Här är som utlovat nästa kapitel. Enjoy!

Kapitel 2:

Svartsjukan

På morgonen efter välkomstfesten vaknade Remus först av alla. Han satte sig yrvaket upp i sängen och insåg att han hade glömt att byta om till pyjamas och dra för förhängena till sängen kvällen innan. De andra marodörerna såg ungefär lika prydliga ut. Peter sov med huvudet i fotändan av sin säng, James låg på mage med glasögonen på sned och Sirius hade övergett sin säng helt och hållet och låg i en hög av kuddar och lakan på golvet. Dessutom såg rummet mycket värre ut i det starka dagsljuset än det hade gjort kvällen innan. Godispappret, kuddarna och kläderna hade känts som en färgglad, snurrig dröm igår, men det klara morgonljuset gjorde stöket smärtsamt verkligt. Remus hade precis berrett sig själv för en morgon av städning då han slog sig för pannan vid insikten att han kunde använda magi nu. Han svängde med trollstaven och kände en enorm tillfredställelse när allting började ordna sig igen, helt av sig självt. Remus var riktigt stolt över städningsformlerna han hade bemästrat. De var rent av livsviktiga då man bodde med marodörerna. Godispapprena kastade sig själva i papperskorgen, en gardin som någon hade haft ner i förbifarten hängde upp sig igen, kläder vek sig prydligt och hoppade ner i koffertar, kuddarna skakade av sig damm och hoppade upp i sängarna igen. Bäst av allt var när sängarna ville bädda sig. Lakanen under James och Peter började röra på sig och pojkarna mumlade i sömnen. Sirius lakan däremot, började kämpa för att komma loss ur Sirius grepp, något som resulterade i att han bara höll fast dem hårdare. Tillslut verkade lakanen bestämma sig för att de helt enkelt var tvungna att flyga upp till sängen, med eller utan Sirius. Det var först när de svävade en meter upp i luften som Sirius vaknade. Han gav ifrån sig ett väldigt omanligt ljud som bäst kunde beskrivas som ett väldigt gällt "squeak" och släppte i förvirringen taget om lakanen. Han föll ner på sängen och försökte undvika lakanen som nu var på väg att bädda sig i sängen igen, vilket slutade med att han ramlade tillbaka ner på golvet. Remus hörde skratt bakom sig. Peter och James måste ha vaknat i lagom tid för att se Sirius lilla äventyr. Den svarthåriga pojken fick syn på Remus breda leende. Hans ögon smalnade och för en sekund trodde Remus att Sirius skulle börja skrika, men sen ryckte det lite i hans mungipor. Sirius reste sig upp på ett sätt som var väldigt värdigt för någon som just hade gett ifrån sig ett "squeak" och borstade av eventuellt damm från klädnaden han fortfarande hade på sig sen gårdagen.

"Fel ordning, Måntand," sa Sirius i sin bästa aristokratröst. "Man skall först uppliva sina kamrater från deras högt värderade skönhetssömn, sen städa, inte tvärtom."

"Jag vet inte jag," flinade Remus. " Jag måste säga att det här var en av de mest effektiva väckningsmetoder jag använt. Jag kanske borde göra det till en daglig-" men Remus hann inte avsluta meningen, på grund av de vilda protester som hördes från James och Peter. Sirius ryckte på axlarna och gestikulerade åt de andra pojkarna.

"Du ser. De är på min sida." Remus nickade, men i hemlighet la han till magisk bäddning av sängar till sin mycket korta lista över effektiva väckningsmetoder.

Det tog en stund för marodörerna att göra sig i ordning. Peter kunde inte hitta sina strumpor, James hade tappat bort sin slips och Sirius hade någon ny badrumsrutin som tydligen tog en halvtimme att utföra. Då de kom ner till stora salen verkade det som att de flesta redan hade ätit frukost. Remus hade knappt hunnit sätta sig ner förrän Professor McGonagall var där och såg på dem med den vanliga bistra min som hon reserverade för marodörerna (fast Remus misstänkte att hon egentligen var ganska fäst vid dem).

"Där är ni ju. Jag började tro att ni inte skulle dyka upp. Jag har era scheman här." Remus var glad att se att han hade alla sina lektioner tillsammans med James, Peter och Sirius på måndagar. Remus vände sig för att fråga Sirius om hur hans schema såg ut resten av veckan, men just i den sekunden valde någon att klämma sig in mittemellan Sirius och Remus och sätta sig på bänken emellan dem. Det var en femteårstjej med långt lockigt guldbrunt hår som Remus hade för sig hette Mandy eller Maddy eller något sånt.

"Hej, Sirius," sa hon med en väldigt flirtig röst. Hon la armarna om Sirius i något som antagligen skulle föreställa en hälsningskram men varade alldeles för länge.

"Hej på dig med, sötnos," sa Sirius och log det där leendet som kunde få vilken flicka som helst att rodna. Remus undrade om han lät bli att använda hennes namn för att han inte kom ihåg det. Av någon anledning hoppades han att det var så.

"Vad säger du om att gå till Hogsmeade med mig nästa lördag?" Sa Mandy-Maddy och bet sig i läppen på ett sätt som antagligen skulle föreställa sexigt. Remus tyckte att det såg ut som om hon försökte äta sin egen mun. Men det fungerade tydligen på Sirius, för han lutade sig fram och viskade något i hennes öra som fick henne att fnittra och rodna och slå honom lätt på axeln.

"Jag måste gå till min lektion nu, men vi ses på lördag," sa tjejen och reste sig upp igen.

"Vi ses," sa Sirius och blinkade med ena ögat. Remus försökte att låta bli att himla med ögonen och sucka, men misslyckades tydligen för James tittade frågande på honom.

"Vad är det?" frågade han. "Är det något fel på att Sirius går ut med Maddy på lördag?" Maddy var det alltså. Remus tittade upp från sin rostmacka för att se tre frågande ansikten titta tillbaka på honom. Han ryckte på axlarna.

"Jag trodde bara att vi skulle gå tillsammans första Hogsmeade-helgen." Han tittade ner på sin macka igen och ägnade mycket mer energi än nödvändigt på att bre hallonsylt på den.

"Vet du vad jag tror," sa James. "Jag tror att du är svartsjuk." Remus hade just tagit en tugga av sin macka och satte den nästan i halsen.

"Varför skulle jag vara avundsjuk på Maddy?! Jag vill inte gå ut med Si…" Han tystnade då han plötsligt förstod att det inte var så James hade menat. James såg helt förskräckt ut och Peter gjorde en äcklad min.

"Nej, usch! Det var inte så jag menade. Varför antog du… Hur som helst, jag menar att du är avundsjuk på Sirius för att du vill ha en flickvän. Merlin, nu ser jag saker framför mig som jag verkligen inte ville se!" Remus rodnade. Han hade ingen aning om varför han hade antagit att James menade Sirius. Han vågade inte titta upp för att se Sirius reaktion. Istället låtsades han att rostmackan han höll i var extremt intressant.

"Är du säker på att du inte kan gå ut med någon?" fortsatte James efter någon minut. "Jag menar, nu när vi är animagusar, är fullmånarna inte så farliga, eller hur? Du kan hantera det."

"Ja, jag är säker," muttrade Remus. I vanliga fall hade James kanske fortsatt, men Remus gravallvarliga tonfall fick honom att tystna.

"Vi borde gå," sa Remus och övergav det sista av mackan. "McGonagall kommer inte bli glad om vi är sena till första lektionen."

Den första skoldagen tragglade sig framåt långsammare än Remus trodde att en skoldag kunde vara tillåten att gå. Lärarna tillbringade nästan hela lektionerna med att prata om att bara för att det var färdiga med GET-examen skulle de inte tro att de kunde ta det lugnt. De hade fortfarande FUTT-examen nästa år och enligt lärarna var det aldrig för tidigt för att börja plugga för dem. Då de äntligen kom ner till middagen var de allihop trötta och uttråkade, vilket såg lite olika ut hos de fyra marodörerna. Peter tyckte plötsligt att allt var extremt roligt, medan Remus blev tyst och smått sur, och Sirius och James blev ännu mer högljudda än de var i vanliga fall.

"Tramptass," sa James och pekade på Sirius med sin gaffel då de hade satt sig vid Gryffindorbordet för att äta. "Tror du att du skulle våga skämta med vem som helst på den här skolan?" Sirius såg lätt förolämpad ut.

"Självklart, Tagghorn. Självklart." James log ett slugt leende.

"Till och med Dumbledore?" Sirius tvekade en sekund, sen nickade han.

"Till och med Dumbledore."

"Jag tror att vi vet vem som blir offret för årets skolstrartskämt," flinade James och Peter klappade händerna av förtjusning. Remus suckade vid tanken på hur mycket straffkommenderingar de skulle få om de blev upptäckta, men han sa ingenting, utan fortsatte peta i sin mat.

"Hur är det med dig, Rem?" Varulven tittade hastigt upp för att se Sirius titta bekymrat på honom. Sirius verkade alltid tänka på honom när han som minst anade det.

"Det är okej," sa han och log uppriktigt. "Lite trött bara." Sirius log stort tillbaka.

"Så har du några bra idéer för Dumbledore," sa han och vickade på ögonbrynen. Remus flinade och skakade på huvudet. "Inte än men jag lovar att berätta om jag kommer på något."

Efter den första skoldagen verkade tiden gå väldigt snabbt. Lärarna började visa dem massor av nya saker och Remus hade svårt att förstå hur han skulle kunna komma ihåg allting. Han hade fullt upp med läxor och prefektuppgifter och under den första skolveckan hann han bara prata med de andra marodörerna vid måltiderna. På torsdagskvällen hade han tillslut lyckats få en stunds vila. Han hade sett fram emot en paus och en stund i lugn och ro med en bok i flera dagar nu, och hade precis satt sig ner i soffan framför brasan, då som genom ett trollslag någon kom och störde honom. Han behövde inte enstitta upp från sin bok för att veta vem det var som hade satt sig på soffan bredvid honom. Ingen annan Remus kände fann nöje i att försöka störa honom i hans läsning genom att vilt kasta sig på soffan och placera sina fötter i hans knä. Remus fortsatte att ignorera Sirius, men han hade svårt att koncentrera sig på läsningen när den andre pojken använde sina tår för att peta på boken han höll i. Efter en minut gav Remus upp. Sirius betedde sig bara på det här sättet när han var ute efter någonting.

"Okej, vad vill du?" Remus tittade irriterat upp på Sirius.

"Jag vill att du ska lägga ifrån dig det där lexikonet och hitta på något roligt för omväxlings skull!" Remus hade lust att påpeka att boken han läste inte var något lexikon, utan en väldigt intressant bok om romersk mytologi, men han stoppade sig själv.

"Som vad då?" sa han istället misstänksamt. Sirius tittade på honom med sina bästa hundvalpsögon och om Remus kände Sirius rätt så kunde det bara betyda att den svarthåriga pojken var på väg att be honom göra någonting som han antagligen inte alls hade lust med.

"Som att komma och titta på min och Tagghorns Quidditchträning." Remus kastade en blick på det ösande regnet utanför fönstret och bestämde sig.

"Glöm det," sa han och försökte återvända till sin bok.

"Snälla, Reemy. Peter har redan lovat att komma." Han sköt ut underläppen och slog ihop händerna. Remus var inte på humör för den här typen av diskussioner.

"Det är för att Peter inte har några egna intressen!" Sirius ignorerade Remus svar och han log istället ett slugt leende.

"Vet du vad som ligger i min koffert uppe i vår sovsal?" Remus ögon smalnade. Han hade inte väntat sig att Sirius skulle använda såna fula trick.

"Du menar inte…" började Remus, men Sirius avbröt honom.

"Jag ska ge dig en ledtråd" sa Sirius skadeglatt. "Det är fyrkantigt och söt och inslaget i aluminiumfolie. Det kommer även snart att tillhöra en viss bokmal jag känner, efter att han följt med sina kära vänner på deras Quidditchträning."

Remus förstod inte hur han hade kunnat gå med på det här. Regnet öste värre än någonsin nu och han var redan blöt enda in på underkläderna. Han och Peter satt uppe på läktaren och huttrade, bara för att titta på rödgula blurr som då och då susade förbi. Det gick inte ens att se vem som var vem. Han hade kunnat sitta uppe i sällskapsrummet, torr och varm med sin bok just nu. Allt det här bara för en chokladkaka. Det var orättvisst. Sirius lyckades alltid utnyttja Remus chokladberoende vid olämpliga tillfällen. Remus undrade om de inte var färdiga snart, och som om lagkaptenen hade hört hans tankar hördes en vissling, och de rödgula skepnaderna började susa ner mot marken. "Tack gode gud. Är de äntligen färdiga?" sa Peter och de skyndade ner från läktaren. De möttes av sina två dyngsura bästa vänner, som trots det fruktansvärda vädret hade stora leenden på läpparna. Tydligen kunde ingenting förstöra Sirius och James lycka över att tillslut få träna quidditch med laget igen.

"Hur gick det?" frågade Remus medan de vandrade bort mot omklädningsrummen.

"Strålande såklart." sa Sirius som om det inte fanns något annat möjligt svar på frågan. "Såg du inte det där målet jag gjorde i slutet?"

"Nej," sa Remus surt. "Jag såg ingenting."

"Äh, sluta sura nu." Sirius skakade låtsat irriterat på huvudet. "Ät choklad. Torka framför brasan. Har du inte alltid sagt att det är mysigast att sitta framför en brasa när man har varit ute i ovädret? Nu får du äntligen dina drömmar besannade. Jag och Tagghorn ska bara byta om. Sen kommer vi och sveper in er i de bästa yllefiltar vi kan hitta och matar er med godis." Remus suckade och skakade långsamt på huvudet då James och Sirius skyndade bort till omklädningsrummen, men det ryckte i hans mungipor. Han klarade aldrig av att vara sur på Sirius längre än någon dag. Den andre pojken visste alltid precis vad han skulle säga för att få Remus på bättre humör i de allra värsta situationer. Han kastade en sista blick bort mot stadion och fick syn på något precis bredvid en av läktarna. Först trodde Remus att det var en sovande svart katt, men sen insåg han att det var ett bylte av något slag. Plötsligt mindes han. Sirius hade kastat sin väska där, då de kom ut från omklädningsrummen i början av träningen. Remus ignorerade Peters fråga om vart han var på väg och skyndade sig bort för att plocka upp den. Han hade tänkt ta med sig väskan upp till slottet och ge den till Sirius där, då han fick syn på en omisskännlig flik av vit uniformskjorta och svarta byxor hänga ut ur väskan. Det var så typiskt Sirius att först helt utan anledning ta med sig sina kläder ut till spelplanen, och sen glömma dem där. Remus förklarade för Peter att han behövde ge Sirius hans väska, Peter nickade och skyndade sig mot slottet för att slippa bli ännu våtare än han redan var och Remus traskade bort mot omklädningsrummen. Det var ingen mening med att skynda sig. Han skulle ändå bli dyngsur. Då han öppnade dörren till omklädningsrummet fick han syn på en Sirius som hetsigt sprang runt i rummet och tittade under alla bänkar, medan James stod fullt ombytt och tittade på med en road min.

"…helt säker på att jag la den här någonstans!" sa Sirius och lyfte på James väska för att se om hans på något sätt hade lyckats hamna under James mycket mindre väska.

"Är det den här du letar efter?" Remus höll upp väskan och kunde inte låta bli att le stort åt Sirius förvirrade ansiktsuttryck då han tittade upp. Det vill säga tills hans blick vandrade från Sirius ansikte, ner till hans bara överkropp. Remus brukade väldigt sällan använda uttryck som hade någonting att göra med Merlins underkläder, det brukade han lämna till James och Sirius, men det här var ett sånt tillfälle som han var tvungen att bita sig i tungan för att låta bli att framhålla en hel utläggning om den gamle trollkarlens kalsonger. Remus och Sirius sov i samma sovsal, men det var ändå mycket längesen Remus hade sett den andre pojkens överkropp på nära håll. Sen när fick man så där vältränade magmuskler genom att kasta bollar genom en ring? Remus kunde inte göra annat än att stirra. Sirius var… vacker.

"Ser du något du gillar, Måntand?" sa den svarthårige pojken leende och blinkade skämtsamt med ena ögat. Remus var säker på att hans egna annars så bleka hy just hade ändrat färg till något som påminde om en kokt kräfta. Han tittade hastigt bort. Remus var på väg att skynda sig ut med väskan fortfarande i handen men han släppte den på marken i sista sekunden. Han försökte mumla någon ursäkt för att försvinna, men det enda han fick fram var en osammanhängande följd av ljud. Han stängde hastigt dörren bakom sig och skyndade sig upp mot slottet igen. Herre gud, herre gud, herre gud. Remus försökte intala sig själv att det var enbart avundsjuka han hade känt då han såg sin bäste väns bara överkropp, men han visste att det inte var sant. Under ett ögonblick hade han velat röra vid Sirius. Uppleva hur den där släta hyn skulle kännas under hans fingertoppar… Remus skakade hetsigt på huvudet som om det kunde få hans olämpliga tankar att försvinna. Varulven visste inte vad det var som hade tagit åt honom och fått honom att tänka så konstiga och abnorma tankar. Det var onaturligt och oacceptabelt. Det var helt enkelt inte såna tankar man skulle ha om sina manliga vänner. Nej, det fick inte hända igen.

Remus lyckades förtränga hela incidenten i omklädningsrummet under kvällen och varken James eller Sirius sa någonting om det. Förhoppningsvis hade de inte märkt någonting, men på kvällen då Remus bytte om för att sova såg han noga till att inte råka snegla åt Sirius håll.