Jag kunde höra hur Charlie försvann från köket och satte på tvn. Bella var snabbt framme hos mig.

"Vad...?"

"Vänta!"

Jag försökte fortfarande se om det var som jag trodde och istället för att svara på vad jag visste att hon skulle fråga så sköt jag över en ansökningsblankett mot henne.

"Du kan nog använda samma intervjusvar i den här som de andra, samma frågor."

Bella suckade men satte ändå igång att fylla i formuläret. Jag återgick till att granska artikeln i tidningen. Det verkade inte vara någon tvekan om vad det var. Kanske för mäniskor men jag kände igen mitt eget slag och det här var deffinitivt inte en människas verk. Jag hörde Bella fnysa och när jag vände mig mot henne så sköt hon ifrån sig blanketten hon börjat fylla i.

"Bella?" jag tittade undrande på henne. Vad höll hon nu på med?

"Allvarligt talat Edward. Dartmouth?"

Jag log lite åt hennes tonfall. Alltid så envis. Jag tog upp blanketten och sköt den framför henne igen.

"Jag tror att du skulle gilla New Hampshire. Det är gott om kvällskurser för mig och skogarna är väldigt lättillgängliga för oss entusiastiska fotvandrare. Gott om vilda djur." sa jag med humor i rösten. Hon satt med armarna i kors och tittade skeptiskt på mig. Jag log mitt sneda leende för att blidka henne. Hon veknade inte. Jag suckade.

"Du får betala tillbaka om det känns bättre, jag kan till och med ta ut ränta om du vill." Det var naturligtvis inget jag ville, men kunde jag vinna på det så var det något jag kunde acceptera.

"Som om jag ens skulle komma in utan någon gigantisk muta. Eller var det en del av lånet? Usch varför har vi den här diskussionen igen?"

Hon hade rätt, vi hade diskuterat det här många gånger. Men jag ville ju bara det som var bäst för henne. Jag ville inte att hon skulle missa alla olika mänskliga erfarenheter för att hon skulle bli ett monster, någon utan hjärta. Hon hade fortfarande tid på sig. Varför kunde hon inte förstå det?

"Kan du bara fylla i blanketten Bella, det skadar inte att söka."

Min röst lät trött och uppgiven, jag höll med henne. Jag ville inte diskutera med henne. Jag ville hålla henne i min famn, känna hennes läppar mot mina, vad som helst utom det här.

"Nej vet du vad, jag tror att jag struntar i det." Bella bet ihop käkarna och tittade trotsigt på mig. Jag såg vad hon tänkte och snabbt som vinden sträckte jag mig och tog blanketten som låg framför henne på bordet. Hon tittade förvånat upp och stirrade sedan surt på mina fickor.

"Vad gör du?"

Jag log ljuvt mot henne.

"Jag skriver din namnteckning bättre än vad du gör själv. Och du har redan svarat på intervjufrågorna." Jag visste att jag vunnit och log ännu bredare mot henne, hon var väldigt söt när hon var irriterad.

"Du drar det här alldeles för långt Edward." Hon viskade fram orden även om hon kunnat tala i normal röstläge eftersom Charlie var så inne i sin match att han brydde sig inte alls om oss. "Jag behöver faktiskt inte söka till fler college, jag har redan kommit in i Alaska. Jag har nästan råd med kursavgiften första terminen och det är ett alibi så gott som något. Det finns ingen anledning att kasta bort en massa pengar vems det en är."

Jag kände hur mitt hopp försvann. Hon var fortfarande stenhårt inne på att genomgå förvandligen direkt, inget college, inget liv. Varför kunde hon inte bara vänta något år. Jag kände mig plågad över att tänka på hur snart det var.

"Bella..." jag kände hur jag nästan bad henne.

"Börja inte... Jag gick med på att låtsas för Charlies skull men vi vet båda två att jag inte kommer kunna gå i skolan till hösten, eller ens vistas bland folk."

Jag bet ihop tänderna. Jag skulle inte ge upp ännu. En var det inte försent jag måste fortsätta kämpa medans det fortfarande gick.

"Jag trodde inte att vi var överens om tidpunkten än" sa jag mjukt. "Du kanske skulle uppskatta en termin eller två på college. Det finns många mänskliga erfarenheter du aldrig har upplevt."

"Det kan jag göra efteråt."

Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte skrika högt. Hon var min vackra Bella, men hon var för envis för sitt bästa.

"Efteråt kommer det inte att bli mänskliga erfarenheter. Du får ingen andra chans att vara mänsklig Bella."

Hon suckade tungt. Så angelägen om att förstöra sitt liv, att bli något hårt och kallt utan hjärta.

"Du måste ta reson när det gäller tidpunkten Edward. Det blir farligt om vi trasslar till det."

"Det är ingen fara ännu." försäkrade jag henne.

Jag visste att hon tänkte på Volturi. Men jag var säker på att det skulle dröja ett antal år innan dem ens skulle komma ihåg Bella. Vid den tiden skulle hon hunnit uppleva det mesta, det var inget hon behövde oroa sig för nu. Jag hade även satt min syster på att hålla uppsikt över Aros, eller någon annan i Volturi, deras val. Så den punkten behövde vi inte oroa oss för.

Jag tittade på Bella och såg hur hennes ansikte plågades och var förvridet av smärta. Jag hatade att se henne så där. Oftast var det mitt fel och det gjorde ont i hela mig att tänka på det. Jag önskade så innerligt att jag kunde läsa hennes tankar. Få se varför hon plågade sig själv. Vill hon ens bli vampyr? Eller var det bara för min skull för att underlätta för mig?

"Bella..." mumlade jag fram. "Det är ingen brådska, jag tänker inte låta någon göra dig illa. Du kan vänta hur länge som helst."

"Jag vill inte vänta, jag vill också bli ett monster."

Hon log lite grann och försökte skämta bort det. Men detta var inte skoj. Hon visste inte vad hon önskade sig. Jag bet ihop tänderna.

"Du vet inte vad du pratar om!"

Jag slängde tidningen på bordet så att hon kunde se huvudrubriken om morden. Hon tittade förbryllat på mitt hårda ansikte.

"Vad har det med någonting att göra?"

"Monster är ingenting att skämta om Bella."

Jag önskade att detta kunde avskräcka henne lite. Hon var alldeles för orädd och hade alltid varit. Något som fick ner henne på jorden skulle vara bra.

"Är det en vampyr som gör det här?"

Hon lät inte rädd, mer förvånad, undrande. Jag suckade tungt och log glädjelöst mot henne.

"Du anar inte hur ofta min sort ligger bakom fasorna i era mänskliga nyheter. Det är lätt att känna igen tecknen om man vet vad man ska leta efter. Informationen här tyder på att det går en nyfödd vampyr lös i Seattle. Blodtörstig, vild okontrollerad. Precis som vi alla varit."

Jag tittade djupt i hennes ögon för att se en reaktion men hon sänkte blicken och undvek mig. Jag fortsatte istället att berätta lite smått om tecknen, hur man kunde se att det var en nyfödd. Jag kunde se hur Bella ströläste artikeln medan hon lyssnade på mig. Hennes blick fastnade på namnen och jag förstod henne. Det var på något sätt värre att se namnen, veta att dem var personer, precis som henne.

"Det kommer inte att bli så för mig." viskade hon fram. "Du kommer inte att låta mig bli sådan. Vi flyttar till Antarktis."

Äntligen hörde man lite reaktion på hennes röst. Hon var inte helt oberörd iallafall. Jag fnös lite lätt och log snett mot henne.

"Pingviner!? Underbart!"

Jag tänkte på dem små fåglarna och grimaserade lite lätt. Bellas skratt klingade och rynkorna i pannan försvann. Jag log mot henne. Jag älskade att höra hennes skratt. Jag älskade att veta att det var jag som kunde locka fram det skrattet. Det var så underbart klingande och livfullt.

"Alaska då, som planerat. Fast någonstans ännu mer avskilt än Juneau - någonstans där det vimlar av grizzlybjörnar."

Jag skrattade åt hennes spelade iver.

"Bättre! Det finns isbjörnar också, och vargarna blir ganska stora i Alaska."

Bellas leende försvann och hon drog snabbt efter andan. Jag blev genast mer rak i ryggen och tittade oroligt på henne.

"Vad är det?"

Men innan hon hann svara så förstod jag. Jag sjönk tillbaka i stolen jag satt och avundsjukan gjorde att jag blev stel i rörelserna.

"Åh. Då glömmer vi vargarna om den tanken är så frånstötande för dig." muttrade jag surt och formellt.

Bella knep ihop läpparna och fick tillbaka rynkan i pannan.

"Han var min bästa vän Edward." muttrade hon fram. "Det är klart att tanken plågar mig."

Jag hatade den där rynkan hon hade i pannan. Jag ville släta ut den, se hennes mjuka hud slätas ut. Hon borde inte gå runt och vara bekymrad, och det var pga mig som den där rynkan hade uppstått just nu. Jag suckade.

"Var snäll och förlåt min tanklöshet. Jag borde inte ha föreslagit det."

Men jag kunde inte låta helt ångerfull. Tanken på att få ta mig an Jacob Black var ganska tillfredställande.

"Ingen fara!"

Bella mötte inte min blick utan tittade ner på sina knytna nävar. Ännu en gång hade jag sårat henne, och jag hatade mig själv för det. Varför gjorde jag alltid allting fel. Jag gick fram mot henne där hon satt och satte mig på knä framför henne. Med ett finger under hennes haka lyfte jag upp hennes ansikte så att hon tittade på mig.

"Förlåt! Jag menar det!"

Hennes vackra bruna ögon mjuknade och jag kände hur jag bara ville omfamna henne hårt. Jag skulle inte såra henne mer, jag var tvungen att tänka mig för mer.

Bella nämnde Jacob igen men jag hörde inte riktigt vad hon sa. Jag kunde inte rå för att varje gång hon nämnde hans namn så stack det till i mig. Jag förstod att jag var svartsjuk och att det var ingen bra känsla. Men ibland blev jag osäker på Jacobs betydelse för Bella och även min egen betydelse för henne.

"Han lider just nu och det är mitt fel."

Jag lyckades höra Bellas sista mening. Rynkan var tillbaka, men denna gång berodde det på Jacob och jag kände återigen stinget i kroppen.

"Du har inte gjort något fel Bella." jag försökte säga det lugnt, men det var svårt. Efter allt Jacob gjort mot henne så tog hon ändå på sig skulden. Hon var för snäll för sitt eget bästa.

"Jag måste göra det bättre Edward. Det är jag skyldig honom. Och det är hur som helst ett av Charlies villkor."

Jag kände hur mitt lugn försvann. Naturligtvis var Charlie på Jacobs sida. Han såg ju honom som en framtida svärson. Bara tanken fick mig att väsa lågt. Men den största faran var i att Bella skulle umgås med honom. Varulvar var inte bara farliga utan också oförutsägbara och det var det som gjorde dem farliga. Med Bella i närheten av Jacob... Jag rös till. Jag ville inte ens tänka på vad som skulle kunna hända.

"Du vet att du absolut inte får vara i närheten av en varulv utan beskydd Bella. Och vi skulle bryta mot avtalet om vi trädde in på deras mark. Vill du att vi ska starta ett krig?"

Bella såg förfärad ut och jag fick lite dåligt samvete. Jag ville inte lägga den skulden på henne.

"Naturligtvis inte!" utbrast hon.

"Då finns det faktiskt ingen anledning att diskutera det här mer."

Bella sa inget och jag tittade runt för att hitta något annat att prata om innan hon skulle komma med nya argument. Jag såg boken hon tagit undan och log lite snett mot henne.

"Du är i desperat behov av att uppsöka en bokhandel." Jag skrockade lågt när hon såg vad jag pratade om. "Läser du verkligen svindlande höjder igen? Du måste väl kunna den utantill vid det här laget."

"Alla har inte fotografiskt minne!" snäste hon tillbaka.

Jag log mot henne. Jag hade fått in henne på ett annat samtalsämne och vi började diskutera boken. Hon berättade om sina tankar och jag lyssnade noga. Det fanns inget så intressant som det Bella tänkte på. Kanske för att jag aldrig visste innan vad hon tänkte men det spelade ingen roll. Så fort hon öppnade munnen var jag tvungen att lyssna. Jag tittade på henne när hon berättade varför hon gillade boken. Hon talade med sådan glöd och sådan passion att jag, som redan fördömt boken blev nyfiken på den. Men hur mycket jag än trodde att jag kunde distarhera henne så suckade hon och fick tillbaka sin bekymrade rynka.

"Jag måste träffa Jacob."

Jag slöt ögonen och kände återigen svartsjukan blossa upp.

"Nej!" sa jag hårt.

"Det är verkligen inte farligt. Jag brukade tillbringa hela dagarna i La Push med dem och det hände aldrig någonting."

Hon envisades men hon lyckades inte låta riktigt självsäker. I slutet av meningen skälvde hennes röst till som bevisade motsatsen på vad hon sa. Jag ville inte ens föreställa mig vad som kunde hänt. Blotta tanken på att jag lämnat henne i händerna till en massa opålitliga hundar gjorde att jag avskydde mig själv. Jag väntade på att hon skulle hitta rösten igen.

"Du känner dem inte..." viskade hon fram.

Jag kände mig lite sårad. Varför ville hon så gärna vara med dem? Ville hon inte vara med mig lika mycket som jag ville vara med henne?

"Jag känner dem bättre än du tror Bella. Jag var här förra gången."

"Förra gången?"

Hon tittade förbryllat på mig och jag påminde henne om att vi stötte på dem för ungefär sjuttio år sedan. Jag hade klara minnen från den gången. Vi hade gjort misstaget att jaga på deras land vilket inte tolererades. Det var stora bestar och tanken på Bella i närheten av dem där stora gläfsande hundarna gjorde att jag ville hoppa framför henne och skydda henne. Jag spände blicken i Bella.

"Inser du att din otur verkar bli värre för varje dag som går. Din omättliga längtan efter allt som är dödligt var stark nog att rädda en flock muterade hunddjur från uttrotning. Om vi kunnat tappa din otur på flaska hade vi haft ett massförstörelsevapen."

Bella uppskattade inte skämtet och tittade skeptiskt på mig.

"Men det var inte jag som fick dem att återvända, vet du inte det?"

"Vet vad?"

"Min otur hade ingenting med saken att göra. Varulvarna kom tillbaka för att vampyrerna gjorde det." Bella tittade lite smått trotsigt på mig och jag kände att min förvåning strålade igenom.

Bella forsatte berätta om något Jacob hade slängt i henne om hur vår närvaro hade satt igång varulvarna. Det var ju helt befängt. Men Bella verkade tro på det.

"Edward tänk efter. För sjuttio år sedan kom ni hit, och varulvarna dök upp. Nu kommer ni tillbaka och varulvarna dyker upp igen. Tror du att det är ett sammanträffande?"

Jag tänkte igenom vad hon sagt. Jag trodde fortfarande inte på det, men det lät ändå vettigt det hon sade. Jag flinade mot henne.

"Carlisle kommer nog att bli väldigt intresserad av den teorin."

Bella fnös. "Teorin?"

Tänk om det ändå var rätt det Bella sade. Isåfall var det ännu en gång jag som utsatte henne för fara. Hade inte jag funnits i närheten hade inte heller hundarna gjort det. Allt verkade alltid leda tillbaka på mig, och jag gillade det inte. Men detta förändrade ändå inte det faktum att varulvarna inte var säkra.

"Situationen förblir oförändrad..." mumlade jag mot Bella.

Bella satt tyst en lång stund. Återigen gjorde det mig galen att jag inte kunde komma åt hennes tankar, Hatade hon mig nu? Började jag bli som en far för henne som förbjöd en massa saker? Jag ville inte bestämma över Bella, jag ville att hon skulle fatta egna förståndiga beslut, men ibland var hon för envis för sitt eget bästa.

Plötsligt drar hon ut stolen hon sitter på och tassar försiktigt fram till mig. Jag öppnar upp min famn och hon kryper upp i mitt knä. Jag känner hur jag andas ut av välbehag. Min Bella, vad jag älskade henne. Kunde hon inte bara förstå att jag brydde mig om henne och att jag aldrig skulle stå ut med om något hände henne?!

Hon tittade inte upp på mig men jag hörde hur hon ansträngde sig för att säga något mer, hon hade inte släppt ämnet.

"Var snäll och bara lyssna en liten stund. Det här handlar om mycket mer än att jag bara vill besöka en gammal vän. Jacob lider."

Bellas röst dog ut och jag kände hur det högg till i mitt hjärta. Dels för att Bella mådde dåligt, men ännu mer för att hon mådde dåligt på grund av Jacob. Hon fortsatte utan att titta upp.

"Jag kan inte låta bli att försöka hjälpa honom. Jag kan inte svika honom nu när han behöver mig. Bara för att han inte är mänsklig hela tiden... Han var där för mig när jag inte var särskilt mänsklig. Du vet inte hur det var..."

Jag hörde hur Bella försökte lägga fram det på ett sätt så att jag inte skulle klandra mig själv. Men hon misslyckades. Mina armar om henne hårdnade och jag kände hur känslorna for runt i kroppen. Jag hatade verkligen mig själv för att jag lämnade henne. Aldrig någonsin skulle jag förlåta mig själv. Vad ännu värre var att hon fick skuldkänslor varje gång hon tog upp det. Helt fel! Hon borde kasta det i ansiktet på mig, det var vad jag förtjänade. Bella var alldeles för snäll mot mig med tanke på vad jag gjort mot henne.

"Om Jacob inte hade hjälpt mig... Så är jag inte säker på vad du hade haft att komma hem till. Jag står i skuld till honom Edward."

Jag slöt mina ögon och mina käkar var hårt spända. Känslorna av att ha förlorat henne sköljde över mig så starkt att jag bara ville krama om henne hårt. Men det gjorde jag inte för hennes skull, hon skulle krossas om jag släppte ut mina känslor på det viset.

"Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag lämnade dig." viskade jag fram mellan sammanbitna tänder. "Inte om jag så lever i hundra tusen år..."

Återigen kom jag ihåg hur det hade känts då Rose hade ringt mig och berättat om Bella. Det var som om marken under mig rasat. Jag ville inte tro på det. Och när jag fick höra att Charlie var på begravning kändes det som jag föll ner i ett hål och aldrig kom upp igen. Jag kunde inte tänka på annat än att jag aldrig mer skulle få se henne i detta liv. Aldrig någonsin ville jag uppleva den känslan igen. Jag avbröts i mina tankar av att Bella lade en hand mot min kind. Hon lät den ligga där tills jag öppnade mina ögon och såg in i hennes ängsliga ögon.

"Du försökte bara göra det rätta. Och det hade säkert fungerat på vem som helst som inte är lika knäpp som jag. Hur som helst så är du här nu och det är det som är huvudsaken."

Jag förtjänade henne inte. Hon var alldeles för god mot mig.

"Om jag inte hade lämnat dig hade du inte känt något behov av att trösta en hund."

Jag fick ordet hund att låta som ett svärord och jag kunde se hur Bella förvånat ryckte till. Jag suckade. Hon var tvungen att förstå det här.

"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. Det kommer nog att låta ganska grymt. Men jag har varit väldigt nära att förlora dig. Jag vet hur det känns att tro att jag har förlorat dig. Jag tänker inte acceptera att du gör något farligt."

Bella tittade vädjande på mig. Jag hade svårt för dem där ögonen men den här gången var jag tvungen att stålsätta mig.

"Du måste lita på mig den här gången, jag klarar mig."

Jag tittade sorgset på henne. Jag litade på henne, det var Jacob jag inte var säker på. Men det var aldrig hennes avsikt att råka illa ut, allt hände bara henne utan orsak så hon kunde inte riktigt försäkra mig helt om att hon skulle klara sig.

"Snälla du..." viskade jag mot henne.

"Snälla vad?"

Jag kände hur mina ögon var intensiva när jag såg in i hennes. Jag ville så gärna att hon skulle förstå det här.

"Snälla, för min skull. Snälla, gör en medveten ansträngning att undvika farliga situationer. Jag ska göra allt jag kan, men jag skulle uppskatta lite hjälp."

"Jag ska jobba på det." muttrade hon surt mot mig.

Jag hade sårat henne igen. Hon trodde att jag inte litade på henne. Varför kunde hon bara inte förstå att jag älskade henne så oerhört mycket. Jag kunde inte vara tyst, känslorna var så starka.

"Har du någon aning om hur mycket du betyder för mig? Någon som helst uppfattning om hur mycket jag älskar dig?"

Jag tystnade och tryckte hennes huvud mot mitt bröst och vilade min haka mot hennes hjässa.

Hon var mitt liv. Vi var ett kött. Så länge hon ville ha mig, och det hoppades jag innerligt att hon ville länge till, så skulle jag aldrig lämna henne, eller se till att hon for illa på något sätt.

Bella pressade läpparna mot min hals och jag suckade av njutningen som strömmade genom kroppen.

"Jag vet hur mycket jag älskar dig." viskade hon fram.

Återigen trodde hon att hennes kärlek till mig var mycket större än den jag förklarat till henne.

"Du jämför ett litet träd med skogen!" mumlade jag i hennes hår.

"Omöjligt." fick hon fram.

Jag himlade med ögonen mot henne och sa sedan i så mjuk ton som jag kunde få fram.

"Inga varulvar."

Hon suckade och jag förstod att trots min kärleksförklaring så hade hon inte släppt tanken på att träffa Jacob Black. Svartsjukan blossade återigen upp.

"Det går jag inte med på, jag måste träffa Jacob." hon försökte låta bestämd men jag hörde att hon var lite tveksam i att säga emot mig.

"Då måste jag stoppa dig." sa jag lugnt tillbaka.

Hon stelnade till lite och jag förstod att hon visste att jag menade allvar. Jag skulle verkligen stoppa henne. Men det var bara för hennes egna bästa, det var allafall vad jag intalade mig.

"Vi får väl se..." sa hon med skämtsam ton. "Han är fortfarande min vän."

Jag orkade inte prata mer om den saken så jag kysste henne istället på hjässan och sa inget mer. Vi satt båda tysta länge, hon i min famn och jag med min haka vilandes på hennes hjässa.

Jag visste att hon skulle försöka söka upp Jacob, så pass väl kände jag henne, hon var den mest envisa människa jag visste och när hon ville något så skulle hon bara göra det. Jag ville inte vara den som stoppade henne, men jag hade menat allvar skulle hon försöka så skulle jag hindra henne. Charlies tankar fick mig att vakna till.

"Klockan är faktiskt halv elva nu. Sparkar inte Bella ut honom snart så gör jag det!"

Jag tittade på klockan som hängde på väggen. Den var faktiskt halv elva. Vart hade tiden försvunnit. Jag kände mig sorgsen när jag tänkte på att jag hade slösat bort den mesta av min tid med henne genom att diskutera och argumentera. Helt plötsligt kändes allt väldigt löjligt.

Jag suckade lite lätt och Bella blinkade till mot mig som om hon vaknat ur en dröm.

"Vad är det?"

"Jag tror jag måste röra på mig innan Charlie kommer och "sparkar ut mig"!"

Jag log lätt mot henne och även hon tittade förvånat mot klockan. Panik speglades i hennes ögon och jag gav mig själv en mental spark eftersom det var på grund av mig hon reagerade så varje gång jag skulle gå.

"Var inte orolig." viskade jag mjukt i hennes öra. "Jag kommer senare ikväll igen!"

Jag kysste henne ömt och kunde känna hur hennes hjärta trummade snabbare. Vad jag älskade det ljudet. Jag stönade och drog mig undan från henne till hennes besvikelse. Jag log åt hennes ansiktsuttryck och blinkade sedan mot henne innan jag började gå mot dörren.

"Hejdå Charlie!" sa jag artigt innan jag gick ut genom dörren och jag hörde hur han muttrade surt tillbaka till mig. Utan hans vetskap skulle jag om ett par timmar smyga in genom Bellas fönster och sitta hos henne genom natten. Det var vår speciella tid. Även om hon sov så älskade jag att bara sitta där och titta på henne och få andas in hennes underbara doft. Då och då kunde hon prata i sömnen och alla gånger mitt namn dök upp kände jag alltid en värme sprida sig genom min kalla kropp.

Jag hade ändå en grejj jag var tvungen att göra innan jag skulle tillbaka till Bella. Jag var tvungen att prata med Alice. Jag visste att Bella på något sätt skulle lyckas smita förbi mig och försöka komma iväg till La Push. Jag kände mig hemsk som förbjöd henne till något, men jag visste hur opålitliga dem där hundarna var. Det krävdes inte mycket för att få dem upprörda och vad jag sett då jag senast mötte Jacob så visste han en hel del om Bellas önskningar om odödligt liv och det hade inte varit speciellt populärt. Min blick hårdnade och jag kände ändå att jag gjorde rätt.

Jag var bara tvungen att be Alice hålla ett öga på Bellas framtid och sen kunde jag åka tillbaka till mitt livs kärlek som förmodligen redan satt och väntade på mig.