"------" = vanligt snack

' ----- ' = tankar

------ utan 'sitatstecknen' = Betoningar Ex. Vad gör du här?

----- i fet stil = jag talar om ngt.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var måndag morgon och jag sprang mot skolgbyggnadens dörrar. Långt borta i centrum kunde jag höra klockan slå åtta. Jag var sen. Jag var alltid sen. Varför visste jag inte.

Det bara var så.

Jag rundade det sista hörnet och kunde lättad se dörrarna växa sig större och större.

Den var nu tio över åtta och jag skulle som vanligt komma för sent till första lektionen, men det gjorde mig inte så mycket. Jag var ju van. Van med lärarens småsura blickar. Van med att försöka hitta på någon trovärdig ursäkt och definitivt van med alla tjejers längtande blickar och suckar när jag väl steg innanför klassrums-dörren.

Den här dagen var inte annorlunda. Jag knackade försiktigt på dörren innan jag öppnade den och vår lärare Mr. Goodwin tittade som vanligt nedvärderande på mig.

"Jaha. Vad har vi för ursäkt idag då, unge Mr. Braun? Hunden igen? eller var det din ena sko som försvunnit idag?

"Nej magistern..."

Jag kände på mig att det här inte skulle leda till något bra.

' En till av dom där försenings-anmärkningarna och jag har kvarsittning resten av året. ' tänkte jag surt för mig själv.

"Dåså. då har jag inget annat val än att ge dig en anmärkning. Till. Allvarligt talat Oscar, du borde verkligen lära dig att hålla reda på tiden. Du har inte obegrensat av den."

(Mr. Goodwin fortsätter att babbla på om hur oansvarig han är och visar inget täcken på att missa chansen att få trycka ner honom)

' Åh inte ett till av hans förudmjukande tal! Dom är alltid så förbaskat långtråkiga, och oftast väldigt, väldigt pinsamma... ' Jag suckade som vanligt när jag tänkte på dom och tittade motvilligt upp mot Mr. Goodwin.

Det var väl det ända som faktiskt fick mitt annars så självsäkra jag att känna mig obehaglig till mods.

Dittils. Jag visste ju inte vad som skulle komma att hända just den här veckan.

"Ehm, magistern? Kan jag få gå och sätta mig nu? Jag hade stått där i dörr-öppningen ett bra tag nu och började bli irriterad på allas blickar.

"Visst. Ju förr vi kan fortsätta lektionen destå bättre..."

Jag tog lappen, tittade surt på den och fortsatte till min bänk i vänstra delen av klassrumet. Den delen med fönstren. Från min plats ganska långt bak hade jag en bra uppsikt över vad som hände i rummet. Men det betyder också att dom flesta hade ganska bra uppsikt över mig. Vilket alla tjejer utnyttjade till fullt. Vissa av killarna också.

Jag hade aldrig riktig förstått varför jag alltid hade haft sådant intryck på folk men jag var ganska säker på att det hade någonting att göra med mina ögon som passade extremt bra ihop med mitt hår.

Ögonen var mörkt havsblå, med nästan svarta stänk i, som blixtrade när jag visade några som helst känslor och håret var ostyrligt och nästan i samma färg. Trotts att det alltid tycktes leva ett eget liv såg det oftast perfekt ut i alla andras ögon. En av sakerna jag verkligen inte kunde förstå.

Ju längre lektionen gick, destå mer utråkad blev jag och jag tog fram ett block ur min bänk. Det var mina låt-texter. Mina föräldrar hade sagt att jag både hade en fantastisk röst och talangen att skriva så jag hade utvecklat det till något positivt.

Jag slog upp den sidan med den senaste låten och blickade sakta igenom den. Utan att jag märkt det hade jag tagit upp pennan och börjat bita längst ut på den.

-En ovana jag hade när jag faktiskt konsentrerade mig. Vilket inte var särskilt ofta.-

Plötsligt kände jag en intesivare blick än den som jag brukar ha på mig av alla mina "beundrare", och jag tittade förvånat upp. Fortfarande med pennan i munnen blickade jag ut över alla men kunde inte hitta dom där stirrande ögonen. Det var som om dom fanns där, men ändå inte. Som om dom var gömda bakom en fasad, oåtkomlig för alla andra.

Jag suckade och återgick till min text när jag plötsligt märkte att alla vände sina huvuden mot mig och Mr Goodwin tittade än en gång mot mig med den nedtryckande blick han var känd för på skolan. Hans sura min byttes ut mot ett elakt flin och han tittade nu väldigt konstigt på mig.

"Eftersom du verkar vara mer intresserad i dina hippetitjosan-sånger än i skolarbetet så kanske du skulle ta och sjunga en för oss."

"Eh, va? Men...Jag kan inte sjunga nu! Det är ju mitt i lektionen."

Mr. Goodwin spännde blicken ännu hårdare på mig. Naglade fast mig i bänken och fick mig att rysa längs hela ryggraden.

"Det var inte en fråga Mr. Braun." Mr Goodwin´s ögon strålade nu av skadeglädje och han tillade utmanande: "Du är väl inte rädd för att göra bort dig?"

"Nej magistern..."

Jag hade som alltid gitarren liggandes bredvid bänken. Ingen visste igentligen varför jag fick ha med mig den överallt, men dom flesta visste att det betydde bråk om Mr Goodwin någonsin försökte ta den ifrån mig eller iallafall få mig att lämna den hemma. Jag plockade försiktigt ur den ur fodralet och började spela.

Försiktigt men ändå bestämt drog jag fingrarna över strängarna tills jag kände mig redo att börja sjunga. Jag hade valt en av mina favoriter och bara efter några rader hörde jag alla suckar som;

"Åh, han är inte bara söt, han kan sjunga också!"

och;

"Och han spelar gitarr! Vilken dröm."

Eftersom jag hade en ganska lugn musiksmak så var det inte konstigt att alla tjejer tittade på mig med stora glänsande ögon, precis som om jag sjöng speciellt för just henne, men så var det ju inte. När jag sjöng var jag som i en annan värld och folk fick sällan kontakt med mig när jag väl slutit ögonen och bara sjöng för mörkret.

I det välbekanta mörkret fanns det bara jag och musiken. Inget annat existerade där men när jag kommit mot slutet av låten kände jag det igen. Blicken. Den stirrande, intensiva blicken som jag känt en stund tidigare.

Jag slutade tvärt både med sången och spelandet, och öppnade förvånat ögonen. Tittade tyst på alla, la tillbaka gitarren i fodralet, reste mig och skyndade ut ur klassrummet.

Den där blicken. Blicken som gömde sig bakom en fasad så att ingen skulle nå den, kändes skrämmande men ändå facinerande på samma gång. Jag gick in på toaletten och stirrade stinnt på min spegelbild. Blå-svarta ögon stirrade tillbaka och med ens visste jag. Jag visste att jag skulle få en anmärkning till efter att ha gått ifrån lektionen för tidigt, men jag visste också varför bara jag hade märkt den märkliga blicken. Den hade varit riktad mot mig. Sett den riktiga jag bakom min egen skyddande fasad. En blick som bara den som verkligen älskar, eller hatar, någon kan ge...