer sig Frankie. Hejdå feta lår, hejdå dallriga armar.

Klockan är halv tolv på natten när Frankie äntligen lyckas få brygden att ha samma färg som på bilden. Hon håller upp den lila-rosa vätskan framför sig, sneglar på sig själv i helkropps-spegeln. Hon höjer glaset mot sin spegelbild som ler triumferande och sveper innehållet. Till en början händer ingenting och Frankie börjar bli rädd att det inte fungerat, men så plötslig är det som om någon slår till henne i bröstet och andan sugs ur henne. Hon tappar glaset som går i tusen bitar vid hennes fötter. Det är som om någon pressar ihop hela henne tills det känns som om hon ska sprängas. Nu dör jag, tänker hon innan hon svimmar.

Det dröjer ända tills morgonen därpå innan Frankie vaknar upp igen. Hon sätter sig sömndrucket upp och blinkar mot solen som letat sig in genom fönstret. Var är hon? Hon ser sig omkring och upptäcker att hon sitter på sitt sovrumsgolv. Hon reser sig på ostadiga ben och rycker till när hon ser sig i spegeln. Som ett blixtnedslag kommer gårdagen tillbaka till henne och hon springer upp till spegeln. Hon kan inte tro det. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. Frankie trycker upp näsan mot den blanka ytan, stirrar med stora ögon på kroppen som inte tycks tillhöra huvudet. Snabbt strippar hon ner till underkläderna och betraktar sin nya fantastiska kropp. Ett lyckorus bubblar upp inom henne, hon kan inte titta sig mätt. Magen är fast och vältränad, till och med brösten är mindre och mer fasta, låren och armarna likaså. "Fan, vad du är snygg", viskar hon till sin spegelbild.

Med en ny kropp, ny garderob och ett helt nytt självförtroende dundrar Frankie ner för trappan dagen för avresan. En taxi väntar på henne utanför. Hon ställer ner koffertarna i hallen och slänger upp dörren till mammans sovrum. "Mamma!" ropar hon. Mamman sätter sig käpprakt upp i sängen och ser sig stirrigt omkring. Tillslut landar hennes blick på Frankie. "Det är den förste september, mamma", förklarar hon och sätter sig på sängkanten.

Mamman nickar allvarligt, som om hon hade någon aning.

"Jag ville bara säga hejdå", fortsätter Frankie.

"Hejdå älskling", mumlar mamman.

Frankie reser sig, men just som hon ska gå säger mamman, "Frankie?"

Hon vänder sig om, ser på mamman. "Ja?"

"Har du gjort något nytt med ditt hår? Det är något som är annorlunda med dig." Mamman fårar sina ögonbryn.

Frankie suckar och vänder ryggen till. "Ja, jag har gjort något nytt med mitt hår", muttrar hon samtidigt som hon går ut i hallen igen och stänger dörren bakom sig. Hon bär ut sina koffertar till taxichauffören och kan inte låta bli att lägga märke till hur hans blick ständigt dras till hennes utmanande skoluniform. Skolskjortan har hon knäppt upp ett par knappar mer än vad som är tillåtet och knäkjolen har hon förkortat, den röd och guldiga slipsen är löst knuten runt hennes hals. Hon känner sig både äcklad och smickrad av hans blickar. Aldrig har någon sett sådär på tjocka, osynliga Frankie. Men den smala, snygga Frankie kan få vilken kille hon vill. Minst av allt medelålders taxi gubbar.

Tre-kvart senare stannar taxin utanför Kings Cross och Frankie betalar chauffören som hjälper henne ut med sina koffertar. Hon tackar honom och njuter av att ha hans fulla uppmärksamhet. Hon skulle kunna be honom om vad som helst och han skulle göra det. Bara för att testa lägger hon huvudet på sned och säger, med sin mest oskuldsfulla röst, "Ursäkta, men skulle du bara kunna göra mig en pytte-ytte-liten tjänst?"

Mannens blick faller till hennes urringning och sedan ser han upp på henne igen och han nickar stumt.

Frankie ler. "Skulle du kunna hjälpa mig att bära upp mina koffertar på en vagn? De är så tunga förstår du ..."

Chauffören nickar dumt igen.

"Tack. Jätteschysst, verkligen", säger hon och mannen går och hämtar en vagn åt henne, på vilken han staplar hennes koffertar.

"Sådär", säger han när han är klar.

Frankie avfyrar ett bländande leende - ett sådant leende hon aldrig kunnat drömma om att ge någon annan än sin spegelbild, förr. "Tack, jag uppskattar det verkligen", säger hon och går sedan mot stationen samtidigt som hon skjuter vagnen framför sig. Hon slänger en blick över axeln och ser förtjust hur taxichauffören fortfarande stirrar efter henne. Hon ser till att svänga lite extra på sina höfter och försvinner sedan in bland folkmyllret, blir en i mängden.

Med vana steg sätter hon av mot perrong 9 3/4. Det röda, sagolika tåget ser ut precis som när hon sist lämnat det - står och spyr ut rök över perrongen. För ett ögonblick blir hon sitt gamla, blyga jag igen, den gamla Frankie som inte vill ta någon plats, som varken vill synas eller höras. Så hör hon någon som säger, "Vem är det där?" med förbluffad röst och hon minns att hon är smal och snygg nu. Gamla Frankie är borta. Självsäkra Frankie tar över och hon fyrar av ett leende i pojkarnas riktning, varefter hon försvinner ner i vagnen på jakt efter sina vänner.

Plötsligt skymtar hon fyra rödhåriga killar längre ner i vagnen. Hon försöker fånga den äldstas blick men han verkar inte se henne - han pratar med sina yngre bröder. Hon fortsätter mot dem samtidigt som hon viftar med händerna för att få honom att se henne. "Charlie!" ropar hon.

Charlie hör henne och ser sig förvirrat omkring. Hon ropar igen och hans blick finner hennes. För några sekunder är han oförstående men sedan klickar det. Hans yngre bror Percy försöker säga något till honom, men Charlie lyssnar inte längre utan föser brodern åt sidan och möter Frankie med gapande mun. "Vad har du gjort!" utbrister han.

Frankie tvärstannar, handfallen. Han låter inte alls glad för hennes skull, tvärtom. Han låter förebrående. Hon känner hur hennes ögon tåras och hur ilskan och besvikelsen flammar upp inom henne. Hon vänder på klacken och stormar där ifrån. Vagt hör hon tvillingarna som säger med en mun, "Wow, var det där Frankie?"