Disclaimer: J. K. Rowling äger. Bokstavligt talat.

En av er som kommenterade skrev att eftersom Dudley är född borde Lily ha fått Harry vid det här laget. Ja, det borde hon. Om jag inte hade gått in och saboterat händelseförloppet. Ganska mycket. Eftersom Lily och James gjorde slut har det inte blivit något bröllop och heller inte någon Harry.
Och ja, jag vet att titeln suger, men jag kom inte på något bättre.

Kapitel 2

Lily tog jästpaketet ur hans hand. Det gick en stöt genom hennes arm när deras hud fick kontakt och hon ryckte ofrivilligt till. Utan vare sig ett ord eller med en blick åt hans håll betalade hon och skyndade sig med att plocka ner varorna i en kasse. Just typiskt att han skulle dyka upp, en av dem hon allra helst ville undgå! Lily var förvånad över att se honom här i staden. Hon hade trott att han skulle söka sig till London efter skolan, delvis för att komma bort från föräldrahemmet. Hon visste att han inte kom särskilt bra överens med någon av föräldrarna och speciellt inte med sin far – själv skulle hon inte stanna kvar en minut mer än nödvändigt i ett sådant hem. Severus två yngre syskon, en pojke på arton år och en fjortonårig flicka, hade inte ärvt moderns magiska förmågor. Lily visste inte var brodern nuförtiden fanns men systern, Madelyn, hade hon sett dagen innan. Hon gick fortfarande i skolan, förstås. Familjen Snape bodde kvar i det gamla huset i en av stadens mindre respektabla delar. Där bosatte man sig inte om man kunde undvika det, husen var dåliga och grannarna ofta bråkiga och högljudda. Under tiden då Lily och Severus var vänner satte hon inte sin fot i det huset mer än några gånger, men det berodde framför allt på hans ovilja mot att bjuda in henne. Hon antog att han skämdes för att de inte hade det så fint som familjen Evans, eller så var han rädd att mr Snape skulle komma in, berusad och bråkig.

Lily skulle precis cykla iväg när Severus kom ut genom dörren. Han tog tag i pakethållaren och höll kvar cykeln. Hon blev lite förvånad men fann sig snabbt.
"Släpp."
"Vänta."
"Glöm det", fnös hon.
"Jag vill prata med dig."
"Jag vill inte prata med dig, det är det enda du behöver veta."
"Lily…"
"Vad tänker du göra nu?" fräste hon. "Skvallra för Voldemort kanske, så att han skickar nån som gör slut på mig nu när jag har kommit hem igen? Eller du kanske tänker göra det själv, för att få en liten guldstjärna i kanten? Du tycker ju ändå inte att sådana som jag är värda ett dugg!"
"Så är det inte alls!"
"Är det inte, Snape?" Hon såg att han reagerade på att hon tilltalade honom med efternamnet, det hade hon aldrig gjort tidigare. "Kan du ärligt säga att Lord Voldemort och dödsätarna inte är ute efter att göra sig av med mugglarfödda?" fortsatte hon.
Han såg inte ut som om han visste vad han skulle svara.
"Nej, jag trodde väl det." Hon betraktade honom som om han var något katten hade släpat in.
"Kan du inte lyssna på mig?"
"Nej, det har jag absolut ingen lust med. Eller tid heller för den delen, jag har bråttom." Hon satte upp på cykeln igen och trampade därifrån.
"Det gick snabbt", sa mrs Evans när Lily kom hem igen. "Fick du tag i allting?"
"Mm", mumlade hon och satte påsen på bordet.
"Träffade du nån gammal vän?"
"Nej", ljög Lily. "Nej, jag träffade ingen vän." Hon plockade upp det inhandlade, satte in varorna i kylskåpet eller skafferiet och lämnade sedan köket för att gå till sitt rum. Med en suck slog hon sig ner på sängkanten, startade sin lilla skivspelare och lutade sig bakåt mot väggen, slöt ögonen och drog några djupa andetag för att lugna ner sig lite. Severus såg ut precis som förra gången hon såg honom, bortsett från att håret var något längre. Solen hade inte gjort någon särskild inverkan på hans bleka hy men han var heller inte en person som lade sig för att sola så fort vädret tillät. Hon antog att han fortfarande satt inne och läste dagarna i ände, när han inte utförde uppdrag åt sin ledare förstås. Lily ville inte tänka på vad han sysselsatte sig med då.

Särskilt länge blev hon inte sittande på sitt rum. Hennes mor ropade ner henne när hon ville ha hjälp med maten. Lily visste lika väl som någon annan att mrs Evans mycket väl klarade av att laga mat på egen hand, men antog att hon ville ha sällskap. De hade ju faktiskt inte träffats på ett halvår, och mrs Evans tog till vara på varje ögonblick tillsammans med sin yngsta dotter. Petunia träffade hon inte så ofta eftersom de bodde en bra bit ifrån varandra, men de ringde till varandra åtminstone två, tre gånger i veckan. Pratstunderna handlade mest om Dudley, blommor, vad de skulle äta till middag och lite till om Dudley. Det gick inte ett samtal utan att Petunia nämnde något om hur Dudley växte eller att han minsann hade ärvt sin fars aptit. Lily tyckte inte att det var något att skryta över.

Det regnade de följande dagarna, vilket gav Lily en anledning till att inte gå ut i onödan. Hon hade verkligen ingen lust att stöta på Severus igen. Hur kunde han tro att hon ville ha något med honom att göra? Att han kallade henne 'smutsskalle' skulle hon faktiskt ha kunnat förlåta om det inte hade visat sig att han hade valt hel fel och gått Lord Voldemorts väg. Det var värre än något annat. Hon spenderade dagarna med att städa sitt rum, rensa ut kläder hon inte längre använde och slänga papper som inte skulle behövas mera. Med lite mer utrymme i garderob och skrivbord och med mycket mindre damm på golvet kände hon sig ganska nöjd.

Lily träffade sin syster igen ett par dagar senare. Hon kom hem till föräldrarna för att hälsa på tillsammans med sin son medan Vernon var på konferens i Liverpool. Petunia tyckte fortfarande att systern var konstig men hon pratade i alla fall med henne. Fast mest pratade hon med sin mor och då om sonen och maken. Lily tyckte inte om sin svåger. Kunde inte Petunia ha försökt hittat en bättre äktenskapskandidat? Hon däremot verkade så stolt över honom, hon tjattrade i ett om hur framgångsrik han var på arbetet och om den där nya fina bilen de planerade att köpa, för att inte tala om att han skulle låta bygga ett växthus till henne!
"Grattis", mumlade Lily. Hon gillade också blommor men föredrog dem när de växte ute i det fria. Därefter spenderade Petunia den kommande halvtimmen med att prata om det senaste besöket hos barnläkaren.
"Lille Duddy växer så snabbt sa doktorn", skröt hon.
Lily ville fråga om det verkligen var menat som en komplimang, men hon gjorde det inte. Hon ville inte stöta sig med systern i onödan. Petunia däremot, hon hade inga planer på att vara lika finkänslig för hon kom med den ena gliringen efter den andra. "Jaså, Lily hade inte skaffat nåt jobb än? Nähä, och ingen pojkvän heller? Fanns det inga lediga knäppgökar hon träffade på Hogwarts?" Så lät det då och då. Lily svarade oftast inte alls, hon trodde att systern skulle tröttna så småningom.

Petunia stannade två dagar och tog sedan tåget till London igen. Skönt, tyckte Lily. Hon fick gärna komma tillbaka när hon hade vant av ungen med att sluta skrika mitt i natten. Lille Dudley sov dåligt om nätterna och när han väl hade börjat skrika slutade han inte förrän han fick mat. Då tystnade han alltid tvärt. Lily ville inte säga det så att någon hörde men hon tyckte faktiskt att systersonen påminde om en spädgris. Båda spenderade det mesta av dagen med att äta eller sova och i fråga om färg kunde hon inte heller se någon större skillnad.

Efter middagen lämnade Lily huset för att cykla till kyrkogården och besöka sina farföräldrars grav. Hennes farfar dog när Lily var tio år och farmodern sju år senare. Hon plockade en bukett blommor ur mrs Evans blomland och gav sig iväg. Vädret hade blivit väldigt varmt och skönt igen. Den friska luften fläktade i värmen och fick Lilys mörkröda hår att fladdra bakom henne. Kyrkan låg lite i utkanten av staden, omgiven av skog på ena sidan, ett bostadsområde på den andra och en åker på den tredje. Porten gnisslade när hon sköt upp den och gruset knastrade under hennes fötter när hon styrde in på den högra gången och bort till graven. Förutom henne var kyrkogården tom på besökare, men kyrkovaktmästaren syntes till borta vid den västra muren.

Bäst som hon satt vid graven och mindes ett kalas hos farföräldrarna dök Severus upp. Hon hade inte märkt att han såg henne från parken hon gick förbi och sedan följt efter henne.
"Vad vill du?" Hon reste sig upp.
"Prata med dig."
"Jag vill inte prata med dig. Låt mig vara i fred."
"Du kan inte undvika mig för evigt."
"Ska vi slå vad?" fnös hon.
"Hur många gånger ska jag behöva säga att jag är ledsen för att det blev som det blev?"
"Det spelar ingen roll hur många gånger du säger det, ingenting kan förändras."
När Severus inte visade några tecken på att gå därifrån lämnade Lily kyrkogården. Han följde som tur var inte efter henne. För att rensa tankarna cyklade hon en lång runda ut på landet och tillbaka. Hon var borta i nästan två timmar och hennes mor hann bli lite orolig.
"Du kunde väl tala om att du skulle bli borta så länge", tyckte hon.
Lily svarade inte ens utan styrde stegen direkt till sitt rum. När skulle Severus fatta att det inte lönade sig att söka upp henne?

Grattis. Har ni tagit er hit får ni kommentera också. Jag blev väldigt glad när jag fick kommentarerna på det första kapitlet så jag förväntar mig att ni gör det igen. Ingenting är så uppmuntrande som när ni skriver en liten rad. Har ni hittat några fel eller konstigheter får ni gärna påpeka dem också. Kram och tack för att ni läser!