Tågresan: Del 1

Kapitel 2

Jag måste tuppat av i några sekunder, för när jag öppnade ögonen låg jag på det kalla stengolvet. Jag mindes inte själva slaget, men kände det desto bättre. Hela huvudet dunkade och då jag satte mig upp kändes det som om det exploderat. Jag gnuggade bakhuvudet som ömmade något fruktansvärt och tittade mig omkring.

Allt var suddigt, som om det plötsligt uppkommigt en tät dimma över stationen. Jag såg några suddiga figurer som tittade ner på mig, men ingen som liknade killen som försökt stjäla min iPod. Jag vågade i alla fall inte ta risken att han skulle komma tillbaka, så med hela världen gungande staplade jag mot den gryniga massan som måste vara tåget.

Det var fullt med folk på tåget, vilket var rätt konstigt eftersom det inte varit många på perrongen när jag kom. Men det kanske var så att de flesta redan hört talas om att tåget till Edinburgh skulle vara försenat. Faktum var att det även var rätt konstigt att alla på tåget verkade vara minderåriga, inte såg jag heller till mannen i kakishorts. Men min syn var ju i och för sig fortfarande lite suddig.

Jag tog tag i min väska och började gå för att försöka hitta en kupé där jag kunde få plats. De fyra första var upptagna, men i den femte fanns det gått om plats. Jag sköt upp dörren och stack in huvudet.

"Hej, är det okej om jag sitter här inne?" frågade jag killen som satt vid fönstret. Han lyfte långsamt på huvudet och granskade mig, sedan ryckte han slött på axlarna. Så jag tog min chans och bestämde mig för att det betydde okej.

Jag var tvungen att stå på tå för att nå upp till bagagehyllan och då jag lyfte min väska höll jag på att ramla baklänges. Den var väldigt tung, vilket i sig inte var så konstigt med tanke på att jag packat ner en hel del i den. Tillslut lyckades jag i alla fall hiva upp den över kanten och med en suck av lättnad satte jag mig ner på sätet mitt emot killen.

"Jag är Alice." sade jag precis som tåget satte igång och rullade ut från perrongen. "Williams." tillade jag och killen vände blicken från fönstret till mig. Han var rätt storväxt och hade mörkt, brunt, kortklippt hår.

"Gregory Goyle." sade han sakta efter en stund. Jag log snabbt mot honom.

"Trevligt att träffas." sade jag, vilket följdes av en besvärad tystnad. Goyle fortsatte att lugnt titta på mig, vilket om jag ska erkänna gjorde mig rätt illa tillmods. Att hela huvudet dunkade gjorde inte heller saken bättre. Och när jag blir illa tillmods eller nervös har jag ovanan att börja prata väldigt mycket, väldigt fort.

"Jag har en morbror som heter Gregory." började jag utan att tänka på vad jag sade. "Han kallades dock inte för Gregory utan för Tom, fråga mig inte varför för det vet jag faktiskt inte, kanske hette han det i andranamn, men jag är inte säker. I alla fall så var han hemma hos oss under jul för några år sedan, väldigt många år sedan faktiskt och då lyckades han välta vår julgran. Det blev ett himla liv och mitt upp i alltihopa började min morbror sjunga, och då -" Jag kunde inte sluta, jag babblade på om nonsens i ytterligare tre minuter innan jag äntligen lyckades stänga munnen och få slut på den hemska berättelsen. Goyle tittade fortfarande lika lugnt på mig som innan och blinkade sakta några gånger.

"Jag har en kusin som heter Alice." sade han sedan och jag kunde inte låta bli att le.

Dörren till kupén öppnades med en smäll och en lång kille steg in. Han hade ett smalt, väldigt vackert ansikte med grå ögon och blont hår. Han nickade åt Goyle och fick sedan syn på mig.

"Hej, jag är Alice Williams." Han granskade mig uppifrån och ner.

"Du måste hitta någon annanstans att sitta, Alice Williams." Hans röst hade en släpig ton, som om han ansåg sig överlägsen alla andra. Först förstod jag inte varför han sade att jag inte kunde sitta kvar, men så såg jag gruppen av personer som stod bakom honom. Jag antog att de och Goyle bestämt sedan innan att träffas och det var därför kupén varit tom och att jag misstolkat Goyles axelryckning.

"Visst," Jag reste mig upp och vände mig om mot Goyle, lyfte handen och log. "Vi ses." Sedan gick jag mot den blonda killen som stod kvar i dörröppningen. Jag kunde inte undgå att känna hur gott han luktade när jag trängde mig förbi honom.

Jag märkte hur han kastade en blick efter mig innan han och de fem anhängarna gick in i kupén och stängde dörren bakom sig. Jag suckade, vid det här laget var säkert alla kupéer fulla och jag skulle bli tvungen att sitta på golvet resten av resan. Och det visade sig stämma rätt bra, alla kupéer var upptagna, om man bortsåg från en som var tom, men den stank något fruktansvärt så glöm att jag skulle sitta där.

Tåget krängde kraftigt till och jag föll handlöst bakåt. Jag försökte desperat få tag i något för att inte för andra gången idag slå i huvudet. Vilket inte skulle vara särskilt bra för mina hjärnceller. Men just som jag beredde mig på slaget fångades jag upp av personen bakom mig. Jag såg rakt upp i hans glasögonprydda gröna ögon som flinande tittade ner på mig.

"Hur gick det?" frågade han mig och hjälpte mig upp på fötter. Nu när jag stod upp såg jag att honom bättre; svart hår med en lugg som hängde ner i ögonen, en markerad haka och ett par underliga svarta kläder som påminde om en skoluniform men han hade även något som liknade en mantel.

"Bra." sade jag och rättade till håret. "Bättre än förra gången jag föll omkull i alla fall."

"Har du en vana av att ramla eller?" frågade han och log ännu bredare. "Är du ny här förresten? Jag har inte sett dig tidigare."

"Jo, min förra skola lade ner så jag var tvungen att byta. Går alla här på tåget i samma skola?" Frågan verkade förbrylla honom för han höjde på ögonbrynen och leendet stelnade något. Men just som han tänkte öppna munnen för att säga något avbröts han av en röst som kom svävande genom korridoren.

"Harry, kommer du eller?" röstens ägare var ett huvud som stack ut genom en kupédörr och vars hår hade samma färg som min pappas skor han inhandlade förra hösten; väldigt röda.

"Kommer." svarade killen vars namn jag förmodade var Harry, men innan han gick vred han på huvudet och såg på mig. "Se till att inte åka omkull igen." sade han innan han gick mot kupén där det röda huvudet fortfarande tittade ut.

... ... ... ... ...

Kapitel 2 ute för allmän läsning, vilket kräver en allmän ansträngning att skriva reviews. :P ~Ellwina~