Förf. not: Ack, allt för få äro de som postar fanfiction på svenska! Jag ämnar dock posta resten av kapitlen, eftersom jag nu börjat.
***********************************************************************
Kapitel 2
Om han bara vore framme snart, om bara han fick vila…
"Men", påminde han sig, "där blir nog ingen tid till vila, har Saruman ännu inte hört det bud jag bär till honom, så får han nog brått till handling nu…"
Han hade inte kommit sig för att sätta sig i sadeln igen; risken var stor att han skulle misslyckas om han försökte, ty han orkade nu knappt lyfta fötterna. Han stödde sig istället tungt på sin häst, likt en sårad man stöder sig på en kamrat.
Och sårad var han, om än inte av världsliga vapen; men mentalt, den trötthet och hopplöshet som gnagde honom nu var av det slaget som hotar att aldrig ge vika, ens om själen får vila.
Sålunda släpade han sig fram, allt djupare böjde han huvudet, och han var nästan medvetslös, när han upptäckte att hästen inte längre rörde sig. Gríma kände det som hade han gått i ändlös tid genom dimma, och visste därför inte om han var vaken eller fast i en feberdröm då han såg upp, ty även i denna världen stod dimman tät. Han skulle ha haft svårt nog att se även utan den, ty det mörknade nu alltmer, men ensam räckte dimman för att han knappt skulle kunna se handen framför sig.
Detta skrämde honom, och han förvånades över det faktum att han fortfarande var klar nog i skallen för att bli rädd, klar nog att bekymra sig om sin egen säkerhet.
Han rätade på ryggen och såg sig omkring i ett försök att orientera sig, men fann detta fåfängt; dimman och mörkret var nästintill ogenomträngliga. Det enda han tyckte sig kunna urskilja var vaga, suddiga skuggor… Och det brukade aldrig vara dimmigt i Rohan, detta de karga viddernas land. Desto större anledning då att frukta detta underliga mörker…
Hur långt kunde han ha kommit? Han försökte ta sig samman, trots mörker var det knappast möjligt att komma vilse på vägen till Isengård, han hade ridit den ofta nog. För ofta. Men visst borde han snart komma till något landmärke, kanske hade han till och med hunnit så långt som till Rohanpasset? Faktum var att han snart borde vara där, kunde han bara förmå sig till att gå lite till… kanske kunde han kosta på sig att vila där, så nära gränsen? Hade han kommit så här långt var det säkert ingen fara för förföljare, de brukade hålla ord, Rohirrim, säkert kunde han vila en stund.
Något uppmuntrad av tanken på stundande rast stretade han på, ett par steg till, ytterligare några, för att sedan stanna till igen. Någonting rakt framför honom var väldigt… fel.
"Träd?" Han kände en oresonlig fruktan gripa tag i honom, handen som höll i tyglarna började skaka, han försökte få den att sluta men lyckades inte. Hästen verkade också känna av det, den frustade och stampade.
"Träd, högst vanliga träd, ingenting att hetsa upp sig över", sade han högt, men om det var för att lugna hästen eller sig själv visste han inte. Inte hjälpte det heller, ljudet av hans egen röst i denna tryckande tystnad skrämde honom nästan ännu mer, det var som om dimman kvävde alla ljud.
Och i detta mörker, i denna tryckande tystnad, hördes dock ett ljud, som borde ha lugnat honom, som utan tvivel skulle ha varit honom till viss tröst varthelst han hört det, men som nu skrämde honom nästan bortom vett och sans, i denna fasansfulla skog som…
"Skog? När blev det en hel skog?"
…Som inte borde finnas här.
Ett skratt var det, ett mänskligt ljud, så malplacerat på denna mardrömsliknande plats att det kunde ha skrämt vem som helst. Vilket också delvis var meningen, Imaén var väl förtrogen med överraskningstaktik, konsten att skaffa sig övertag genom att skrämma motståndaren. Hon hade iakttagit honom en stund, överlöparen, sett honom göra grovjobbet genom att skrämma upp sig själv.
Mer eller mindre i onödan dessutom, för visst förtjänade dimman fruktan och respekt, men Imaén visste att det var fullt möjligt att se igenom den, så länge man inte gjorde motstånd och försökte slå sig fram, utan istället gav efter, lät blicken slappna av… det var helt enkelt en fråga om teknik.
Men nu, när han släppt hästens tyglar för att istället famla efter…
"Ett svärd", förmodade hon, "dåraktigt, tror han att han kan hugga sin väg genom dimman?"
Vid denna dråpliga syn kunde hon helt enkelt inte låta bli att ge uttryck för sin munterhet.
Hon hade inte riktigt tänkt på vilken effekt det skulle ha på den uppskrämde mannen framför henne, men när hon såg hur han blev om möjligt ännu räddare, kände hon sig ändå tillfreds med situationen.
Skräck gav alltid ett övertag.
Gríma flämtade till vid det oväntade ljudet, och snurrade runt för att försöka utröna varifrån det kom, men han var alltför desorienterad, alltför förvirrad, han kunde ingenting se.
"Vad är detta för häxkonst? Vad vill ni mig? Vad?" ropade han, i det han vände sig, desperat kisande genom dimman omkring sig. Men rösten som svarade kom bakom honom, mjuk, beslöjad.
"Häxkonst? Det tvivlar jag på, inte heller tror jag att det är dig de söker… ännu."
Gríma flög runt, handen på svärdet, och tappade hakan i pur förvåning, ty den som nu stod framför honom föreföll nog så harmlös. En kvinna var det, men endast på rösten kunde han utröna det, ty dimman dolde alla de drag som gestalten framför honom kunde tänkas ha. Hon steg närmre honom, och han blev varse att hon tagit fatt i hans häst och höll den vid tygeln jämte en annan, som måste vara hennes egen.
"Vad? Vem –vem är du?" Han kunde inte komma på något bättre att fråga, trots att nyfikenheten började vakna nu när den värsta chocken lagt sig.
"Om jag ska tala om det för dig, måste jag först avkräva dig ditt namn", sade Imaén lugnt.
Även om hon visste det, ville hon höra hur han svarade. Varje andetag har mycket att förtälja, för den som rätt vet att lyssna.
"Så?" Gríma övervägde sitt svar, men kom fram till att det knappast var särskilt riskfyllt att avslöja sitt namn för en ensam kvinna, även om hon kunde vara en fiende. Kanske var hon istället skickad av Saruman, att möta honom? Skogen kunde vara Sarumans verk, helt visst var det så! Kommen till denna slutsats svarade han henne;
"Gríma är mitt namn, son av Gálmód."
Han inväntade hennes svar med viss oro, vilket förvånade honom; var hon från fiendesidan, vad skada kunde hon göra?
"Då är du den som även kallas Ormstunga", sade Imaén, i det hon steg närmre.
Men nu var det han som backade undan, i det han spottade ur sig;
"Så kallas jag av dårar, mitt namn var det jag sade nyss, kanske skulle du nu ha vänligheten att säga mig vad man kallar dig?"
Imaén svarade med ett snett leende;
"Vad dårar kallar dig frågar jag inte efter, det jag vill veta är om du är den jag söker. Vad mig beträffar, kan du kalla mig Imaén."
"Då är du i alla fall utsänd att möta mig", sade Gríma lättad, och kom mot henne igen. "Vad nytt har hänt i Isengård? Vad är denna skog, denna dimma?"
Imaén tänkte snabbt. Saker verkade verkligen till hennes fördel! Han utgick redan ifrån att hon var utsänd av hans mästare, det vore troligen en enkel sak att manipulera honom så att han kom att tjäna hennes syften. Istället för att svara på hans fråga vände hon om, och uppmanade honom att följa henne.
"Det är inte klokt att gå igenom hjärtat av denna skog. Vi bör istället gå runt den, och inte störa."
På detta svarade inte Gríma. Efter en snabb blick omkring sig kvävde han en rysning, och följde henne utan invändningar.
***********************************************************************
Jepp. Det kommer mera.