2. Bekännelser

VARNING Harry och Hermiones... "Aktiviteter" kan verka konstiga och förhastade, men det får sin förklaring. (Med andra ord, jag är ingen okänslig liten... Tjaa... Dessutom så gick jag ju bara i nian när jag skrev detta kapitlet, så min omogenhet är acceptabel... Äh, Strunt samma.)

Harry vaknade av att någon baddade hans panna. Att dömma av doften av läkemedel och ljudet av rullande plåtvagnar och skrammlet från dess last, befann han sig på ett sjukhus. Harry undrade vad mugglarna trott när han kom in med ett bitmärke i nacken. Harry öppnade ögonen och försökte fokusera blicken på sjuksköterskan som baddade honom. Hon mummlade obegripligt. Det var som om hon talade ett annat språk.

"...Du borde verkligen inte dricka vid din ålder..." sa sjuksköterskan när Harry entligen började förstå vad hon sade. "Det är inte hälsosamt."

"Men..." protesterade Harry. "Jag har inte druckit!" I samma stund som han sade detta började hans huvud dunka smärtsamt. Han gjorde en plågad grimas och förde händerna till huvudet i ett fåfängt försök att få jorden att sluta snurra. Sjuksköterskan suckade, reste sig från sin plats och gick ut genom dörren och stängde den efter sig. Nu när han var ensam vågade han försiktigt känna på sin axel och väntade sig att känna ett stort och ömt sår där, men till sin stora förvåning och lättnad fann han inget... Hade allt varit en dröm? Vampyren, Hermiones brev... Men vad gjorde han då på sjukhuset? Plötsligt öppnades dörren igen, och Hermione, tätt följd av sina föräldrar, kom in i rummet. Hermione gick fram till Harrys säng och satte sig ner på stolen som sjuksköterskan nyss suttit på. Hon tittade oroligt på Harry, och verkade samtidigt rädd för något. Hermione... Men om allt var en dröm, vad gjorde hon då där?

"Hermione? Vad gör du här? Du kan inte ana vilken konstig dröm jag hade... Varför är jag på sjukhus förresten?" svamlade Harry förvirrat och försökte samla sina tankar, men såfort han försökte rann de iväg igen. Det var som att försöka hålla fast luft med fingrarna.

Hermione sa inget. Hon tittade ner på Harry och drog ett djupt andetag.

"Harry... Det är sant. Du blev biten av en vampyr igår natt, och... och jag var tvungen att döda den." Hon tystnade. Det verkade som om hon ångrade det. Harry ville inte tro det, men han hade inget val. Det var bara dumt att låtsas som om någonting inte hänt bara för att det va otrevligt. "Du är en halvampyr, och om jag kommit några sekunder senare, hade du antingen blivit en själlös, eller dött." sa Hermione, och till Harrys förvåning rullade en tår ner för hennes kind. "Om jag bara hade kommit i tid, hade du aldrig blivit biten. Åh, Harry. Kan du förlåta mig?" Hon omfamnade honom och hennes nacke blottades. Plötsligt blev Harry alldeles kall. Det var som om inget kunde göra honom glad, utom att se andra lida, det var som om han plötsligt hårdnat till järn, och han visste att ingen kunde ge sig på honom. Han kände sig... oövervinnerlig... och han älskade det. Han greps av en oemotståndlig lust att bita henne, att dricka hennes oskuldsfulla blod som skulle göra honom starkare. Han öppnade munnen, och kände sina hörntänder blev längre och vassare. Han närmade sig hennes nacke, och såg hennes livfulla kropp, och visste att den snart skulle vara kall och död tack vare honom...

Då insåg han plötsligt vad det var han höll på att göra, och knuffade bort Hermione. Det var inte tänkt att han skulle knuffa henne hårt, men till Harrys förvåning flög hon flera meter bort, och gled sedan på det galshala sjukhus golvet ända bort till väggen.

Harry tittade förbluffat på sina händer, men insåg sedan vad det var han gjort och sprang fram till Hermione för att hjälpa henne upp igen. Hon och backade panikslaget undan från honom, upp imot den gula sjukhus väggen bakom sig. "D-D-Det fungerade inte!" stammade hon skräckslaget. "Du blev än halvampyr ändå!" Harry stannade upp och tittade ner på henne där hon låg vid hans fötter och flämtade. Hennes ögon lyste av ren och skär skräck.

"V-Va?" stammade Harry. Han hade av någon anledning inte blivit så förolämpad i hela sitt liv. Sedan insåg han att han faktiskt hade försökt bita henne. Hennes ögon fylldes av tårar, och hennes föräldrar skyndade sig fram för att ställa sig framför Harry för att skärma av honom från Hermione.

"Vi vet inte vad det här handlar om, men jag tror det ät bäst att du håller dig undan!" skrek Mrs Granger. Harry visste inte vad han skulle ta sig till. Vad skulle Dumbledore säga? Skulle han låta Harry gå kvar på Hogwarts? Han kände en klump i magen vid bara tanken. Vad skulle Ron säga? Men mest av allt, vad skulle Sirius säga? Harry satte sig ner på närmsta säng, och hans huvud föll ner i händerna. Harry kunde inte stoppa strömmen av tårar som rann ner för sin kind, och han försökte dölja sina tårar med sina händer.

"Vad gör du, Harry?" undrade Hermione, som ställt sig upp men fortfarande höll sig pressad mot väggen.

"Ingenting," svarade Harry med en röst han hoppades skulle låta lugn, men den lät väldigt tjock, som den brukar göra när man försöker att inte gråta.

"Gråter du?" undrade Hermione nyfiket, och verkade slappna av lite.

Harry svarade inte, utan försökte istället torka bort tårarna. Irriterande nog valde halsen att ge ifrån sig ett snyftande ljud just då.

"Harry, du förstår inte," sade Hermione och tog ett försiktigt steg framåt. "Om du kan gråta, måste du kunna vara ledsen. Det betyder att du har mänskliga känslor, och att besverjelsen faktiskt hjälpte." Harry såg in i Hermiones medlidande ögon. Hon hade kommit hela vägen fram till honom.

"Jag.. Jag såg hur rädd du blev för mig, och tänkte på om Dumbledore skulle låta mig få återvända till Hogwarts, och så skäms jag."

Hermione såg oförstående ut. "Varför skäms du?" undarde hon mjukt, som om hon talade till ett barn.

"Jag bet dig nästan. Jag VILLE bita dig, men precis när jag skulle bita, ångrade jag mig, och... och puttade bort dig." Han kämpade med att inte snyfta. "Det var därför som du flög bakåt. Jag tog i för hårt. Jag är rädd. Nästa gång kanske jag inte kan hindra mig". Hermione verkade inte det minsta rädd längre, utan lade en hand på hans nakna axel.

"Men Harry. Du klarade första provet!" Harry såg oförstående på henne.

"Första provet?" frågade han dumt.

"Du hade all chans att bita mig, men du lät bli." sa hon som om det vore ett svar på en mycket enkel uppgift. "Du har lyckats Harry. Det enda du behöver göra nu är att regristera dig hos ministeriet under "'Erechonvampyr', och..."

"Nej! Ingen annan får veta att det hänt. Bara du, jag, Dumbledore och Sirius får känna till det här. Jag får ett hemligt vapen mot Voldemort. Jag vill inte ens berätta för Ron." Harry förstod att det lät konstigt, men Hermione verkade förstå. Ron hade nämligen en väldigt rasistisk attityd mot halvmänniskor. "Dessutom vet vi inte om jag verkligen är en Erechonvampyr." sa Harry och hoppades att han inte skulle börja gråta igen.

"Åh Harry, det är klart att du är en Erechonvampyr!" suckade Hermione uppgivet. Harry orkade inte prata mer om det nu. Han gick tillbaka till sin egen säng, och Harmiones föräldrar följde honom vaksamt med blicken. Hermione viskade någonting till dem, och att dömma av deras miner förstod Harry att de inte gillade det som Hermione sade åt dem. efter en stund av hårt viskande resonemang bestämde de sig tydligen för att det var bäst att göra som de bliv tillsagda, och de lämnade strax rummet muttrandes sinsemellan. Hermione satt kvar på stolen och höll Harry i handen. Han kände sig underligt varm inombords, och Hermiones närvaro lugnade och tröstade honom. Han hade aldrig kännt sig så trygg i hela sitt liv. Vad var det som hände?

Hermione satt fortfarande vid hans sida när han vaknade. Hon hade slummrat till, och Harry tittade upp i taket. Han gick igenom senaste dygnets händelser om och om igen. Han kände sig väldigt förvirrad. Hade det verkligen hänt?
Han reste sig upp och gick fram till en helfigursspegel som stod vid en säng mitt imot hans egen, för att se efter om det verkligen inte fanns något bitmärke någonstans. När Harry tittade in i spegeln såg han något som nästan fick honom att skrika till av förvåning.
Där en lång ranglig femton åring skulle stå, stod en lagom välbyggd ung man, med tilltalande utseende och stirrade förvånat tillbaka på honom. Efter den första chocken insåg Harry att det var hans spegelbild han såg. Han tog av sig sin t-shirt, som någon trätt på honom i sömnen... Han måste ha sovit väldigt djupt, eller också hade han vaknat, men varit alldeles för dåsig för att minnas det nu. Han sträckte och spände sina nyvunna muskler.

"Har du slutat upp med att beundra dig själv nu?" hördes en Hermiones röst bakom honom. Harry insåg hur dumt det måste ha sett ut när han stog och spände sig framför spegeln, men det var ju inte varje dag man vaknade upp med en helt annan kropp än den man somnat i.

"Jag... Jag insåg bara att min kropp har... Förändrats. Är det för att jag är halvampyr?" undrade han för att byta samtals ämne. (Harry upptäckte att även hans röst förändrats till en mer mörk och manlig ton.)

"Ja Harry, det är därför att du är delvis halvampyr. Halvampyrer jagar på det sättet. De snärjer en människa från det motsatta könet, och när tiden är mogen, biter han henne." förklarade hon. Harry hade en misstanke om varför hon hade suttit vid honom hela natten.

"Tja, allt som kommer är inte av ondo," sa Harry ironiskt.

Hermione bestämmde sig för att byta samtalsämne. "Du verkar frisi i alla fall. Ska vi åka hem till mig, eller vill du hellre hem till dina släktingar?" undrade hon. "Jag förstår om du hellre vill det, men..."

Harry suckade. "Hermione, du känner mina släktingar. Jag skulle ge allt guld i Gringotts trollkarlsbank bara för att slippa se dem igen... Dessutom hade jag nog inte klarat att avhålla mig från att bita dem, eftersom de verkligen förtjänar det." Hermione tittade allvarligt på Harry. "Jag bara skojade, Hermione." tillade då han såg hennes oroliga ansikts uttryck.

Efter det att de lämmnat sjukhuset, följt av fnitter från jämnåriga kvinnliga patienter, ledde Hermione Harry till deras bil. Harry hoppade in i baksätet och väntade sig att bilen skulle vara lika intressant som familjen Weasleys bil, som tack vare Harry och Ron, nu bodde ett förvildat liv i den förbjudna skogen.
Av någon anledning verkade Harry alltid glömma att hon var av mugglarsläkt. Bilen var precis lika trång som alla andra mugglarbilar, inte alls lika bred som Mr Weasleys gammla Ford Angelina som var förtrollad så att den kunde flyga, bli osynlig, till och med bli större på insidan än på utsidan.
Hermione satt sig på andra sidan, men flyttade sig närmre Harry, och lade sin arm runt hans axlar. Harry ryckte till först, men protesterade inte. Hon slöt sina ögon och lutade sitt huvud mot hans axel. Harry motstod frestelsen att lägga sin arm om henne. Han vågade helt enkelt inte.
Då kom Harry ihåg någonting han totalt glömt bort. "Hermione?" frågade Harry försiktigt.

"Mm?" bekräftade Hermione.

"Jo, har ni gett min Hisslare mat? Han låg i den där trälådan ovanför kofferten."

Hermione reste sig upp och såg väldigt uppspelt ut. Hon märkte inte ens att hon slog i huvudet i taket när hon flög upp. "En Hisslare? Menar du att du har en Hisslare?" Harry frågade vad det var som var så speciellt med Hisslare (Hermione kunde alla skolböcker i kursen utantill).

"Vad det är som är speciellt med en Hisslare?" härmade Hermione upphetsat. "Harry, det är beviset! Om du är en Erechonvampyr kommer den gilla dig." Harry fattade omedelbart galoppen. Varför hade han inte tänkt på det tidigare?
"Vi tar ut honom när vi kommer hem," sa Hermione. Harry undrade om Hisslaren skulle vara arg på honom för att han aldrig matat honom.
Han hade inte haft tid kvällen han fick honom, och ett vampyrbett brukar faktiskt få en att glömma det mesta. Han visste inte ens vad en Hisslare åt. När han frågade Hermione detta, svarade hon honom som om hon svalt "Monster boken om Monster" utantill. Inte för att det var på något sätt möjligt. Den hade gjort alldeles för våldsamt motstånd.

"En Hisslare är raka motsattsen till Dementorer, vilka båda är en sorts parasiter. Dementorer lever av dåliga minnen, och får därför personer att återuppleva sina värsta ögonblick i livet. Hisslare är precis tvärt om, och får sin värd att uppleva lyckliga minnen och känna sig glad. Detta gör hisslaren till en lite mer välkommen parasit än dementorn." mässade Hermione.
Harry frågade inget mer, utan tittade frånvarande ut genom fönstret. London susade förbi som en cementgrå massa med inslag av tegelrött. Efter en timme var de framme hos familjen Granger. Harry bar upp sina grejer på rummet, med hjälp av Mr Granger, som hela tiden sneglade misstänksammt mot Harry, som om han plötsligt skulle överfalla hans dotter. Det är inte konstigt så som jag betedde mig, tänkte Harry.

Vid middagen verkade Mr och Mrs Granger ha förstått att det som hänt mellan Harry och Hermione bara var ett misstag, för nu pratade de till honom för första gången.

"Så, Harry," började Mrs Granger "Hermione har berättat hela din historia för oss..." Hermione rodnade. "Och vi tycker att det var väldigt snällt av dig att inte mobba henne i början av första skolåret, som din vän gjorde. Hon skickade många ledsna brev till oss, om hur ingen på skolan tyckte om henne, och att Harry Potter var den ända som inte ropade gliringar efter henne, eller baktalade henne." Hermione var nu lika röd i ansiktet som Ron Weasleys hår. "Så tack för att du... Tja, visade henne ditt stöd" avslutade Mrs Granger, som om hon plötsligt insåg hur generad Hermione var.
Till Harrys förvåning kände han att även hans egna kinder brände av rodnad, så han tittade ner i bordet så att ingen skulle se. Han kunde inte minnas att han visat henne något större stöd. Han hade verkligen inte gillat henne till en början. Det var Mr Granger som avbröt den pinsamma tystnaden med ett fnysande.

"Visade henne stöd? Jag tycker inte att man visar någon sitt stöd bara genom att bara LÅTA BLI att mobba någon. Visar sitt stöd gör man när..." Hermione stirrade mördande på sin pappa, så han tystnade och återvände till maten. Det blev ännu en lång paus. Det var Hermione som bröt tystnaden den här gången.

"Så Harry, vad tycker du om vårt hem?" Harry tyckte att det såg strålande ut, vilket också var sant. Det var förstås lite litet, men det gjorde ingenting för Harry, som spenderat större delen av sitt liv i skrymslet under trappan hemma på Privet Drive 4. Deras kök var kritvitt, och att dömma av det renputsade golvet, verkade Mrs eller Mr Granger ha samma städmani som moster Peunia.
I Hallen hängde ett antal speglar, så att man kunde inspektera hur man såg ut, innan man gick på fest eller liknande. I rummet framför låg Grangers sovrum. En liten korridor band ihop vardagsrummet och Hallen, och vardags rummet bands ihop med ett valv till köket.
Vardagsrummet var ytterst välstädat, och det fanns inte så mycket som ett dammkorn på det släta parkettgolvet. Mitt i vardagsrummet stod ett bord, i hörnet stod en stor soffa och vid var och ett av bordets högsäten stod en fotölj.
I rummet intill vardagsrummet skulle Harry och Hermione sova. Mr Granger verkade inte särskilt glad åt tanken på att hans dotter skulle dela rum med en kille, men Mrs Granger hade blinkat åt honom med ett busaktigt leende.
Harry hade inte förstått vad det handlat om, utan hade tittat frågande på Hermione som tittade ner i bordet, som för att försöka dölja en rodnad.

"Jo, det är jätte fint." konstaterade Harry. "och välstädat." tillade han. Mrs Granger sken upp som en sol.

"Mamma, pappa. Ska ni åka bort imorgon?" frågade Hermione, med en blick mot sin mamma, som Harry inte riktigt kunde tolka. Han undrade vad som försigick. Varför ville Hermione veta det helt plötsligt?

"Äh... Javisst ja det skulle vi ju. Det hade jag nästan glömt." sa Mrs Granger och gav Mr Granger en skarp blick, som Harry kände igen från Hermione. Det var den blicken hon hade när hon kom med bort förklaringar inför en lärare och ville att de andra skulle hänga på hennes berättelse.
Mr Granger såg oförstående från sin fru, till Hermione, och sedan tittade han mot Harry, som förstod lika lite som han.

"Eeh... Ja just det. Så var det ja. Möbelaffären var det va?" Harry tittade nyfiket på Mrs Granger, som log mot Hermione på ett underligt sätt. "Tja, vi blir nog borta tre timmar ungefär, sa Mrs Granger med ännu en menande blick på Mr Granger.
Mr Granger sa ingenting, utan fortsatte bara äta. Harry tittade oförstående mot hela familjen Granger. Vad är det här?

Hermione såg hans blick, och reste sig för att gå. "Tack för maten, mamma. Det var jätte gott." sa hon.

"Ja verkligen Mrs Granger" sa Harry artigt, och tog upp sin tallrik för att sätta in den i diskmaskinen. Han bestämde sig för att han inte hade något att göra med vad familjen Granger sysslade med. Han var ju trots allt bara gäst där... Han gick mot diskmaskinen med tallriken i handen, men Mrs Granger tog ifrån honom den och ställde in den åt honom samtidigt som hon mönstrade honom uppifrån och ner med en gillade blick. Harry följde efter Hermione in på hennes rum.
Hennes rum hade ljusblå väggar, och hennes fönster vätte mot parken nedanför, där mugglare sprang omkring och pratade i mobiltelefon och stressade ihjäl sig. Här och var såg Harry personer som måste vara trollkarlar, eftersom de klädde sig extremt töntigt, och tittade nyfiket på helt vanliga grejer, som trafikljus och telefonkiosker.
I trollkarls världen fanns det nämnligen varken telefonkiosker eller trafikljus, och folk där var vana vid att bära trollkarlsklädnader istället för vanliga mugglarkläder.
Hermiones säng stod precis intill väggen, och en hopfällbar säng stod uppställd intill. Vid den exra sängens fotända stod Harrys koffert och Hedwig satt uppflugen på sin pinne i buren som var placerad ovanpå kofferten. Bredvid buren stod Hisslarens låda.
Hermione gick fram till lådan, och tog upp Hisslaren och släppte ner den på golvet. Den stirrade en lång stund på Harry under tystnad. Sedan började den darra. Harry blev plötsligt iskall inombords. Tänk om den inte känner att jag är en Erechon vampyr, och inte en vanlig?
Det visade sig att Harry inte hade behövt oroa sig. Hisslaren skuttade upp och ner på sina korta ben och pep glatt. Harry skrattade och satte honom på sin axel, och Hisslaren började omedelbart klättra omkring på Harry som om den trodde att Harry var någon sorts klätterställning.
När den lugnat ner sig lite, satte den sig på Harrys vänstra axel och började sniffa i hans öra. Harry skrattade av den kittlande känslan, samtidigt som han plötsligt kom att tänka på dagen han stod och väntade på Hogwartsexpressen.
Det där förstod han inte alls, eftersom det egentligen inte var något trevligt minne eftersom han hade varit väldigt nervös.
Sedan insåg han att det måste vara för att det var där han träffad Ron eller något. Om han hade låtit tanke kedjan fortsätta, skulle han säkert komma på vad det var, men plötsligt hade han börjat tänka på kvällen Hagrid berättade för honom att han var en trollkarl.
Harry skakade på huvudet och tittade sedan på Hermione, som såg tillbaka på honom med ett underligt leende som Harry inte kunde tolka.

"Här, håll Erechon, medans jag skriver till Dumbledore och Sirius. Jag tror inte jag kan koncentrera mig med en Hisslare som sniffar mig i örat hela tiden." Han räckte över Hisslaren, som han just döpt till Erechon, till Hermione.
Den satte sig direkt på Hermiones axel, och sniffade henne i örat istället. Hermione fnissade och klappade den.
Harry letade reda på ett stycke pergrament och en fjäderpenna och började skriva sitt brev till Sirius.

"Kära Snuffles.

Jag vet att du kommer att bli upprörd över det här, men du måste ändå få reda på det, och hellre att du hör det från mig än från någon annan.
För några nätter sedan skulle jag bli upphämtad av Hermione för att bo hos henne i sommar. Vi hade i förväg bestämt att vi skulle träffas på en annan gata än Privet Drive, så jag gick några kvarter bort och gömde mig för mugglare i en mörk gränd. Men Hermione och hennes föräldrar blev försenade. Och när jag hade ryggen mot
gränden och spanade ner för gatan blev jag överfallen.

Det var en vampyr Sirius, och han bet mig. Som tur var kom Hermione i sista stund och använde en välplacerad Dissecto förbannelse mot vampyren. Därefter utförde hon en Erechon besvärjelse på mig. Jag är en Erechon vampyr, men jag är fortfarande rädd att jag inte kan hålla kontrollen och kanske råkar bita någon. Det var på håret att jag bet Hermione, så tänk om jag skulle få möjlighet att bita Malfoy? Om jag har problem med att inte bita mina vänner, hur ska jag då kunna hindra mig från att bita mina fiender?

Harry."

Harry rullade ihop pergamentet och knör fast det på Hedwigs vänstra ben. Hedwig fällde stolt ut sina vingar, och flög ut genom fönstret som Harry höll upp för henne.
Harry såg efter henne, och undrade om han gjort det rätta. Hermione kom upp bakom honom och lade en tröstande hand på hans axel.

"Det är bäst att vi berättar för Ron, Harry." sa hon försiktigt.

"Nej, Hermione. Vi har redan bestämt att vi inte ska berätta för Ron. Du såg hur han reagerade när han fick reda på att Lupin var en varulv, och att Madame Maxime var halvjätte. Och vampyrer är minst dubbelt så hatade och avskydda som varulvar och jättar tillsammans."

Harry hade hoppats att Hermione skulle förstå, men det gjorde hon tydligen inte, för hon fortsatte. "Han skulle helst vilja höra det från dig." lirkade hon.

"Om bara du, jag, Dumbledore och Sirius vet om det, så kan ingen annan få reda på det, och därför kan han inte höra det ifrån någon annan." sa Harry i en avslutande ton, men Hermione hade inte uppfattat den, för hon fortsatte med sina försök att övertala honom.

"Han kommer att lista ut det Harry, precis som din pappa och Sirius upptäkte att Lupin var en varulv." Hon såg på Harry med ett vädjande ansikts uttryck. "Du måste berätta!"

"Lupin var en varulv. Han var borta en gång i månaden, och alltid vid full måne, så det var inte konstigt att de misstänkte något... Jag kommer inte vara frånvarande, för jag är vampyr, och..."

"Hur ska du förklara vitlöken då? du kommer aldrig kunna äta vitlök mer, Harry." avbröt Hermione. "Inte ens befinna dig i närheten av en. Och hur ska du förklara att du kan slita loss ett handfat på toaletten av misstag?"

"Jag kan ju låtsas som om jag aldrig har gillat vitlök..." sa Harry, men tystnade. "Du har rätt Hermione. Vi borde berätta för Ron, jag ska berätta det för honom nu direkt."

Hermione nickade uppmuntrande, och flyttade sig så att Harry kunde sätta sig vid hennes skrivbord igen. Han satte pennan (Han orkade inte leta rätt på sin fjäderpenna) mot pappret en gång till och började krafsa ihop ett till brev till Ron.

"Hej på dig, Ron.

Jag skrev nyss till dig och sa att allt var OK
med mig. Jag måste tyvärr säga att det inte
längre är sant. Jag vet inte hur jag ska säga
det här utan att skrämma dig, så det må bära eller brista... Ron, jag blev biten av en vampyr, men Hermione räddade mig och uttalade en Erechonbesvärjelse över mig.
Jag har så mycket att säga, men jag kan inte skriva allt på ett stycke pergament. Vi får prata mer om det när vi träffas.

Harry."

"Jag kan inte skicka det nu," sa Harry. "Hedwig är ju på väg till Sirius."

"Det gör ingenting. Vi kan skicka det ifrån postkontoret i Diagongränden i övermorgon." sa Hermione lungt. Harry undrade hur hon kunde ta allt så lungt, som om allt var som vanligt.
När han frågade Hermione om saken, rodnade hon och stirrade ner i knät. "Därför att..." Hon tvekade "Därför att jag känner mig trygg hos dig. Det har jag alltid gjort." sa hon snabbt i ett andetag. Nu var hon nästan lika röd som en ilsken morbror Vernon i ansiktet. Harry tittade förvånat på henne. Den tjej som han alltid tidigare trott bara ville vara hans vän, visade sig ha mycket högre förväntningar än han.
Nu insåg Harry någonting annat. Harry hade aldrig tidigare tänkt på att Hermione egentligen var en mycket söt tjej, med sitt långa bruna lockiga hår, och välbalanserade kropp och de sötaste ögon Harry någonsin sett. Varför hade han överhuvudtaget tittat åt Cho Chang? Han hade haft sin dröm tjej framför sig hela tiden. Och dessutom var hon inte bara vacker, utan snäll, trevlig, omtänksam och man kunde prata om allt med henne. Med undantag av quiddich och flygning, som hon inte var speciellt intresserad av... Harry skakade förvånat på huvudet. Det lät inte alls som hans tankar... Men det kanske hade någt att göra med förvandligen till vampyr, tänkte han. Kanske har jag blivit mer uppmärksam på mina känslor än innan, eller... Har det varit så hela tiden, bara att jag inte vågat erkänna det för mig själv? Så måste det vara.
Harry stirrade chockat på Hermione, som stirrade ner på sina fötter.

"Förlåt Harry," sa hon efter hans långa tystnad. "Jag vet inte vad som flög i mi..."

"Förlåt? Du anar inte hur lycklig jag är!" utropade Harry. Han kände sig plötsligt överlycklig. Hermione, som hade väntat sig nobben, blev så chockad att det tog en bra stund för henne att återhämta sig.

"Du får inte leka med mina känslor nu Harry," sa hon. "Jag menar allvar." sa hon dystert.

"Tja, jag måste erkänna att jag inte har förstått det förrän nu. Efter att jag blivit biten gjorde närvaro mig varm inombords, och du tröstade mig. Jag har känt dig sen du var elva, vi har upplevt så mycket. Vi har besegrat Voldemort..."

"DU har besegrat Voldemort" sa hon och log.

"Jag hade aldrig klarat det utan dig" konstaterade Harry. "Och dessutom kan du inte neka till att det var tack vare dig vi kunde hitta hemligheternas kammare. Du har alltid varit på min sida, så vitt jag vet. Den tiden under vårt tredje år, då Ron trott att din katt hade ätit upp Scabbers, försökte jag hela tiden få honom att gräva ner strids yxan, för jag saknade dig. Det där med kvasten visste jag hela tiden att du hade gjort för att du var orolig för mig, men jag var ju bara 13 år då.
Du stöttade mig förra året då Ron var svartsjuk och inte ville veta av mig, då alla trodde att jag hade lagt i namnet i bägaren för att visa mig duktig... Du... Äh, jag bara svamlar. Det viktiga är att jag nog alltid älskat dig också, bara det att jag aldrig vågat... erkänna det för mig själv." avslutade Harry, förvånad över att han kunde säga någoting som faktiskt verkade vettigt. "Jag menar allvar." Hermione såg nu Harrys lyckliga, men samtidigt uppriktiga, ansikts uttryck, och insåg till slut att han menade allvar. Hon kramade honom, men visste inte vad hon skulle säga. Det gjorde inget, för hennes ansikts uttryck sade allt Harry behövde veta. De stog där på golvet i evigheter. De ville inte släppa taget. De återvände till verkligheten av att någon öppnade dörren.

Det var Mrs Granger. Harry och Hermione tittade generat ner i golvet, men hon viskade bara "Ursäkta att jag störde," och vände sig om för att gå. Innan hon stängde dörren gav hon Hermione ett sånt där spjuveraktigt leende. Harry var av någon anledning glad för att det inte var Mr Granger som hade upptäckt dem.

Harry och Hermione såg på varandra, och vände sig sedan bort med nävarna i munnen för att kväva ett hysteriskt fniss anfall. De kunde inte sluta förrän de gjort sig i ordning och lagt sig. Harry kände sig lyckligare än han gjort i hela sitt liv. "Ge mig en Dementor nu," mummlade Harry för sig själv, "och jag lovar att jag skulle göra en patronos tillräckligt stor för få vilken dementor som helst att snubbla över sin klädnad av fasa." Harry vände sig mot Hermione som redan sommnat. Hon såg så fridfull ut, och Harry lyssnade på hennes jämna andhämnting som vaggade honom till en sömn med många lyckliga drömmar.

När Harry vaknade morgonen därpå, satt Hermione vid hans fötter och tittade på honom. Först hade Harry trott att hon tittat på hans ansikte men insåg sedan vad som fångat hennes uppmärksammhet. Täcket hade glidit av Harry när han sov, och hon tittade nu facinerat på Harrys bara bröstkorg.

"Godmorgon Hermione" sa han.

Hermione, som tydligen trodde at han fortfarande sov, ryckte till av förskräckelse.

"Ha-Harry, j-jag..." stammade hon, men Harry avbröt henne.

"Jag var tillfälligt blind" sa Harry med en så slående imitation av Dumbledore, att de båda brast i skratt. När de väl lugnat sig, klädde de på sig och gick ut till köket för att äta frukost. När de kom in i det tomma köket, såg Harry en lapp på bordet.
Han hjälpte Hermione att plocka fram frukosten, och satte sig sedan på samma plats som han suttit dagen innan vid middagen. Han grep efter lappen, men Hermione var snabbare. Hon läste frånvarande lappen och lade undan den. "Vad stod det?" undrade Harry nyfiket.

"Bara att de är ute." sa hon och tog en brödskiva från brödkorgen. Harry tänkte inte mer på det, utan tog sig en brödskiva han också. När de ätit klart reste sig Harry upp för att plocka undan, men Hermione ställde sig i vägen för Harry. Han tittade förvånat upp i hennes ansikte, men hann inte göra någonting, innan han befann sig i hennes armar.

"Hermione, vad?.." frågade han förvånat.

"Jag är bara så lycklig." sa hon, och tryckte sig närmare honom.
Han lade tvekande och försiktigt sina armar kring henne och önskade att de kunde stå där för evigt. "Och jag kan känna att du också är det" sa hon roat.

Det tog en stund för Harry att inse vad hon pratade om, och när han insåg det rodnade han och stammade fram ursäkter, men Hermione avbröt honom. "Det gör inget Harry." Harry hade aldrig i sitt liv varit så generad. Hermione började vrida lite på sig. Harry löste greppet, så att hon kunde röra sig igen. Men Harry som trott att det var slut där, fick sig sin livs överraskning.
Hermione lade huvet på sned, och närmade sig Harrys ansikte med lätt öppna läppar. Harry som inte förstod nånting, tittade frågande på Hermione. Hermione lade sina händer på Harrys huvud, och tvingade honom, strängt men försiktigt, att lägga huvudet på sned han också. Harry insåg nu vad det var frågan om, och blev plötsligt rädd, och tryckte försiktigt bort henne.

"Jag har aldrig kysst någon tidigare" sa han generat.

"Åh Harry, det gör inget. Alla har ju varit nybörjare en gång." sa hon, och närmade sig Harry igen. Den här gången varken kunde eller ville Harry göra motstånd. Han kände hennes varma andedräkt mot sin mun och mötte hennes mun med sin egen i en fummlig, men likväl kärleksfull kyss. Harry kände hur hennes tunga virvlade runt i hans mun på ett utforskande sätt. Harry försökte fumlande att göra samma sak, och insåg snart att det inte var så svårt som han trott.
Det var som en dans, fast just nu var det Hermione som förde. Harry kände hur hans hjärta började slå allt snabbare, och han kände sig yr i huvudet på ett trevligt sätt, men sedan kände han någonting som fick honom att gripas av panik. Han kände hur tänderna började växa och bli långa, men det var inte allt. Han hörde en onskefull röst i sitt huvud som liknade vampyren som bitit honom. "Bit henne! Drick hennes blod!" Det var värre än imperius. Han kände hur han började darra i hela kroppen.

"Nej!" sa en röst som liknade hans pappas. "Du får inte bita henne Harry." Pappa? tänkte Harry förvånat. Harry hade hört sin fars röst innan, men mycket avlägset, och överjordiskt. Nu hörde han den klart och tydligt, och han visste redan vilken röst han skulle lyda.
Han kände hur begäret avtog, hur lyckan av kyssen återvände med en brinnande stolthet i bröstet. Han hade slutgiltligt besegrat törsten. Harry kände hur sina hörntänder återgick till normal skepnad. Harry avbröt snabbt kyssen, och Hermione stirrade förvånat upp på honom. Hon undrade tydligen vad som hänt, för hon såg orolig ut. Harry log åt hennes oro, och insåg att han aldrig mer behövde oroa sig för att bita henne.
Han pussade henne på pannan, och log, varefter han nickade mot köksbordet som ännu inte hade blivit befriad från frukost grejerna.
När de var klara, gick de ut och satte sig tätt intill varandra i soffan, och såg på TV. Harry kunde inte ta blicken från Hermione, utan stirrade hela tiden på henne. Hennes vackra ansikte tittade just nu frånvarande in i TV:n. Harry sträckte ut handen, och smekte försiktigt hennes mjuka kind. Hon slöt ögonen, och ett leende spred sig över hennes läppar.

"Du kan inte få nog va?" sa hon med road röst, och vände sig mot Harry.

"Aldrig." svarade han tyst, och böjde sig fram mot henne med lätt öppen mun, och hon mötte honom på halva vägen med sin mun. Harry trodde att han skulle fatta eld.
Nu hände någonting som nästa fick Harrys hjärta att stanna. Han kände Hennes hand på sin bröstkorg, och visste inte vad han skulle ta sig till med upphetsningen som bara växte. Vad skulle han göra?

"Hermione!" mummlade han när han hämtade andan från kyssen. Hon bara log, och förde in sin hand inanför skjortan, och smekte hans bröstkorg med en något ovan hand. Harry förstod att det var första gången Hermione gjort någoting liknande. Harry kände hur sin kropp reagerade av behandlingen.
Han kände sig handfallen, och Hermione väntade sig tydligen att han också skulle börja utforska hennes kropp. Harry lade nu försiktigt sin hand på hennes rygg. Kyssen blev ännu intensivare. Harry började bli lite orolig. Tänk om hon inte ville sluta där? Men Harry hade inte behövt oroa sig, för just då reste sig Hermione från honom.

"Wow..." sa Hermione, som försökte hämta andan. Harry, som kände sig lättad över att hon inte fortsatt, hämtade andan han också. Hermiones kinder blossade, och hon släppte inte Harry med blicken.
De hann inte prata mycket mer, för just då kom Mr och Mrs Granger hem.

"Har ni haft trevligt?" undrade Mrs Granger. Hermione log mot sin mamma, och hjälpte henne bära in påsar med småkrafs.

"Tog det så lång tid att köpa det där?" undrade Harry misstroget.

"Nej, vi skulle köpt en... Äh..." sa Mrs Granger, och tittade vädjande på sin man.

"Äh... En... Ett bord. Ja just det. Ett bord." fyllde Mr Granger i. Harry tyckte att det skulle verka oförskämt att fråga vad de gjort av bordet, så han lät bli. Vad hade de gjort egentligen?
Dagen gick, och efter ett tag var det kväll, och Mr Granger deklarerade att det var läggdags. Mrs Granger blinkade åt Hermione, som log och gick in på sitt rum, tätt följd av Harry. När de båda gjort sig i ordning, och lagt sig i varsin säng, tänkte Harry att det kanske var bäst att ta reda på vad som höll på att ske. Han bestämmde sig för att inte somna, och se vad som hände.
Efter en timme reste sig Hermione upp, och kollade så att Harry sov. Efter att hon gjort sig säker på att Harry verkligen sov, gick hon ut ur rummet.
Harry klädde sig snabbt och gick fram till dörren, men när han kom fram hörde han att Hermione var påväg tillbaks igen. Hon hade antagligen bara varit på toaletten.
Harry, som skämdes för att ha trott att Hermione skulle ha något fuffens för sig, skyndade sig att återvända till sängen. Bara några sekunder senare kom Hermione in i rummet. Harry slöt ögonen och hoppades att hon inte märkte att han var vaken. Hon gick fram till hans säng, och lade en hand på Harrys axel, och Harry kunde känna hur hon lutade sig ner mot honom. Det var svårt för Harry att inte reagera när hennes hår kom i kontakt med hans ansikte, men han lyckades.
Harry kände hennes läppar på sin kind, och ville mer än någonting annat möta hennes läppar med sina, men då kom han ihåg att det skulle föreställa att han sov, så han motstod frestelsen.

"Godnatt, min älskade vampyr." viskade hon i Harrys öra. Harry undrade länge vad hon menade. Visste hon att han var vaken, eller ville hon bara ge honom en godnatt puss?
Då insåg han plötsligt vad som avslöjat honom. Han reste sig upp och tog av sig sina kläder, under ett konstant fnissande från Hermione. Harry hade nog aldrig varit så generad i hela sitt liv, men det gick över, och när han lade sig i sin säng stämde han in i Hermiones fnitter.
Det dröjde inte länge innan de somnade.