Ok, ok, jag vet att jag är sölig, men det får ni faktiskt leva med, för jag skriver ju liksom mycket... Nu är ju grejen med detta kapitlet att det kan vara svårt att förstå, så känn er inte dumma om ni inte riktigt hänger med, känn er smarta om ni gör det istället! :D Och ni kan ju alltid fråga, så får jag åtminstone en review... ;P

Just det, återigen: Kursiv stil = folks tankar.

2. Förtroenden sviks. Och väcks...?

Draco kände sig väldigt obekväm med att dela tält med Potter, även om han inte hade mycket val – själv hade han inte kommit undan Malfoys Herrgård med annat än livhanken i behåll.

Men extra obekväm kände han sig vid tillfällen då Potter själv kunde vara borta hela dagen, och ibland inte återvända förrän på följande morgon, så att Draco blev lämnad ensam i natur han inte kände, utan att veta vad han skulle göra.

Han ville hemskt gärna få reda på vad exakt Potter gjorde när han var borta, och hur han bar sig åt för att försöka besegra Mörkrets Herre, men Potter svarade aldrig när han frågade...

Såklart litade han inte på Draco, och det fanns det inget att göra åt, för själv siktade Malfoy inte direkt på att gå med på Potters sida här. Han ville fly från Mörkrets Herre, men inte motarbeta honom – man måste vara galen om man gör något för att motarbeta honom i dessa farliga tider! Potter var galen, han hade betydligt mer mod än hjärna...

Och han kom sig aldrig för att spionera på guldpojken, av någon konstig anledning... Han antog att det berodde på att han var rädd att bli utslängd ur den enda lilla trygghet han hade. Ja, Draco Malfoy kände faktiskt en trygghet i att vara hos Potter, för gryffindoraren var, för allmänheten, som en hjälte i en saga, och hjältarna kunde inte dö. Även om Draco märkte tydligt att Potter själv verkade förvänta sig att dö vilken dag som helst, vilket oroade honom lite mer än vad han föredragit...

Men vid sådana tillfällen, som när Potter inte kom hem på ett dygn, blev han faktiskt smått hysterisk, även om han var bra på att dölja det. Hade Mörkrets Herre dödat honom? Eller ännu värre, fångat honom, och fått honom att berätta att Draco gömde sig med honom?! Då skulle goda råd vara dyra, riktigt dyra.

Malfoy var precis inne i en sådan där hysteriperiod, när han hörde Potter transferera sig tillbaka utanför tältet. Han såg totalt skärrad ut, och Draco lyckades precis hejda en impuls om att bestört brista ut frågor som "Var har du varit?" "Vad har hänt?!" och "Hur mår du?" Han fnös åt sig själv; som om han brydde sig!

Men Potter tycktes inte märka något av den inre strid Malfoy utkämpade mot sig själv, han var för fokuserad på striden som faktiskt var i full gång nu, i trollkarlsvärlden. Den var igång, det var det ingen idé att förneka, det var bara det att Voldemort startat den utan att ge ut någon startsignal. Han svalde vid tanken på hur många han fått med sig, speciellt nu, efter vad han fått reda på hos Xenophilius Lovegood. Han bet ihop käkarna, och hävde en suck, som han alltid gör när han försöker hålla gråten tillbaka.

"Vi måste iväg, nu!" fick han fram med relativt stadig röst. Draco kunde proceduren om vad som skulle göras när de skulle byta gömställe, så han började packa ihop tältet och alla dess underbara tillbehör, medan Potter gick runt i cirklar, och hävde alla skyddsförtrollningar han kastat över platsen.

Sedan gjorde de sig redo att transferera sig iväg – Det var den delen av flykten Draco ogillade mest: Eftersom Potter aldrig berättade var de var eller vart de skulle kunde han inte transferera sig iväg själv, utan tvingades faktiskt röra vid Potter, ta hans hand. Men tack och lov landade de på det nya stället efter bara några sekunder, och han släppte alltid Potter direkt, och gick snabbt bort från honom, även längre bort än vad han brukade hålla sig, som för att markera att han inte ville ha något med Potter att göra. Sedan började han resa tältet, medan Potter gick runt i nya cirklar, och kastade nya skyddsförtrollningar. Det var en enkel procedur, och Draco tänkte precis fullfölja den genom att gå in i tältet igen, när han såg att Potter var nära att bryta ihop där han stod, oförmögen att röra sig, och med tårar i ögonen. Merlin, hur låg självbehärskning hade han? Börjar han lipa så fort han hör att Mörkrets Herre har mördat ännu en oskyldig mugglare? Fast, chansen fanns ju att det var något helt annat, Draco hade ju såklart inte följt med Potter dit han nu tog sig, så han visste ju inte – det där om mugglaren hade han hört på trollkarlsradion, i ett program med tillräckligt dålig smak för att kalla sig "Potternytt".

"Okej, överraska mig, Potter. Vad har hänt?" frågade han till slut motvilligt, medan den andre pojken kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

"Bry dig inte!" snäste han, och vände sig om för att inte visa tåren som nu rann från hans kind mot hans vilja.

"Det gör jag inte heller, men jag är nyfiken på att höra om det har något med min familj att göra", svarade Draco lätt, och motstod lusten att slå till Potter, och skrika att han skulle skärpa sig. Det gällde att skaffa så mycket information han kunde, även om han bara skulle använda den för egen del, inte dela den med någon annan. Såvida han inte blev betalad, förstås...

"Men det har det inte, inte vad jag vet i alla fall", morrade han lågt, fortfarande med ryggen mot honom. Draco var en mästare på att avgöra om någon ljög, antingen på sättet de sa något på, eller på glimten i deras ögon. Men Potters röst var just nu sprucken, så han var inte säker, det skulle vara lättare att döma om han kunde möta hans blick.

"Säkert?" frågade han därför, och drog Potters arm bakåt, så att han var tvungen att vända sig om och återigen hamna ansikte mot ansikte mot honom.

"Ja", intygade Potter, och torkade uppgivet bort ännu en tår från kinden. Draco mötte hans sorgsna, ilskna, förrådda blick, och kom fram till att det inte fanns någon anledning för Potter att ljuga.

"Vad är det då som upprört dig såhär?" undrade Draco efter ett tag. Potter gav med sig, orkade helt enkelt inte stå emot att prata om det längre.

"Vetskapen om att jag nu är helt ensam...", suckade han sorgset. "Innan hade jag Ginny. Nu har jag ingen alls." Nya tårar hotade att välla upp inom honom, vilket Draco inte gillade alls. Han gillade inte att se Den utvalde, den modige gryffindoraren, pojken alla trodde skulle bli en hjälte genom att besegra Mörkrets Herre, gråta. Eller, mannen fick han väl tänka, Potter var ju myndig precis som han... Men strunt samma, poängen var att det är en svaghet att gråta, det hade han vetat sedan lång, lång tid, fått reda på av sin far. Och om Potter visade sig svag, skulle han vara lättare att besegra, vilket skulle betyda slutet för alla som inte var rakt igenom lojala mot Lorden.

"Äsch lägg av Potter, hade du varit helt ensam hade jag ju aldrig kunnat irritera dig genom att fråga det här, eller hur?"

Potter svalde, och stirrade stumt på honom. Vad sjutton sa Malfoy precis? Det han sa, den där meningen, skulle på något skumt vis kunna översättas till: "Du är inte ensam, jag är här". Totalt olikt Malfoy att ens indirekt säga en sådan sak, även om han inte var vare sig spion eller dödsätare. Harry svalde igen, och började misstänksamt berätta.

"Jag tog mig till Lovegoods, för att kunna fråga Luna och Xeno om dödsre-", han avbröt sig själv, "... för att få reda på en sak... Men Luna var inte där, hennes far sa att hon fångats av dödsätare, så hon är väl i Azkaban nu..."

Draco skakade på huvudet innan han hann fortsätta. "De tar inte en häxa som gisslan, för att sedan sätta henne i Azkaban, för där lär hon dö. De fångar bara gisslan, och för henne någon annan stans", konstaterade han, utan att tänka på vad han sa.

"Va? Var är hon då?" undrade Harry genast.

"Det vet väl inte jag, Potter!" fräste han, närmast rädd för faktumet att det plötsligt var så lätt att råka säga för mycket till Potter. "Och nu var det ju du som skulle berätta något för mig, inte tvärt om."

Varför bryr han sig så? Är han verkligen inte en spion...? tänkte Harry, men fortsatte ändå:

"Luna hade alltså blivit fångad, och Xeno trodde tydligen att han skulle få henne tillbaka om han anmälde mig till dödsätarna. När jag märkte att de var på väg försökte jag fly, men så försökte de lura mig genom att skicka in sin", han rös ofrivilligt till innan han kunde fortsätta, "... sin nyaste medlem efter mig..."

"Weasley-tjejen?"

"Hur visste du det?" frågade han förvånat. Malfoy ryckte på axlarna.

"Du pratade som om det var det du menade, och jag kan inte tänka mig något som kan var värre för dig, än att hon visade sig vara en av dem...", mumlade han.

Harry såg nu väldigt sorgsen ut.

"Nähä, du tror inte att jag skulle ha tyckt att det vore värre om hon dött?!" sa han irriterat. "Men det är sant! Hon är verkligen en dödsätare, jag såg det! Hon klev in i rummet, och jag blev så lättad och glad över att se henne, men så såg jag hennes ångestfyllda ansiktsuttryck... 'Jag är ledsen', sa hon, 'men de tvingade mig. Min familj dör om jag inte gör det Harry, om jag inte lämnar över dig'." Nu rann tårarna värre än någonsin, som om han insåg hur det låg till mer och mer när han återberättade det.

"Men då gjorde hon det i alla fall inte frivilligt, så det kunde ha varit värre", sa Draco tröstande?! Vad i Merlins skägg...? Varför han lät tröstande på rösten förstod ingen av dem, men Harry brydde sig för tillfället betydligt mindre än han själv gjorde om det mysteriet, det var bara skönt att höra att Malfoy inte var helt känslokall, att han inte var likadan som Voldemort. För Voldemort hade ingen EQ över huvud taget, han hade totalt förlorat förmågan att känna empati och sympati.

"Frivilligt?!" gormade han istället. "Såklart hon inte gjorde det frivilligt, det skulle hon aldrig göra!"

"Du trodde väl inte från början att hon någonsin skulle bli en dödsätare heller, eller hur?" påpekade Draco. Harry hade inget ärligt svar på det, åtminstone inte ett som han ville höra sig själv säga. Så han höll tyst helt enkelt, han stod där på samma plätt på gräset fortfarande, och höll tyst. Stod bara och betraktade den bleke unge mannen framför sig, som han inte kunde lita på, men som han ändå motvilligt berättat det här för. Tänkte på möjligheten att det kanske var han själv som spred olycka med sig, över de han mötte. Först intalade han trött sig själv att det bara var nonsens, men tanken fick han inte ur sitt huvud ändå.

Tänk på det: argumenterade den andra, vidskepliga, sidan av Harry, Du bor i Kråkboet, med Molly, Arthur, Fred, George, Bill, Fleur, Ron och Hermione, och plötsligt bestämmer sig hela hopen för att helt enkelt fly undan alla bekymmer. Till och med tvillingarna övergav ju sin skämtbutik, så det kan inte bara ha varit så att de hux flux bestämt sig för att det var för farligt att leva ett normalt liv! Och sedan pratar du med Luna, som verkar villig att kämpa, men då blir hon bortförd av dödsätare. För en vecka sedan pratade du med Ginny via en fejk-galleon, och så får du nu reda på att hon tvingats bli en dödsätare. Fattas bara att Neville råkar spränga sig själv i luften om du kontaktar honom! Det kanske är du som bär på en förhäxning själv, Harry, sa han till sig själv.

Han suckade, och blev plötsligt medveten om att Malfoy fortfarande betraktade honom så där underligt. En hemsk tanke poppade upp i hans huvud: Du träffade Malfoy för över en vecka sedan, tänk om han...? Ja, såklart var det något med honom också! Han hade kanske blivit kontaktad av sina föräldrar medan du varit borta, och är nu verkligen en spion! Alla du någonsin litat på har redan vänt sig emot dig – eller kan inte slåss i alla fall – så naturligtvis måste det vara något med Malfoy nu också, precis när du börjat vänja dig vid tanken på att ha honom här, precis när du börjat vänja dig vid hans sällskap. Han var åtminstone bättre än att vara så där oerhört ensam, men givetvis skulle han nu tas ifrån din sida också, som alla andra! tänkte han upprört, och såg länge misstänksamt på Malfoy, tills han inte längre kunde låta bli att berätta vad han räknat ut, med följdfrågan:

"Så vad är det för fel på dig nu då?" Malfoy höjde på ögonbrynen.

"Ja, förutom att jag är din värsta fiende, och att du inte kan lita på mig alls, att jag inte bryr mig särskilt mycket om ditt öde, och att jag inte är på din sida i det här kriget, är det väl inget större fel på mig, eller?" sa han så ironiskt att Harry gjorde den mest absurda saken som var möjlig: Han började skratta.

"Var det så kul?" undrade Malfoy oförstående. Harry tystnade igen, efter ett tag.

"Jo men, allt det där du sa visste jag redan. Det är liksom ingen nyhet att du hatar mig, Malfoy", fick Harry fram på gränsen till att börja skratta igen. Draco mumlade något oerhört tyst, som tycktes skrämma honom själv: "Jag hatar inte dig, Potter", men det hörde inte pojken han pratade med. Harry fortsatte.

"Är det inte ironiskt? Alla mina vänner, alla jag trodde att jag kunde räkna med, förändras till det sämre, och du, som jag aldrig kommer att räkna med, överraskar mig genom att inte förändras, mer än möjligtvis till det bättre. Du blev ju ingen dödsätare."

Draco tänkte protestera för det faktum att han förbättrats, men han erkände ändå för sig själv att han också såg det ironiska i situationen, och kunde inte låta bli att dra lite på läpparna.

Det var lite märkligt – det var ju dagens underdrift, det var väldigt märkligt – men han kände sig själv lättad över att Potter inte var så uppgiven längre...

Harry slutade le, men såg inte sur ut för det, snarare drömmande, medan han betraktade den blonde inte-längre-slytherinaren-eftersom-han-också-lämnat-skolan-precis-som-Harry.

"Vad hade hänt om jag inte sagt något?" undrade han. En rynka av oförståelse dök upp i Malfoys panna.

"Sagt något? Om vad?"

"Jag menar, vad hade hänt om jag inte hade protesterat när sorteringshatten ville placera mig i Slytherin?" förtydligade han. Draco ryckte slappt på axlarna.

"Du hade hamnat i Slytherin", konstaterade han lätt och uppenbart.

"Och...?" envisades Harry.

"Och? Vaddå och?"

Harry suckade. "Vad hade hänt då? Hur hade världen sett ut idag om jag hamnat i ditt elevhem?"

"Det vet väl inte jag, Potter. Du hade väl fått ångra att du inte antagit erbjudandet jag gav dig precis innan sorteringscermonin, om du minns?"

"Om jag minns! Du försökte få mig att ogilla Ron!" utropade Harry anklagande.

"Lika bra det, jag förstår fortfarande inte hur du kan, eller snarare kunde, hänga ihop med honom. Han hamnade nog inte i rätt elevhem han heller, den fega Vesslan..."

"Det är inte sant! Ron är modig, och godhjärtad, och en bra vän, och... och..."

"... Och han övergav dig, Potter. Tillsammans med smutsskallen, men hon var ju ingen större förlust..."

"Kalla henne inte det!" väste Harry varnande. "Jag hade tur som hamnade i Gryffindor, och kunde få de till vänner – i synnerhet om jag bara skulle gå omkring i sju år och ångra att jag sa emot dig annars..."

"Åh, vad du låter melodramatisk, Potter! Du hade väl blivit accepterad till slut, tack vare ditt förflutna..."

"Att jag överlevde när mina föräldrar inte gjorde det?" undrade han bistert. "Hade ni accepterat mig för det?"

"Ja, vi hade varit alltför nyfikna på din historia för att kunna stänga dig ute. Jag var det, när jag försökte få över dig på vår sida."

Harry var tyst ett tag.

"Så du menar...", började han sedan, tvekande, "... att om jag hamnat där hade vi varit... vänner?" Han försökte se förskräckt ut över den spekulationen, och lade in trovärdig lättnad i sucken över vägen hans öde verkligen hade gått, men i själva verket var han mest bara nyfiken på Malfoys reaktion.

Denne såg fundersam ut i ett ögonblick, innan han knyckte på axlarna. "Möjligt, men det är inget jag orkar bry mig om för tillfället. Du tänker alldeles för mycket, Potter." Och med det sagt, vände han snabbt ryggen till, och gick in i tältet. Så typiskt en Malfoy att inte låta känslorna avspeglas i annat än innehållet i vad han sa!

Själv visste Harry inte hur han borde reagera. Han var givetvis glad för att det gått som det gått, men samtidigt var det en liten del i honom som var innerligt och ärligt trött på att bråka med Malfoy. Det var den delen som nästan, nästan litade på att Draco verkligen inte var en spion...

Vad kan jag säga... jag kan helt enkelt inte konsten att avsluta ett kapitel på ett bra sätt... *Suck* men jaja, har ni tips får ni komma med dem, och visa att ni läser.

Annars... Tja, reviewa vilket som! :)