Kenkon det är ett ord som betyder "Universum" eller "Himmel och Jord".
Jag vill bara meddela att jag inte äger Naruto, och kommer förmodligen att aldrig göra det, sorgligt, men sant.
Killer Intent jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det till svenska, med det är en hemsk känsla man kan släppa ut som får ens motståndare att känna hur mycket man är kapabel att döda eller skada den andra personen, skulle jag tro.
HelenaYamiHelenaYamiHelenaYamiHelenaYamiHelanaGaiYamiHelenaYami
Hon började känna sig otålig. Kunde han inte sluta stirra på henne som en förståndshandikappad fisk?
"Öjj, lille Ninja, har du bestämt dig, Yes or No?"
Naruto vaknade upp ur sina tankar med ett ryck och såg henne i ögonen ytterligare en gång. Definitivt, den kalla kåren vägrade lämna honom när han såg på henne. Hennes aura praktiskt taget skrek Power, Makt och "killing intent". Han kunde känna döden runtom henne.
"Hur kan jag lita på att du verkligen är den du utger dig för? Kände min ´smärta´ och ´ilska´? Vad menar du med det då?"
Hon såg ner på honom med ett roat leende. Han var visst inte så dum som han såg ut att vara.
"Okej, Naru-ponken, jag ska förklara det här noga för dig, så du förstår" Sade hon i en överdrivet retsam och lååångsam röst. Den dröp av sarkasm. Naruto kände hur ögonbrynet höjde sig i väntan på ett svar.
"Som du kanske kan se, så kommer jag inte direkt här ifrån. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens vart ifrån jag kommer. Men jag är den som håller alla Dimensioner ihop, du skulle kunna kalla mig en portvakt. En portvakt av alla dimensioner. Men, eftersom jag bara sitter och håller koll på hur ni myror.. oj, jag menar människor bara sitter och slösar era liv på ingenting, så blir jag lätt uttråkad. Så det händer ibland att jag skickar ut en arom av en port och ser om en värdig person hittar den, om inte, så dödar jag den."
Hon såg väntande på en reaktion av honom. Ögonen spärrades upp och blev stora som tallrikar och hon kunde riktigt se hur kallsvetten bildades på honom. Hans högra hand darrade lätt.
Sen såg hon det, det lilla leendet som började forma sig på hans läppar. Varför började han le nu, mitt i alltihop?
"Asså, inte för att jag inte tror dig nu men, en portvakt av dimensionerna? Och just att du antyder att det finns en massa andra dimensioner? Hur hade du tänkt bevisa det då?"
Kenkon log bara bredare och bredare efter varje ord som han yttrade. Var han verkligen så naiv?
"om du inte minns fel, så kom jag fram till dig genom en port, ett såkallat "svart hål", som försvunnit nu. Plus det faktum att jag fortfarande står mitt i luften."
Hon snurrade runt ett varv ovanför honom för att demonstrera.
Naruto hade lust att slå sig själv. Hur dum får man vara? Han tittade upp mot henne igen och märkte att hon började sjunka ner tills hon var öga mot öga mot honom. Hon flöt fortfarande i luften framför hokage monumentet. Hon spärrade blicken i honom och gav ut en frustrerad suck.
"bara för att informera dig, alltså bli inte stressad nu, absolut inte, men, du har exakt fyra minuter och tjugotre sekunder på dig att bestämma dig. Om inte, så kommer jag antingen lämna dig, eller troligast döda dig. Tänk snabbt nu Naru-ponken.
Allting blev stilla för en sekund. Tänk snabbt?
vad ska jag ta mig till?´ tänkte han stressfullt. Han kunde inte bara lämna Konoha! Det vore att smita, och Uzumaki Naruto smiter aldrig. Aldrig.
"Men, jag kan ju inte lämna Konoha bara sådär! Jag skulle bli klassad som en ´missing-nin´, och bli jagad av alla ANBU från alla håll och kanter! Och tänk på alla mina vänner, Shikamaru, Kiba, Hinata. Sakura… Sasuke."
Naruto kände hur verkligheten crashade ner över honom. Skulle någon bry sig? Han var i en risig zoon med Sakura just nu, och Sasuke ville han inte ens tänka på för tillfället. Han hade inte ens ett team kvar.
Han skulle banka vett in i Sasukeoch få tillbaka honom. Vad det än krävdes.
"eh…?" sa Kenkon retsamt och tittade på honom med ett galet uttryck, ett ruskigt leende med en otäck glimt i hennes opassande ögon.
Naruto undrade om det var dags att oroa sig över sitt liv.
"Om vi säger såhär, du har inte riktigt några vänner kvar, har du? Även om du har det, så har din bästa vän lämnat dig, drog kniven rätt i ryggen på dig." hon tog en paus och tittade roat efter någon slags reaktion, vilket var ett blankt uttryck, innan hon fortsatte.
"Och nu måste du erkänna, skulle det inte vara skönt att bara spöa skiten ur den lilla bedragaren, och få han att inse hur mycket han missat? Vad han förlorat i att svika dig… tänk dig vilka möjligheter du får av att träna under mig, att bli stark bortom alla tänkbara sätt?" Hennes röst blev lägre och mer djurisk efter varje ord mot slutet. Hennes ögon hade börjat få en onaturlig glans, och hon började läcka ut ´killer intent´.
Naruto tänkte efter på vad hon hade sagt först i blint raseri, men omvvandlade det snabbt till förundran, samtidigt som han försökte ignorera hennes killer intent.
"Ja, det skulle inte vara helt fel att spöa skiten ur Sasuke, inte alls…" muttrade han fram under andan. Men hur skulle han kunna vinna över Sasukes Sharingan? Han tittade mot Kenkon ännu en gång, hon såg ut att vara så ung och oerfaren. Men Naruto visste bättre, en ninja borde aldrig visa sin riktiga styrka till sista minuten. Och det fanns personer som var hälften så gamla som han var, och dubbelt så starka och flitiga.
"Naru-ponken, tiden är slut, och ditt svar var ett ja, ett svagt och lite osäkert, men jag hörde det." Hon gav honom ett bländande leende och började göra tecken och gestikulationer med både händerna och armarna. Sakna så började det växa fram samma törn av flytande silver som det hade gjort på naruto för ett tag sen. Hon greppade tag i hans arm och tog ett hopp ut i tomma intet.
Naruto kände hur magen gjorde en volt ett litet tag, med han märkte snart inte ens av det i hans fascination över vad som kom fram i hans synfält.
Dimensioner och moln flög förbi honom i svindlande förger och former. Allt fascinerade honom. Allt rörde sig så fort så han hann knappt urskilja hälften av vad han såg, men allt bildade en väg märke han.
En väg av möjligheter.
Han tittade upp mot Kenkon, hon hade fortfarande hans arm i ett järngrepp. Hon såg så självsäker ut, som att inget i den här världen, eller någon annan värld, skulle kunna stoppa eller skada henne.
En fråga poppade plötsligt upp i hans huvud.
"Ano, Kenkon? Hur kunde du veta vad jag heter?"
Han såg hennes ansikte titta neråt för att se honom i ögonen. Hon gav honom ett allvetande leende innan hon enkelt svarade, "Jag bara vet, lille ninja. Det är gåvor man får handskas med när man är portvakt."
Naruto kände att han började falla nedåt. Han tittade ner och såg blev stel av rädsla och förvåning. det var stora byggnader gjorda av järnrör och glas, så höga att de nästan nådde upp till himlen. Alla var i olika storlekar och höjder, och han kunde knappt se någon skog alls, förutom små plättar här och var. Det kunde inte på något sätt kallas skog. Han tittade upp för att se Kenkon i ett galet flin igen.
Varför hade han gått med på at följa med henne? Vänta, Det hade han inte! Det var hon som tog saker för givet, och här var han! Vad skulle hon göra med honom när dom kom ner? Han kunde höra hur Kenkon började skratta medan han fick en fjäderlätt knuff av henne i magen.
´Just typiskt, nu har hon blivigt galen på riktigt också, ska hon döda mig eller?´ han kände hur farten började sakta ner, och han blev till sist stilla i luften. Han tittade mot henne igen och märkte att hon såg sig omkring som för att leta efter något, eller någon. Till slut fick hon fram ett smalt leende.
"Ah, hittad." var det enda hon sa innan hon åter tog Narutos arm i ett järngrepp och störtdök ner mot en tegelbyggnad. Byggnaden hade en stor skylt där det stod Harvard Collage med stora guldbokstäver.
Dom landade nedför ett träd så ingen skulle märka dem.
Kenkons grepp om Naruto hårdnade och hon gav honom en varnande blick. Naruto svalde sin saliv och väntade på att hon skulle säga någonting.
"Okej, hör på nu riktigt noga, vi får inte dra till oss för mycket uppmärksamhet, så du får inte börja springa på väggar eller multiplicera dig själv, uppfattat?"
"Ehm, Jovisst! Uppfattat!" Naruto ställde sig i en arme ställning med handen vid pannan, det såg ganska komiskt ut med tanke på hur liten han var.
"öjj, Lille ninja, du måste ta av dig ditt Konoha band, det ser misstänksamt ut."
"Va!? ska du säga!" sa Naruto och pekade på henne med ett anklagande finger.
"Du ser ju mer misstänksam ut än mig! För det första så har du två förger på ditt hår och ögon, hur läskigt är inte bara det!? Sen har du tvåfärgade kläder! Allt om dig skriker dubbel personlighet och misstänksamhet!"
På en sekund så knäppte Kenkon av hans Konoha band med ett finger och slog en hand för hans mun.
"Schh!" fräste hon fram. "sluta dra till dig uppmärksamhet, även om dem omkring oss skulle höra dig så skulle dem inte förstå ett ord av vad du säger i vilket fall som helst!" Hon drog med Naruto till ingången och sa åt honom att tyst följa efter.
Dom gick igenom en massa olika korridorer och klassrum tills dem var längst bor i byggnaden.
Dom smög in i ett rum där en klass fortfarande hade lektion.
´Eh?! Varför är dom fortfarande i skolan? Dom måste vara minst sexton, sjutton år gamla!´ tänkte Naruto snabbt innan han kom på att dom förmodligen var i en annan dimension. ´vad skulle dom kunna behöva lära sig när dom är såhär gamla?´
Han tittade sig omkring i rummet, vilket var enkelt inredet i en ljus blå pastellfärg. Han vände uppmärksamheten mot läraren som stod vid svarta tavlan. Han lyssnade ett tag men kunde inte förstå ett ord av det han sa. Det var ett helt annat språk.
Läraren var ganska ung, han såg ut att vara ungefär i tjugofem års ålder, och han hade långt ljusgrönt hår som gick ner till svanken i en lös hästsvans i nacken med ett sidenband. Han hade en spretig lugg som slutade vid näsan nästan, och hade tjocka slingor som fortfarande hängde löst vid ansiktet. Han hade baby blå ögon utan pupiller som påminde Naruto om Hyuuga, fast dem var mer spetsiga och intensiva.
En lite underlig Lärare, tyckte han.
Efter ett tag så verkade han lägga märke till att Naruto och Kenkon stod där. Han och Kenkon tog ögonkontakt och han noddade diskret innan han åter tog upp klassens uppmärksamhet.
Naruto hörde han säga något till klassen som fick dem att börja plocka ihop och gå ut från rummet. Han hade förmodligen sagt att dem fick gå tidigare eller något.
:Kenkon's POV:
Jag gav honom en blick som klart och tydligt sa att han skulle få sina elever härifrån och att hon hade lite saker att prata med honom om. Ostört.
Han sade snabbt åt sina elever att någonting kom upp och att dom kunde gå tidigare. När alla hade gått så vände han sig mot mig med ett höjt ögonbryn.
"Vilken trevlig överraskning att ha dig på besök, Kenkon. Slå er ner." Han gestikulerade mot sätena längst fram i klassrummet.
"Nöjet står på min sida, Haiku" svarade jag lätt. Jag motade på Naruto och tryckte ner han i en stol bredvid mig. Stackar såg helt missplacerad ut.
"Och vem är den lille killen bredvid dig då?" frågade Haiku och inspekterade Naruto nyfiket.
"Kenkon, Varför tittar han så konstigt på mig? Och vad pratar ni om?" frågade Naruto och pekade lätt mot Haiku och gav han en misstänksam blick.
Plötsligt kom jag ihåg vad jag skulle göra.
"Naruto? Sitt still och var tyst en liten stund, jag ska bara göra en sak." jag kupade mina händer om Narutos kinder och tittade honom djupt in i ögonen. Jag såg tydligt hur hans kinder blev röda och ögonen spärrades upp. Hans ögon var som flytande safir i starka kombinationer av mörka och ljusa kontraster. Jag kämpade emot lusten att pussa honom, tänk bara vilken reaktion han skulle få!
Jag slutade genast att tänka åt det hållet och började pumpa in chakra i huvudet på honom. Jag mumlade fram de nödvändiga orden för att få jutsun att funka ordentligt. Det var en översättnings jutsu.
När jag var klar så tittade jag på hur han öppnade ögonen. Hade han stängt dom? Jag gav han ett av mina kända leenden och frågade vänligt på engelska:
"Hey, Naru-ponken, hur känns det?"
"Bara bra, varför undrar du? Vad gjorde du föresten?" Han tittade på mig med ett nyfiket uttryck över hans söta pojkansikte. Synd bara att han inte kommer vara en pojke sen när hon ska hämta honom igen.
:Narutos POV:
"Hey, Naru-ponken, hur känns det?"
Vad hade hon gjort? "Bara bra, varför undrar du? Vad gjorde du föresten?" jag började bli nyfiken på vad hon och den där mannen pratade om.
"Så du lärde honom vårt språk." sa mannen plötsligt och såg mot mig med ett uppmuntrande leende. Vänta? Hade Kenkon precis gjort så han kunde tala det där konstiga språket? Coolt!
"Nå, kenkon, berätta nu vad du ville med att komma hit? Jag börjar faktiskt bli riktigt nyfiken." frågade mannen som hade introducerat sig själv som Haiku för ett litet tag sen. ´Jag börjar med bli nyfiken över det hela jag med! Vad menar hon med att dra mig hit när hon sa att hon skulle träna mig så jag kunde spöa Sasuke's arsle?´
"Jo, nu har jag bestämt som såhär att, jag vill att du och Taiji ska träna den här pojken. Testa honom, se om han är värdig att bli tränad av mig. Jag kommer att komma tillbaka inom ett år. Anser jag inte att han har fått nog med träning, eller om jag bara anser att han inte är värd min tid, så dödar jag honom."
Jag kunde inte tro mina öron. "ehm, Va?" var det enda min röst kunde förmå att fråga för tillfället.
:END POV:
"ehm, va?" kom en vek röst fram. Haiku tittade chockat först på Kenkon, sedan på Naruto. Haiku kunde inte annat än tänka i samma våglängd som Naruto.
"Vad menar du med att "Träna" den här pojken? Han kan väl inte vara…?" Haikus röst blev lägre och lägre. Sakta började han pussla ihop två och två.
"Han är från Konoha, visst är han?" Haiku kände hur en klump bildades i bröstet. Han ville bara glömma allt som hade med Konoha att göra. Med en nickning så menade Kenkon ett ja.
Vad skulle han göra? Om det inte vore för Kenkon så skulle han och Taiji fortfarande vara i konoha och leva sina eländiga liv, eller så skulle dom kanske redan varit döda, Haiku orkade inte tänka efter alla möjligheter. Han kunde inte säga nej till henne.
"VA!?" exploderade fram Naruto till slut.
"Vad menar du?! Var det inte du som skulle träna mig till att kunna få hem Sasuke? och vad menar du med att döda mig?!" Naruto var arg, nej, han var vansinnig!
´Hur kunde hon? Var det inte hon som själv hade sagt tydligt att hon skulle träna honom till att bli stark bortom alla tänkbara sätt? Lögnare!´
Kenkon gav till en lång och trött suck. Hon spärrade sedan in blicken i Naruto och sa med långsamma och klara ord:
"Jag vet, lille ninja, men jag orkar inte gå igenom grunderna med dig, och eftersom du verkar ha en ganska tjock skalle så skulle jag säkert döda dig efter en veckas träning, Det vill du inte, va? Sen så får vi se, Naru-ponken, om ett år. Bli stark, och gör mig inte besviken!" med dom orden så kom det ett svart hål upp och slukade Kenkon. Man kunde fortfarande höra hennes ekande skratt i bakhuvudet.
Kenkon var inte att leka med, så långt hade han kommit.
Dom båda killarna gav varandra en snabb blick innan dom tillät sig att rysa till och ge ut en patetisk suck.
HAIKUTAIJIHAIKUTAIJIHAIKUTAIJIHELENAHAIKUTAIJIHAIKUTAJI
Nåå, det enda jag kan säga för tillfället är att jag inte riktigt vet vilket håll den här historien kommer att gå.
Jag hoppas ni tycker om den i alla fall!
Jag skulle satsa på att det tredje kapitlet kommer upp om en vecka eller så, men man kan aldrig vara för säker…
Sen om ni har några synpunkter eller något om den här serien, tveka inte en sekund på att berätta den! Det skulle kännas skönt för mig om någon berättade för mig vad jag gjort för fel och så, så jag kan undvika det i framtiden ;) eller om ni vill att något ska komma med så kan ni säga det med, även om jag tyvärr inte kan lova att jag har med det…