Del 2

Onsdagen den 7 december

Under de kommande dagarna fortsatte James med sin plan att bara vara Lilys klasskamrat och inget mer. Tids nog skulle hon nog märka hur bra de passade ihop. Lily hade faktiskt inte skällt på honom en enda gång på nästan en vecka. Det var nästan rekord.

På onsdagseftermiddagen, när James var på väg till uggletornet för att skicka ett brev till sina föräldrar, hörde han Davids sliskiga stämma. En av hans kamrater nämnde Lilys namn och sedan kom ett ord som James absolut inte ville höra i samma mening. Han rundade hörnet i slutet av korridoren och stod öga mot öga med de två ravenclaweleverna.

"Men ser man på", sade David nonchalant. "Potter är ute och spatserar."

"Vad exakt var det du sa, Collins?" James ignorerade David och vände sig istället mot den andre.

"Vill du verkligen höra det igen?" Collins såg ner på honom, han var nämligen en decimeter längre än James och vägde minst tjugo kilo mer.

"Vågar du verkligen säga det igen?" James greppade trollstaven och riktade den mot Collins ansikte.

"Vågar? Och du skulle hindra mig, menar du?"

"Jag varnar dig", sade James hotfullt. "Ett ord till om Lily och jag…"

"Det är rörande att du är så beskyddande, Potter, men Lily är en stor flicka nu och kan ta hand om sig själv. Annars gör jag det gärna." Det hade kunnat låta oskyldigt, men med Davids tonfall gjorde det inte det, och därför höjde James handen, inte för att uttala en förbannelse utan för att ge honom en käftsmäll. Vore det inte för att Lily kom gående vet ingen hur det skulle kunna ha slutat.

"James! Vad håller du på med?" Hon skyndade fram för att hjälpa David att komma på fötter igen. Han blödde ur näsan men annars var det ingen större fara med honom.

"Ha inte så bråttom med att hjälpa honom", sade James och höll trollstaven stadigt riktad mot David. "Du vet inte vad han och hans kompis sade om dig."

"Vad menar du med det?"

"Det kanske du ska fråga honom om!" Han nickade åt David som blängde argt på James.

"Det var bara på skämt, Lily, jag menade inte att… Naturligtvis skulle du inte… på första dejten, du vet." Även om det vore väldigt trevligt, tänkte han för sig själv.

"Du kan se vår träff som inställd i morgon." Hon vände på klacken och stegade därifrån, med raseriet brinnande inombords. Så det var sådan David var! Och hon hade fallit för honom som ett träd för en yxa.

"Tack så jävla mycket", fräste David och torkade sig om näsan med ovansidan av handen.

"Du är inte värd henne", svarade James.

"Du ska inte tro att hon blir mer intresserad av dig för det här, Potter! Alla ser det, och alla vet att du ränner efter henne som en kärlekskrank hundvalp! Inse fakta, hon vill inte ha dig!"

James gick. Han var rädd att om han stannade kvar skulle urarta till ett väldigt otrevligt bråk.

Han såg inte Lily igen förrän sent på kvällen, när hon gick uppför trappan till flickornas sovsalar. Han ropade efter henne, men antingen hörde hon inte eller så låtsades hon inte göra det. Hon hade inte sett särskilt glad ut på hela dagen.

Uppe i sovsalen väntade Mary. Hon hade redan hört vad som hade hänt, naturligtvis. Det fanns inte mycket hon och Lily inte visste om varandra.

"Jag kan inte fatta hur David kunde säga så där", sade Mary för säkert sjunde gången den dagen. "Tror du verkligen att han gjorde det? Det kanske bara är Potter som hittar på?"

"Han försökte i alla fall inte försvara sig, så antagligen är det sant", muttrade Lily och vände blad i en tjocka boken de använde i försvar mot svartkonst.

"Jag visste väl att han verkade för bra för att det skulle vara sant. " Mary fnös. "Betyder detta att du tar sällskap med mig till Hogsmeade på lördag?"

"Jag har ingen lust att gå dit alls."

"Du måste! Det är sista chansen att handla julklappar, vi kommer inte dit någon mer gång innan jul." Kate och Alison skulle gå med sina pojkvänner och Mary ville inte känna sig som femte hjulet i deras sällskap. Hon hade spanat in en kille i Slytherin, Anthony hette han, men trots att de pratat med varandra flera gånger den senaste veckan verkade det inte som om han var tillräckligt intresserad för att bjuda ut henne.

Fredagen den 9 december

Lily såg på förödelsen omkring sig och hörde stegen bakom ryggen. Hur skulle detta gå? Rustningarna låg som fallna soldater över hela korridoren, skramlet av metall mot stengolvet hade säkert hörts ända ner till Hagrids stuga. Nu var hon minsann i knipa! Hon tänkte ju bara öva på en trollformel… en förtrollning som hade slagit fel fullständigt.

"Vad är det som försiggår?" hördes professor McGonagalls vassa stämma.

"Skit också!" väste Lily. Det var för sent att gömma sig. Hon kunde inte gå upp i rök hur som helst, men hade det gått att transferera sig ut från slottet hade hon absolut gjort det. Plötsligt stod James vid hennes sida.

"Stoppa ner trollstaven", viskade han.

"Det var mitt fel, professorn", säger James och ser professor McGonagall rätt in i ögonen.

Lily såg förvånad på honom. Var han beredd att ta på sig straffet för hennes försyndelser? Hon öppnade munnen för att protestera men McGonagall hann före.

"Ja, det kunde jag väl lista ut", suckade hon. "James Potter, du är sannerligen den värste elev jag någonsin haft i mitt elevhem. "Tjugo poängs avdrag och strafftjänstgöring i sjukhusflygeln. Jag ska prata med Madam Pomfrey om ditt straff. Tillbaka till Gryffindortornet med er nu." Hon stod och såg efter dem när de gick iväg. Visserligen skulle hon säkert komma att sakna James när han lämnade skolan om ett halvår, men det skulle minsann bli skönt att slippa hans ständiga upptåg! Förmodligen hade han utfört den där förtrollningen för att imponera på Lily, Minerva hade ju sett hur han varit förtjust i den flickan under flera års tid. Hon svepte med trollstaven över korridoren och rustningarna ställde sig på sina vanliga platser igen.

"Tack, James", sade Lily.

"Ingen orsak."

"Du skulle inte ha…"

"Det gör inget, sa jag. Men lova att du tänker på mig när jag ligger på knä och skurar golvet i sjukhusflygeln."

"Det ska jag."

"Dessutom ska du ta sällskap med mig till Hogsmeade." Han sa det som om det vore en självklarhet.

"Jag har redan lovat Mary."

"Hon kommer nog över det." Han blinkade flirtigt med ena ögat och lämnade henne vid ingången till Gryffindors uppehållsrum för att söka upp sin bäste vän. Han fann honom i biblioteket tillsammans med Remus och Peter. Mary behövde kompenseras på något sätt och han trodde att han visste exakt vad som skulle fungera.

"Jag ska göra vad?" Sirius såg på honom med misstro i blicken.

"Du ska gå med Mary till Hogsmeade, så att jag kan gå med Lily.

"Men…"

"Du är fortfarande skyldig mig något efter den där gången vi blev tagna av säkerhetsvakterna på Gringotts!" Han hade aldrig riktigt kommit över det där som hände på banken under sommarlovet.

"Var du tvungen att använda det där emot mig?" Sirius suckade. Nu kunde han inte säga nej. "Jag gör väl det då. Men om Mary får för sig att jag är intresserad av henne så får du tala om vad det handlar om."

"Ja, ja, gå och prata med henne nu."

När Sirius ställde frågan till Mary möttes han inte alls av den reaktion han trott.

"Det är James som har bett dig, eller hur?" frågade hon utan att se upp från sin uppsats om månens inverkan på magiska växter.

"Va, James, nä jag… han liksom, eller vad sa du, James? Du menar Potter? Nej han har ingenting med det här att göra." Han försökte få det att låta som om han inte hade någon aning om vad Mary pratade om, men lyckades inte alls.

"Var inte dum, tror du inte att Lily redan har berättat det för mig? Han behöver inte locka mig med dig för att jag ska låta henne gå med honom istället. Nu kanske hon äntligen kan inse att de vore som gjorda för varandra."

"Okej, då säger vi så." Han vände sig om för att gå.

"Stopp där! Vi går ändå. Det blir perfekt om den där slytherinapan Penny Parkinson ser oss tillsammans. Vänta på mig utanför den tjocka damens porträtt kvart i elva på i morgon." Och detta kanske kan göra Anthony lite svartsjuk, tillade hon i tanken och log för sig själv.