Kapitel 2; Vänd aldrig ryggen mot en vampyr.
Ironiskt, eller hur?
Precis när man känner sig trygg och säker händer det nåt som vänder upp och ned på ens liv. Och allt förvandlas till ett levande helvete.
Stackars Draccie är så gott som föräldralös; Hennes mamma dog ju, och hennes jävel till pappa bryr sig inte ett skit om henne.
Så från och med fyraårsåldern fick hon klara sig själv.
Och ni som tycker att ni har det svårt!
Nåja, nu åter till berättelsen.
Cellen Draccie tillbringade sina första hundra år i var ungefär som celler i filmer.
Stengolv, gallerförsett fönster, järngaller runt omkring, en liten halmhög längst in i hörnet och en enkel träbänk att sitta på.
Okej, nu tänker nog alla; VAR FN FINNS TOALETTEN?
Hörni, hon fick ingen mat, okej?
Och vad tusan ska man då med toalett till?
Nu undrar väl alla hur fan hon då kan överleva, utan mat alltså.
HÄNG MED! DEMONER, VAMPYRER, VAD HAR DOM GENEMSAMT?
Odödlighet.
Demonerna som vaktade Drac var minst sagt skrämmande, men dom lät henne vara ifred i respekt för hennes döde mor. Kanske var hon en släkting till dom, vad vet jag, fråga Drac istället för att pressa mej på information vareviga dag.
Ja, demonerna lät henne vara ifred, så hon hade ju inte mycket annat än sin skithög till farsa att gråta över. Och sin döde mor.
Kort sagt grät hon varenda kväll, men som tur var för henne störde det inte demonerna särskilt mycket, dom sov mest på dagarna.
Drac för sin del sov på nätterna.
Hon växte upp därinne, från barnsben till en liten tonåring med ganska dystert utseende. Antagligen för att hon var sådan, hon var en dyster person.
Hon belv ju såklart längre, men hon kom aldrig över en och sextiofem.
Kortis är vad hon var.
För att inte tala om blek.
Hennes ögonfärg och hårfärg förändrades inte alls, samma korpsvarta hår och samma intensivt gröna ögon som har en benägenhet att stirra på en hela tiden.
Drac i ett nötskal då; Kort, blek, dyster.
Drac i ett nötskal nu; Blek, arg, tänder.
Nu frågar sig säkert alla; Hur blev hon vampyr då? Hon var ju född människa!
Lugna er, jag kommer till det.
Hennes far kom på besök emellanåt, ofta med flera års mellanrum.
När hon var yngre kom han oftare, men ju äldre hon blev desto mer undvek han henne. Hon påminde för mycket om sin mor.
Men han slutade inte att besöka henne.
Innan vi kommer till när hennes liv vänds upp och ned igen måste vi ta och prata om en sak; Hennes blod.
Det låter inte så viktigt med blod, jag vet.
Men så gott som hela hennes liv cirklar runt den punkten.
Jag har aldrig frågat henne hur hon upptäckte det, hon kanske skadade sig på nåt sätt i cellen och fann att det var nåt fel på hennes blod.
Hennes blod var, är och kommer alltid förbli av sin egen klass.
När ni tänker på blod tänker dom flesta på en röd, trögflytande vätska.
Men Dracs blod är inte rött.
Det är silvrigt. Som enhörningsblod.
Inte totalt silvrigt, men liksom silverskimrande.
Förutom färgen är hennes blod annorlunda på ett annat sätt, som har både för- och nackdelar.
Dricker man av det blir man helad och osårbar för en stund.
Det räcker med ett par droppar, man blir inte helad mer om man dricker flera liter. Och inte osårbar längre heller, för den delen.
Åter till berättelsen nudå.
Hennes far besökte henne en gång när hon var ungefär fjorton år.
Det besöket skulle förändra hennes liv igen.
Drac hade blivit skadad på något sätt, hon blödde någonstans synligt.
När hennes far fick syn på blodet stelnade han till.
Drac lade inte märkte till mannens ovanliga reaktion, hon blängde in i väggen för att slippa se åt hans håll. Som ni säkert vet har Drac anledning att hata sin far.
Vad som hände sedan gick så snabbt att hon knappt hann reagera innan det var försent.
Vampyren grep plötsligt tag i henes ena axel, tryckte hennes huvud åt sidan, och lät sina tänder sjunka ned i den skräckslagna flickans hals.
Hon började såklart skrika och försöka slita sig loss, men det finns inte mycket en liten fjortonårig flicka kan göra mot en fullvuxen vampyr, eller hur?
Långsamt, långsamt blev hennes slag svagare.
Hennes synfält blev suddigare, och ljuden omkring henne lät dovare och lägre.
Snart svartnade hela hennes värld, och hon föll slappt ihop på stengolvet.
Hon var död.
Men dom flesta människor vet väl ändå att man inte dör om man blir biten av en vampyr, inte sant? Hon vaknade upp några timmar senare och kände en bultande smärta i både bröstet och i huvudet.
Det blödde inuti munnen på henne, och när hon sakta kände efter fann hon att hennes hörntänder blivit spetsigare.
Drac Marie Hayn såg sig skräckslaget omkring i cellen, och fann snart blodspår på träbänken där hon suttit alldeles nyss.
När hon såg upp på demonerna såg dom bara sorgset på henne utan att säga något.
Deras blickar räckte som förklaring.