förlåt att kapitlet kommer lite sent, men krånglade! :/

tack för kommentarerna! :D ville bara observera att jag har ändrat lite med tidvändaren i min fanfic... istället för att dyka upp som sitt 'framtida jag' i dåtiden, kan man säga att det bara är själen som förflyttar sig. man riskerar alltså inte att bli upptäckt, eftersom det bara finns ett 'jag'. bara det jag ville säga :)

två. Sorterad igen

När Hermione vaknade befann hon sig fortfarande på Snapes kontor. Hon reste sig mödosamt upp och borstade av smutsen från kläderna.

Hon undrade just vart Voldemort hade tagit vägen, då ett rosaskimrande ljus sken in genom fönstret och bländade henne. Hon höll upp handen över ansiktet för att skydda ögonen, då en sak plötsligt gick upp för henne...

Det hade varit över midnatt då Voldemort kommit för att döda henne, och himlen hade varit alldeles kolsvart, utan en enda stjärna. Hur hade det då kunnat bli skymning helt plötsligt? Hon hade omöjligt kunnat ligga här inne i nästan ett dygn... Voldemort skulle ha dödat henne utan att tveka.

Tänk om... tänk om tidvändaren hade fungerat? Om hon rest tillbaka i tiden innan hon hunnit bli mördad?

En gnista av hopp tändes inom henne, och hon kunde inte låta bli att flina dumt av glädje.

Harry och Ronald kanske fortfarande levde... Hon kunde rädda dem!

Hermione var för lycklig för att ens se sig om i rummet, vad spelade det för roll om hon gjorde det eller inte?

Men upprymd som hon var, använde inte Hermione sin annars så smarta hjärna till att kasta en blick runt om i arbetsrummet för säkerhets skull, eftersom hon var rädd för att något kunde vara fel. Hon ville kunna fortsätta hoppas så länge som möjligt.

I sin iver att rädda sina vänner, sprang Hermione genast nerför spiraltrappan, ut på gårdsplanen, mot porten, utan att se sig om en enda gång. Hon kunde rädda dem, hon skulle rädda dem!

Väl inne i slottet drog hon upp Marodörkartan ur fickan för att kunna leta upp någon av hennes vänner.

"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikan", sade hon förväntansfullt och Hogwarts målades genast upp på kartan.

Men... de var inte där! Hermione sökte igenom varenda bit av pergamentet, men utan resultat. Det kunde inte vara tal om något besök i byn Hogsmeade, för det skulle aldrig stanna så många elever kvar på skolan isåfall.

En tanke slog henne plötsligt - hon kanske befann sig under sitt femte år, och hennes kamrater var mitt uppe i ett möte med Dumbledores Armé i Vid behov-rummet, och då skulle hon självfallet inte kunna se dem.

Men någon hon kände måste väl ändå synas på kartan? Vem som helst?

Hon kollade igenom den igen, och efter en lång stund fann hon ett namn som fick henne att hoppa till; Septimus Weasley.

Nog för att Ron hade många syskon och kusiner, men någon Adrian hade hon aldrig hört talas om. Dessutom trodde hon inte ens att någon av Rons släktingar, förutom hans bröder och Ginny, gick på Hogwarts. Kanske bara någon med samma efternamn? Men tvivlet började gnaga i Hermione...

Hon fann snart fler bekanta efternamn, Potter, Abbott, Malfoy... Det kunde bara inte vara en tillfällighet. Och där var Dumbledore i lärarrummet, samtalandes med en viss Armando Dippet. Dippet... Vart hade hon hört det namnet förut?

Om inte... Å, nej.

Hon grep tag i en Ravenclawelev som var på väg uppför trappan. Ett prefektmärke glänste på hennes klädnad.

"Ursäkta mig, vet du vilket datum det är idag?"

Ravenclawflickan såg på henne som om hon inte trodde sina ögon, och Hermione kände sig otroligt dum i huvudet.

"Självklart vet jag det! Det är ju den första skoldagen, det första september!" Hon tvekade. "Är du säker att du mår bra?"

Hermione nickade häftigt. Hon ville fråga vilket år det var, men vågade inte riktigt gå lika rätt fram den här gånge. Det vore slöseri med tid att bli skickad till sjukhusflygeln.

"Du, um... Jag håller på med en undersökning!", utbrast Hermione plötsligt, utan att ha en aning om hur hennes historia skulle gå vidare. "Vad tycker du om händelserna under det här året? Hittills, menar jag?"

Hon kände hur hon rodnade. Hennes lögn hade kommit innan hon ens hunnit fundera över den, och den var otroligt riskfull. Om flickan inte råkade nämna årtalet, skulle det här aldrig gå vägen.

Men till hennes lättnad var det precis det flickan gjorde.

"Under 1945? Jo, det har väl varit bra..."

"Fint!", avbröt Hermione henne. "Vet du vart, um... rektorn befinner sig?"

Det hade inte varit meningen att hon skulle åka tillbaka så här långt, något år hade gott och väl räckt. Men det kanske hade sina fördelar det här också...

"Visst, han är i lärarrummet, tror jag", sade Ravenclawaren. "Du kan väl gå och vänta vid hans kontor så länge, så går jag och hämtar honom. Jag ska ändå åt det hållet."

"Javisst! Det... det blir kanon."

Flickan hade precis börjat gå igen, då Hermione frågade efter henne:

"Vet du vem Tom Dolder är?"

Hon vände sig om mot Hermione, nu med lätt irriterad uppsyn.

"Ja, det gör väl alla. Han går ju här på skolan."

Hermione nickade generat till tack och gick ut genom porten.

"Jaha, så vart studerade du magi innan, miss Granger?"

"Jag gick på en flickskola i USA. Ni förstås, min far är av amerikansk skäkt", ljög hon smidigt.

Rektor Dippet nickade gillande och antecknade ytterst noga och långsamt i sin pärm över skolans elever.

Hermione hade planerat planen snabbt; om hon inte kunde rädda sina vänner genom att följa med Harry och leta horrokruxer, fick hon göra det på lång väg - genom Voldemort själv. Och eftersom han gick sitt sista år på Hogwarts vid den här tidpunkten, vore det en smart idé om hon också skrev in sig på skolan.

Planen var inte särskilt genomtänkt, men den kunde funka: om hon lärde känna Voldemort, eller Tom Dolder som han hette, och fick honom att lita på henne, kunde hon kanske få honom att ändra uppfattning om svartkonster? Det var patetiskt, men vad hade hon för val?

Att ljuga om sina uppgifter hade varit enkelt - Dippet kontrollerade ingenting och han blev genast stormförtjust när hon visade upp sina perfekta, falska betyg från 'Amerika'. Hon hade valt samma kurser som hon alltid läst på skolan och Dippet tvivlade inte ett ögonblick på att hon skulle klara av sista årskursens studier.

En annan sak hon ljugit om var hennes blodstatus. För det första visste hon inte vad folk skulle tycka om det, och dessutom skulle Tom aldrig så mycket som prata med henne om han fick reda på att hon var smutsskalle. 'Halvblod' lät betydligt bättre.

"Miss Granger...", började Dippet försiktigt. "Jag vet att du har perfekta betyg men... är det säkert att du inte vill gå sjätte årskursen istället? Jag tvivlar inte på att du klarar av uppgifterna, men du kanske inte riktigt hinner lära känna några andra elever på bara ett år..."

"Det är jag säker på att jag gör", sade Hermione och log inställsamt. "Jag har... lätt att få vänner, kanske man kan säga."

Hon kastade en blick runt om i rummet. Precis som hon befarat var inte allt som vanligt i rummet. Alla Dumbledores silverinstrument och fenixen Fawkes var borta, och, framför allt, i porträttet där den förgående rektorn hängde, satt Phineas Nigellus Black, Sirius farfars farfar, istället för varken Dumbledore eller Snape.

"Men sir", tillade hon hastigt. "Jag har inga böcker eller klädnader, för..."

Dippet avbröt henne innan hon hann komma med ännu en lögn.

"Husalferna ordnar det, och det resterande kan du skicka efter via ugglepostorder. Jag antar att du har tillåtelse av dina föräldrar att besöka trollkarlsbyn Hogsmeade?"

"Javisst!", svarade hon, fortfarande leende och räckte fram pergamenten där hon förfalskat sina föräldrars namnteckningar i all hast.

"Så bra då...", mumlade Dippet och tog emot tillståndet utan att så mycket som se det. "Vill du sorteras här eller i stora salen, med de andra nya eleverna? För... du känner väl till elevhemmen?", frågade han osäkert. Hermione undrade vagt vad som skulle hända om hon sade nej.

"Jo, jag har läst Hogwarts historia flera gånger. Och jag vill hjärna sorteras här, tack", sade hon tydligt för att undvika missförstånd - aldrig i livet att hon skulle sorteras tillsammans med en massa förstaårselever medan hela skolan såg på.

Dippet skrockade.

"Jag trodde väl det, men det är alltid bäst att fråga eller hur? Accio hatt!"

Vid det sista uttalandet vände han staven mot en hylla bakom Hermione, och sorteringshatten flög genast mot honom. Han fångade den smidigt med ena handen och räckte den sedan mot Hermione.

"Varsågod, miss", log han.

Hermione försökte se sådär nervös ut som förstaårselever brukade göra (troligtvis så misslyckades hon totalt), men inom henne kände hon sin självsäker. Hon hade trots allt redan sorterats en gång innan och den gången hamnat i Gryffindors elevhem, och hon var övertygad om att det skulle upprepa sig idag.

Hon drog hatten över öronen (den var inte alls lika stor längre som den skulle komma att göra 46 år senare) och snart hörde hon en viskande röst i örat.

"Oj, vad har vi här då? Jag ser mod... Du begåvad, och vill gärna visa vad du går för... Sårar aldrig någon om du absolut inte måste. Det här var svårt... du har alla elevhemmen i dig. Men jag tror det får bli... SLYHERIN!"

Slyherin? Hermione formade ett litet O av förvåning.

Hon hade varit så inställd på att det skulle bli Gryffindor, eller åtminstone Ravenclaw. Eller Hufflepuff! Men absolut inte... hon grimaserade inombords... Slytherin.

Hon var ingen korkad Draco Malfoy eller Pansy Parkinson. Det var bara inte... hon. Merlin, hon var ju för helsicke mugglarfödd!

"Professor Dippet...", började hon för att på något sätt få ur sig att det måste ha blivit ett missförstånd, men han avbröt henne leende.

"Jaså, Slyherin? Ett fint elevhem... Oj, vad tiden går! Vi måste till stora salen! Klädnader ligger på skrivbordet... jag ska lämna dig ifred medan du byter om."

Han log ett litet leende och stängde dörren efter sig.