Sara

Helerskan

Sara berättar:

Jag minns det hela som om det hänt igår. Det var någon dag före min och Grimúrs vigsel. Hon kom ridandes ensam genom det vilda landet, inga livvakter eller vapen hade hon med sig, förutom örtskäran i silver som hängde bredvid parfymflaskan vid hennes bälte. Jag minns hur vakterna öppnade portarna när hon kom inridandes utan att ifrågasätta hennes identitet eller ärende. "Det krävs en häxa för att klara det, en ensam kvinna kan inte ta sig oskadd genom landet, hon måste stå i Saurons gunst…" sades det bland folket. Men jag viste att så inte var fallet. Det krävdes bara en kvinna som hon. Hon var Almarill, översteprästinnan vid Miracells tempel vid de grå hamnarna. Hon var min storasyster, min mors förstfödda. Jag minns hur hennes ljust lila, nästa vita kappa flödade över hästens rygg och hur prästinnekåpan svepte runt hennes figur. Hon såg på mig och log när hon klev av sin häst. Hennes blick var klar, grå och allvetande. Jag hade inte sett henne sedan jag var mycket ung, om man kan kalla mina då fjorton år för en mogen ålder… Almarill var ännu lika vacker som jag mindes henne. Hon gick genast till Isildurs bostad, utan att så mycket som se åt någon annan än mig. Jag var drottning Aniaras tjänare, konung Isildurs skyddsling sedan min far stupat i strid mot orcherna. Isildur hade bestämt att jag skulle bli Grimúrs maka när denne bett Isildur om min hand. Drottningen var gravid med Isildurs fjärde barn och såg Almarills ankomst med mycket oro. Ty de andra jungfrurna vid hovet viskade om att den kvinna nu anlänt som drottningen aldrig skulle kunna leva upp till. Det var inte många av dem som visste att Almarill var min syster. Almarill blev inte länge hos konungen utan kom snart ut på torget igen. Hon gick fram till mig och gav mig en stor kram, sedan hängde hon halsbandet med månstenen om min hals. Drottningen vid min sida såg avvaktande på Almarill, men Almarill log och neg djupt, trotts att hennes status var högre än drottningens, kanske var hon den högsta mänskliga kvinnan i hela Midgård. Vi var blott tre som var glada att se Almarill: jag, min mor och Gaylen. Gaylen var överlycklig, hon dansade och skuttade runt Almarill som om hennes enda vän i hela världen återvänt och kanske låg det något i det…

Almarill stod vid min mors sida, till vänster om altaret och höll Gaylens hand när jag och Grimúr steg fram mot Isildur för vår vigsel. Drottningen och Isildurs tre söner stod vid altarets högra sida. Jag mins drottningens blick, den var hård, föraktfull och låst vid min syster. Vassa tungor tasslade om att prästinnan kommit för att erbjuda Isildur att bli far till hennes barn, som prästinnorna vid Miracell ibland gjorde. Erbjöd män de valt ut att göra dem gravida och barnet skulle sedan fostras i Ilúvartars tjänst vid templen. Drottningen var mycket orolig, ty det viskades även om att detta var ett erbjudande konungen inte skulle tacka nej till och innerst inne hett önskade. Det var bara jag, min mor och Gaylen som viste att Almarills ärende hos Isildur hade varit att bedja till honom att bryta min trolovning. Min mor hade ofta suckat om att jag var allt för lik min syster. Lika envis och tjurskallig, lika stark i min tro till högre makter och det var nog sant. Jag hade alltid velat följa med min syster till templen vid de grå hamnarna, men varken min mor eller Isildur hade tillåtit det. Almarills ord ringde i mitt huvud när jag gick upp för altargången i min ny sydda klänning, de ord på vägen hon gett mig när hon lämnade mig för första gången: "Odla Rosmarin vid din grind, då blåser en skyddande vind. Plantera Lavendel vid din mur, det bringar lycka och tur. Följ ditt hjärta, den vägen är sann, och bli förälskad så ofta du kan." Nu skulle allt hon lärt mig bli oviktigt…

"Sara! Skynda dig! Soldaterna kommer!"

Sara såg upp från tvätten och höjde sin hand för att skugga ögonen från den skrapa förmiddagssolen. Sofia kom skuttandes ner för sluttningen mot vattnet med lilla Gerd i släptåg. Hon slog sig ner vid strandkanten och pustade ut en stund och Gerd kastade sig om sin mors hals. Sara skrattade och hissade barnet i luften.

"Du skulle se dem Sara… alver i skinande rustningar, Gil-galads förstärkningar, jag tror de är från den gyllene skogen, Lothlórien."

"Underbart… fler unga män på väg till slakt", svarade Sara syrligt.

"Äh, var inte så synisk nu. Bara för att Grimúr tjänstgör vid fronten ännu så betyder det inte att du är förbjuden att ens se åt andra män."

"Vad kan det vara att se? Många av dem kommer aldrig att återvända." Sara förde över Gerd på sin vänstra arm och lyfte upp tvättkorgen mot sin högra höft, sedan började de vandra in mot staden.

På torget var det liv och rörelse. Gil-galads män skulle föra med sig förnödenheter till de som belägrade den svarta borgen och avlösa deras tjänst en tid. Belägringen hade pågått länge nu, fem år för att vara exakt. Soldaterna var trötta och folkets krigsgnista i det närmaste utsläckt. Alla hoppades på att Sauron snart skulle ge upp och överlämna sig till sina fiender. Sara och Sofia vandrade ner längs torget mot Grimúrs hus. Överallt utanför de små bodarna runt torget stod vagnar som lastades med allehanda ting som skulle till fronten. Sara såg på arbetet som pågick och drog en djup suck. Det här kriget hade visst ingen ände.

Sofia tog plötsligt ett stadigt tag Sarahs tvättkorg. "Se Sara… nog är det synd att vi inte är älvor."

Sofia pekade på två högväxta alver som tycktes räkna av och föra upp listor över det som lastades på vagnarna. Den ene var mörk i sina färger och bar en marinblå mantel över sina axlar, den andre var blond, draperad i vinrött. Den mörke vände sig till sin vän och såg ut att ställa en fråga om listan han höll i sin hand. Den blonde såg noga över vännens lista, men så hejdade han sig. Han lyfte blicken och såg rätt mot Sara och Sofia.

"Kom Sofia, låt oss inte störa…" mumlade Sara och gick vidare.

Sofia dröjde kvar en stund, sedan skyndade hon efter sin syster. "Såg du Sara? Alverna tittade rakt mot oss!" utbrast hon glatt.

"Då är din lycka fullständig förståss…" svarade Sara med ett litet skratt. "Men vi har inte tid för några alver, eller hur grynet mitt?"

Gerd lade sina korta armar om Saras hals och kramade om henne sedan såg hon stolt mot Sofia. "Nej! Vi har annat för oss… mycket viktigare saker!"

Sara skrattade gott och bad Sofia att öppna dörren till Grimúrs hus.

"Haldir? Hör du vad jag säger?" Lofa knuffade frustrerat till sin vän. Haldir log och blickade

åter ner på Lofas lista.

"Såg du de rödhåriga kvinnorna?" frågade han sedan lite förstrött.

"Ja, de stack verkligen ut från mängden…" mumlade Lofa djupt koncentrerad på sin lista.

"Jag har aldrig sett en så stark kvinna. Hon bar ett minst fem år gammalt barn på sin ena arm och en välfylld tvättkorg på sin andra."

"Hon drar kanske sin styrka ur sitt hår?" svarade Lofa med ett litet skratt. "Kom nu, vi har mycket kvar att göra."

Haldir kastade en kort blick mot Sara och Sofia innan de försvann ner efter gatan. Han log för sig själv och följde efter Lofa som redan gått vidare till nästa vagn.

Hanna tog emot korgen med tvätt när Sara och Sofia steg in i huset.

"Åh, så bra att ni kommer. Dierna har frågat efter er."

Sara släppte ner Gerd på golvet och flickan skuttade snabbt iväg till ett av fönstren, hon drog fram en stol och spanade ut på gatan utanför. Sara betraktade sin dotter en stund medan hon hjälpte Hanna att vika ihop tvätten som torkat under morgonen.

"Hade Dierna några nyheter från fronten?… " frågade Sara tyst när hon och Hanna gick ut

på husets baksida för att hänga den våta tvätten.

"Nej, inte ett ord om Grimúr", svarade Hanna kort.

"Jag börjar bli orolig… han har varit borta så länge att Gerd snart inte skulle känna igen honom om han kom hem…"

"Grimúr har tagit din fars plats vid Isildurs sida, han kommer inte hem fören Elendil kan avvara sin son ett ögonblick. Du borde vara stolt." sade Hanna och slog ut en av de tjocka sovtunikorna som Sara tvättat och hängde den på tork med en skarp snärt.

"Jag är stolt, jag är din dotter eller hur? Det är Gerd jag oroar mig för."

"Alla Salmans barn, utom Sofia och du själv har vuxit upp utan sin far, och de är alla rejäla människor. Jag skulle inte oroa mig om jag var du."

"Men du är inte jag… och jag vill att Gerd ska känna sin far, mer än till namnet… "

De hängde färdigt tvätten, sedan tog Sara med sig Sofia och gick till Helande huset där Dierna väntade. Sara var en erkänd helerska och hade arbetat i helande huset sedan hon blivit Grimúrs maka och lämnat sin tjänst hos drottning Aniara. Det var alltid mycket att göra, ty de skadade strömmade hela tiden in från slagfältet. Var gång Sauron släppte lös sina orcher för att försöka häva ockupationen fick många unga män plikta med sina liv. Sara och Sofia återvände inte fören sent på kvällen. Hanna satt och gungade i gungstolen fram för den öppna spisen med Gerd sovande i sin famn. Hon log trött när flickorna steg in. Sofia sade omedelbart god natt och gick till sin kammare. Sara gick fram till sin mor och smekte ömt sin dotters kind. Gerd såg upp och sträckte ut sina armar mot Sara.

"Kom, min lilla vän…" viskade Sara och lyfte upp Gerd i famnen. Sedan sa även hon god

natt och gick till husets stora kammare för att sova.

Gerd sov tryggt vid sin moders sida. Sara låg vaken och smekte sin dotters mörka hår. Hon hade haft tur… Grimúr hade låtit Sara ha Gerd i den stora bädden mycket länge. Hon var glad att hon hade fått behålla sin dotter i de bistra tider som nu rådde. Gerd var Grimúrs ägodel, mer hans dotter än Saras. Men tack vare att Grimúr redan hade en son lät han Sara ägna all sin tid på dottern och hon hade fått amma henne mycket länge. Grimúr hade visat förståelse och hållit sig borta från Sara, han hade tillbringat nätterna med Eilidh, en ung kvinna som en gång varit Saras påkläderska men som nu tjänade vid kung Isildurs bostad, bara för att Sara inte skulle bli havande igen och förlora mjölken. Dessa nattliga besök resulterade snart i att Eilidh stolt visade upp en väl svällande mage. Hon hade inte varit särskilt försiktig, utan stolt skrutit om att det skulle bli hon som födde Grimúr hans nästa son. Eilidh blev så småningom sjuk och fick missfall. Sara hade tillräckligt med intuition för att inte fråga Gaylen om hon kunde förklara det som hänt. Sara hade sett Gaylen stryka runt Eilidh och vänligen bjuda henne ett stop öl innan hon blev sjuk… Gaylen kände till lite för mycket om örter och deras verkan för att Sara skulle känna sig riktigt trygg… även om Gaylen visade henne en artighet och vänlighet som inte unnades många andra. Sara smekte Gerds kind och såg lyckligt på dottern. Andra kvinnor hade inte haft samma tur… var deras barn flickor så såg ofta deras makar till att de blev havande igen så snart som möjligt. Vilket i många fall ledde till att flickorna inte överlevde spädbarnsåren. Sara hade lyckats övertala Grimúr att få amma Gerd tills hon var stor nog att kunna tugga hårt bröd och tillgodogöra sig näringen från torkat kött och linser. Barn som vuxit upp på välling eller komjölk blev ofta sjuka och svaga eller fick diarré och dog av det, men Gerd var ett starkt och nyfiket barn, hungrig på livet. Grimúr skulle naturligtvis vilja ha Sara i sin säng igen när han kom tillbaka. Männen räknade sin härstamning i mannslinjer, i stället för att förnuftigt nog följa kvinnolinjen. Det var rent löjligt, för hur kunde en man med absolut säkerhet veta vem som var far till en kvinnas barn? Gondors män måste därför oroa sig till vanvett över vem som eventuellt kunde ligga med deras kvinnor, de låste in dem och spionerade på dem. Fast Sara behövde förståss inte vaktas. En man var illa nog… så varför skulle hon försöka med andra som kanske bara var ännu värre? Sara viste att dottern saknade sin far, det kunde hon se i flickans ögon och höra i hennes ständiga frågor om kriget. Den lilla barnkroppen ryckte till och Gerd blickade sömnigt på sin mor.

"När kommer pappa hem?" Frågade hon halvt i sömn.

"Snart min älskling…" svarade Sara och kysste barnets panna. Det sved i Sarahs hjärta,

även om hennes påstående kanske var sant så var det inte säkert att Grimúr skulle ha tid för sin dotter när han kom hem nästa gång. Faktum var att han knappt hade kramat om henne sist…

De bröt sin nattliga fasta med lite torkat kött som kokats samman med linser, Hanna hade förberett grytan tidigt på morgonen. Sara möttes av doften när hon kom ner från kammaren med Gerd ännu slumrandes i famnen. Grytan stod och puttrade oförskämt morgonpiggt över elden. Hanna stod ute på bakgården och såg solen stiga över horisonten "Númenoarer och deras rastlösa själar…" hade Salman hjärtligt retats med Hanna över hennes morgon rutiner. Hanna sov aldrig längre än att ljuset precis började jaga natten på flykt. Hon älskade soluppgången över alla dagens andra tidpunkter anledningen till det var ganska enkel att förstå. Det var i den tidiga morgonen, just när solen steg, som Hanna kände sig närmast Almarill. Hon viste att dottern var vaken och i full färd med att utföra morgonens ritualer i templet. Ibland tyckte Hanna att hon kunde höra Almarills röst i de första solstrålarna, hälsande den nya dagen.

Sara satte ner Gerd på hennes stol och rörde runt i grytan som puttrade på elden. Hanna återvände in i huset och såg sitt barnbarn, halvt i sömn vilande sitt ansikte i sina små händer med armbågarna mot bordskivan.

"Du borde ha låtit henne sova…" mumlade Hanna tyst.

"Hon ville inte ligga ensam", viskade Sara, plockade fram tre skålar och pytsade upp

frukosten i dem.

"Sover Sofia fortfarande?", undrade Hanna när hon tog emot sin skål.

Sara lyssnade och uppfattade snart Sofias välkända snarkningar. "Ja, hon sover…"

"Låt henne ligga en stund till, det är gott om tid innan Dierna vill att ni kommer till helande huset."

Sara nickade och åt förstrött, hon var inte särskilt hungrig, hon hade sovit mycket tunt och haft oroliga drömmar. De fragment som hon kunde minnas var för osammanhängande för att ens Gaylen skulle kunna förklara dem för henne. Hon kände bara en krypande känsla av oro.

Gerd stoppade sömnigt en sked av grytan i sin lilla mun. Hon tuggade och tuggade, men köttbiten bara växte i munnen på henne. Tillslut gav hon upp, hon svalde eländet och sköt skålen ifrån sig. Hanna såg frågande på henne.

"Jag är inte hungrig…" mumlade hon lite generat. Hanna log och kramade om flickan.

"Det gör inget lilla vän. Jag ska baka lite bröd i förmiddag, vill du hjälpa till? Vi kan göra jättefina limpor tills mamma kommer hem."

Flickan sken upp och nickade ivrigt. Sara skrattade och gick för att klä sig. Hon drog den slitstarka klänningen i grov, ofärgad bomull över huvudet och knöt banden i ryggen. Sedan borstade hon sitt livliga röda hår och drog ihop det till en fläta i nacken. Dierna tyckte inte om att flickorna bar sitt hår utsläppt när de arbetade, så alla var tvungna att se till att håret höll sig på plats. Förklädet och klänningen var även de speciellt utformade för ändamålet. Sedan hon tog tjänst i helande huset hade Saras förkläde i garvat hjortskin fått många fläckar av varierande ursprung, som inte gick att tvätta ur ordentligt. Hon hade sett det mesta, allt från skärsår och pilskador till benpipor som kikade ut genom unga mäns kött. Hennes kunskaper om helande hade kommit väl till pass många gånger och hon hade faktiskt blodstämmandets kraft precis som Almarill, även om hon inte använde den så ofta. Faktum var att hon inte var helt säker på att hon ännu kunde hantera kraften som en gång funnits i hennes händer, eller om den fortfarande fanns kvar. Hon gick fram till det lilla bord som stod under spegeln i kammaren och öppnade sitt smyckeskrin. Hon plockade upp kedjan med månstenen som hon fått av Almarill inför hennes vigsel. Ibland hade hon önskat att Isildur skulle lyssnat till Almarill och låtit henne och Hanna följa översteprästinnan till de höga templen, men då hade hon inte haft Gerd. Sara lade betänksamt mer smycket igen och lämnade kammaren. När hon kom ner i köket igen hade Sofia vaknat och var i full färd med att kasta i sig frukosten. Hon bar redan sina arbetskläder och såg en aning stressad ut. "Varför har ni låtit mig sova så länge?" Muttrade hon mellan tuggorna.

"Det är ingen brådska ännu, ät du i lugn och ro", svarade Sara och gick för att plocka in

tvätten som hängt ute under natten. Det var ganska kyligt ännu, men solen skulle snart värma upp landet och driva morgondimmorna på flykt.

Sara och Sofia gick till helande huset en liten stund senare. Arbetet med att lasta vagnarna som skulle till fronten pågick ännu, alver och människor vandrade om varandra mellan bodarna. Sofia hade mycket svårt att låta bli att snegla på alla de unga män som gjorde sig klara för avfärd. Sara vågade inte titta allt för noga. Många av de som nu gav sig av skulle aldrig återvända, andra skulle hamna i hennes vård i sjukstugan. Det smärtade att se så många unga liv förändras på ett så drastiskt sätt, eller släckas för alltid. Dierna väntade utanför Helande huset när flickorna kom fram.

"God morgon flickor, det ser ut att bli en fin dag idag."

Sara såg mot himlen som ännu var klar och molnfri. En rysning kilade upp efter hennes ryggrad och hon började frysa. "Nej, Dierna, det kommer att regna…"

"Tror du?"

"Definitivt, det är ingen bra dag för de som ska till fronten", mumlade hon och skyndade in i

huset. Dierna blickade ännu en gång upp mot himmelen och skakade oförstående på huvudet.

Sara kände den välbekanta lukten av helande huset när hon steg in genom dörren. Varje morgon fann hon den lika besvärade. Lukten av svett, blod och bränt kött fick henne att känna kväljningar, men de lättade oftast så fort hon vant sig. Sara, Sofia och Dierna var oftast de första som kom till huset och bytte av nattvakterna, så luften låg tjock och tung efter nattens arbete. Sara gick omedelbart och öppnade alla fönster för att vädra ut odören, sedan gick hon till brunnen för att hämta färskt vatten till tunnan som alltid stod i ett av den stora sovsalens hörn. Vattnet i den tjänade bara som dricksvatten, och visst var det ännu tjänligt efter natten, men det kändes alltid bra att byta ut det på morgonen. De andra kvinnorna kom en liten stund senare. Många av de som blivit änkor efter kriget hade vigt sitt liv till Helnade huset, därför fanns där en stor blandning av kvinnor, allt från gamla kloka gummor till unga flickor. Sara var den enda som kändes lite felplacerad. Som maka till Grimúr stod hon högt upp i samhällsskiktet, damer av hennes status brukade inte blanda sig med folket. Grimúr tyckte inte heller om att hon tjänade vid huset, men Sara hade blivit tokig om hon inte hade haft något att göra under dagarna. Sitta i Isildurs stora bostad och skvallra hade aldrig riktigt tilltalat henne. Hon mådde mycket bättre om hon höll sig sysselsatt.

Sara återvände in i helande huset och tömde sin spann i vatten tunnan. Sedan började hon se över de män som kommit till huset dagen innan. Det senaste anfallet hade slagit hårt mot de allierade, många män var mycket svårt skadade.

"Milady…" viskade någon vid hennes sida. Sara vände sig mot rösten och såg en ung man

som låg på rygg med tjocka lindor runt ett skadat ben.

"God morgon, hur är det fatt, milord?" Svarade hon och rättade till hans filt.

"Det skulle vara gott med något att dricka… en kopp öl skulle inte sitta helt fel…" mumlade

mannen med ett leende.

"Jag är rädd att det inte är tillåtet, men jag ska hämta en kopp vatten."

Mannen tog tacksamt emot koppen när Sara hjälpte honom att dricka. "Tack milady, jag är er evigt tacksam."

"En så liten tjänst är verkligen inte värt sådan vördnad", sade Sara med ett leende och förde

åter koppen till hans läppar.

"Låt mig vara den som avgör det… "

Sara skrattade försiktigt. "Vad heter ni? Om ni nu är mig evigt tacksam så bör jag veta vem som står i skuld till mig."

"Mitt namn är Vran, jag kommer från Andor."

"Ett trevligt namn… jag är Sara stålhammare."

Vran nickade och suckade djupt med ett lite generat leende på läpparna. "Ni är lord Grimúrs maka, jag borde förstått…"

Dierna hade nu nästan gått igenom de flesta av männen som kommit i under kvällen och natten, Sofia följde efter henne och förde noggranna anteckningar över allt som sades. Nu kom hon fram till Sara och Vran "Jaha, då ska vi se hur det ser ut här då", muttrade Dierna redan trött på arbetet, trotts att

dagen bara börjat. Hon böjde sig över Vran och lyfte undan filten. Sara ryggade tillbaka när hon såg de blodiga lindorna runt hans lår och hur blodet även lämnat stora mörka fläckar på lakanet. Dierna skakade på huvudet, tog fram sin sax och klippte upp bandaget. Vran kved till när hon lyfte undan lindorna och blodet började välla upp ur såret. "Det här såret kommer aldrig att hålla ihop, förbannade är Mordors svarta dolkar! När jag säger till… håll honom stilla…" sade Dierna och gick till eldhärden. Sara och Sofia satte sig vid var sida om Vran, beredda att hålla fast honom när Dierna skulle bränna ihop såret för att stoppa blödningen. Den unge mannen såg plågat efter Dierna, hans blick blev plötsligt skräckslagen när han såg henne lägga ett av brännjärnen på elden. Han försökte resa sig upp på sitt skadade ben i ett desperat försök att fly men Sara och Sofia höll honom nere mot britsen. Han såg bedjande på Sara. "Milady… snälla, låt henne inte göra det, jag vill inte…"

Sara såg in i hans rädda ögon och såg hur han börjat kallsvettas, men blodet rann ur hans djupa sår och krävde snabb vård, annars skulle han förblöda. Sara försökte att inte se på honom, vända ansiktet åt ett annat håll, men han blickade hela tiden bedjande på henne.

"Milady…"

Sara bet sig i läppen, en gång hade hennes händer behärskat en kraft som skulle rädda Vran från brännjärnet. Hon bestämde sig för att göra ett försök. Sara fångade Sofias blick.

"Var beredd med rena lindor…" viskade hon tyst. Sofia nickade utan att förstå vad Sara

menade. Sara svalde hårt, hon lade händerna över såren och koncentrerade sig. Sofia såg stumt på sin syster, plockade upp några lindor och gjorde sig bered. Under Sarahs händer såg hon hur blodflödet saktade ner för att sedan nästan helt upphöra, Sofia var snabb att lägga om såret. Sara flämtade till och såg förvånat på vad hon åstadkommit. Dierna som följt det hela från eldhärden skakade på huvudet och lade tillbaka brännjärnet på sin plats. Dierna kände till Grimúrs förakt mot kunskaperna som härstammade från Meneltarma på Númenor. Hon undrade hur mycket Grimúr egentligen viste om sin unga hustru.

Sara gick fram till vattentunnan för att ta en kort paus, hon darrade och kände sig lite skakad över det som just hänt.

"Jag säger då det… Hannas döttrar ska man akta sig för att bli osams med" sade Sofia och

gjorde Sara sällskap vid vattentunnan. Sara log försiktigt och förde keramikkoppen med vatten till sin mun. Just som vattnet nuddade hennes läppar vinglade hon till, koppen föll ur hennes hand och krossades mot golvet. Sofia tog emot Sara när hon greppade efter något att hålla sig fast vid.

"Hur mår du?" frågade hon oroligt och visade Sara till en stol.

Sara blundade och satte sig. "Jag mår bra, jag blev bara så fruktansvärt yr helt plötsligt," mumlade hon tyst och gnuggade sig i ögonen. När hon öppnade dem igen var hela rummet förändrat. Hon stirrade på människorna omkring henne, de var alla grå och oskarpa i konturerna.

"Sara? Är det säkert att du mår bra?" Sofias röst ekade i Sarahs öron. Hon såg på sin syster,

även hon såg grå och formlös ut. "Jag måste få frisk luft…" stammade Sara och rusade mot dörren, illamåendet som följde yrseln var påtagligt och hon hörde sitt hjärtas slag eka inom henne. Hon kastade sig ut på gatan och såg sig omkring. Något var fel, även de människor som vandrade omkring bland husen och kullerstenarna var grå, hålögda och rörde sig otrevligt sakta, även alvernas mystiska skönhet tycktes dränkt i den grå dimma som de andra badade i. "Alla är dömda… vålnader redan nu…" viskade hon panikslaget. Hon såg sig förtvivlat

omkring, men så upptäckte hon något som rörde sig bakom en av vagnarna. Alven med det mörka håret och den blå manteln klev runt vagnen och tycktes kontrollera att allt var ordentligt surrat. Hans anlete var helt oförändrat, hans färger lika klara och skarpa som när hon såg honom igår. "Alla är dömda… utom du…" Sara skakade oförstående på huvudet, satte sig ner på trappan utanför helande huset och drog några djupa andetag. Hon lade sitt ansikte i sina händer och insåg då att även hon var grå. Det blev för mycket för henne och hon rasade ihop där hon satt.

Sofia kom ut för att se hur det var ställt med Sara, hon kastade sig över sin lillasyster och lyfte upp hennes huvud i sin famn. "Dierna!!!" ropade hon och försökte skaka liv i Sara. Hon kvicknade till just som Dierna stack ut sitt knubbiga ansikte genom dörren för att se vad som stod på.

"Lilla vän, hur är det fatt?" frågade hon och hjälpte Sara på fötter.

"Jag mår bra… tror jag… jag blev bara så fruktansvärt yr… Dierna, jag är rädd att något fruktansvärt kommer att hända. Jag såg de män som ska uti kriget, men deras ansikten var bleka och grå, som om de redan vore döda."

Dierna klappade Sara på axeln och såg sedan strängt på henne. "Nu har du lyssnat för mycket på din mors historier Sara. Jag vet att din syster bor vid de höga templen och tror att hon kan sia om framtiden. Men du är för gammal för att tro på sagor Sara, för klok för att lita till sånt nonsens. Sätt dig och vila en stund, saknaden efter Grimúr måste vara svår för dig, men han kommer snart hem."

Haldir steg ut ur den lilla boden nästan mitt emot helande huset och gjorde en sista bock på sin lista. Han hjälpte Lofa att kontrollera de sista vagnarna, när han var klar sträckte han på sig och såg ut över torget. "Hon ser blek ut…"

Lofa vände sig frågande mot sin vän.

"Kvinnan vi såg igår, hon ser sjuk ut." Förklarade Haldir och nickade mot kvinnorna som

satt på Helnade husets trappa. Lofa vände sig om och såg åt det håll Haldir nickade.

"Ja, men hon är på rätt ställe."

"Jag antar det…"

Lofa lade pannan i djupa veck och granskade Haldirs fundersamma ansiktsutryck. "Säg inte att du oroar dig för henne!? Haldir, du har ingen aning om vem hon är, du har aldrig ens talat med henne."

"Hon såg så stark ut igår och nu verkar hon så upprörd och svag. Är inte det en oroande förändring?"

"Det enda som du överhuvudtaget borde oroa dig över är att du lade märke till hennes ansiktsfärg! Du kan inte ta alla under dina armar Haldir, låt främlingar ta hand om sina problem själva. Kom nu, vi måste ge oss av."

Lofa gick för att hämta deras hästar. Haldir såg mot Sara och Sofia ett ögonblick. Det var något speciellt med den kvinnan, men han kunde inte sätta sitt finger på det. Han gick fram till en av kuskarna och frågade om han viste vem hon var.

Mannen såg mot Sara och log. "Det där är Sara Stålhammare, Lord Grimúrs maka."

"Lord Grimúr… Isildurs banerförare? Men är inte han mycket äldre än henne? Hon ser ut att vara i samma ålder som hans son."

"Jo, hon är till och med yngre än Germund. Grimúr gjorde ett smart drag när han bad Isildur om hennes hand, han fick en ung och fager hustru…"

"Isildur lovade henne till Grimúr? Så då var hans lilla dotter jag såg henne bära på?"

"Ja, jag antar det, den lilla heter Gerd. Grimúr kommer nog att gifta bort henne så snart hon blivit gammal nog, eller skänka henne till de höga templen… hon är bara i vägen och tar upp sin moders tid."

"De har bara ett barn? Ingen son?"

"Nej, konstigt nog. Det sägs att Grimúr rider henne oftare än sin häst, när han inte är hemma. Men hon har bara givit honom ett barn… det är säkerligen hennes systers verk. Hon kan nog välja själv om hon ska bli havande eller ej…"

"Hennes syster…" mumlade Haldir funderande "Den andra rödhåriga kvinnan?"

"Sofia?" Mannen gav upp ett högt skratt. "Nej, min vän, det regnar rädisor från skyarna innan Sofia besitter sådana kunskaper. De må vara döttrar till samme man men Sara är sprungen ur samma kvinna som Almarill, översteprästinnan av Miracell."

"Då är hon av Númenors blod…" mumlade Haldir tyst.

Lofa steg fram till Haldirs sida, efter honom travade deras hästar glatt men lydigt. Kusken såg på hästarna och skakade på huvudet. Alver är ett underligt folk… man skulle få betala mig många guldmynt innan jag skulle sätta mig på en häst och rida den utan varken sadel eller seldon… Haldir och Lofa satte upp på sina hästar och inväntade att Gil-galalds kapten skulle ge signal till avfärd och snart började kolonnen att röra på sig. Haldir kastade en kort blick på Sara när de passerade Helande huset, hon såg ut att ha återfått lite av sin färg nu.

Sara lyfte sitt huvud och såg på trupperna som nu börjat röra sig mot slagfältet. Hon var fortfarande skakad efter sin syn och hade hälst rusat mot stadsporten och försökt hindra truppen från att ge sig av, men ingen skulle lyssna till en ensam kvinna…

"Sara! Den blonde såg rakt mot oss!" Utbrast Sofia lyckligt och föll sedan in i folkhopen

som gick för att vinka av soldaterna. Sara såg åt det håll Sofia pekade, hon såg den mörke och den blonde alven rida sida vid sida, deras ansikten av sammanbitna och stela, deras blickar fästa vid horisonten, koncentrerade på sin kommande uppgift. Sofia måste misstagit sig, varför skulle alver överhuvudtaget ödsla en smula av sin uppmärksamhet på människor?