Kapitel 1: Keiko och Kaoru!

NORMAL POV

– Kämpa Naruko! Du kan göra det här! Hejade en mans röst på henne.

Smärtan var olidlig och Naruko kramade hårt om Ryuuseis hand. Hon bet sig i läppen och tog i. Det kändes som hon skulle dö och just i detta ögonblick kände hon att hon aldrig igen ville bli gravid och föda barn.

– Jag ser huvudet! Där kom axeln, sa läkaren glatt där hon var mellan benen på Naruko.

– Det går bra Naruko, du är jätte duktig, manade Ryuusei på och kysste henne på pannan.

Naruko log lite och tryckte till lite till. Ett barn skrik hördes och hon såg en av personerna klippa av något och gå iväg med den skrikande saken. Hennes barn, hennes första barn. Hon log och glömde nästan bort att det inte var över än, hon hade fortfarande ett barn till att föda.

– Nu vill jag att vi gör samma sak, okej? Frågade läkaren och gav henne en orolig blick.

Naruko nickade fast hon bara ville därifrån, hålla i sitt barn och bara titta på det. Hon ville ha sitt barn och ville absolut inte vara med om mer smärta. Men hon hade inget val utan fortsatte att krysta och efter 20 minuter hördes ytligare ett barnskrik och en annan person klippte av navelsträngen och tog barnet för att torka av det.

– Du gjorde det Naruko! Utbrast Ryuusei och log glatt ner på henne. Hon log svagt tillbaka och slappnade av lite. Det var över.

– Grattis Uzumaki-san, du har blivit mamma till en flicka och en pojke, sa en av "sköterskorna" som kom fram och gav henne hennes två barn.

Naruko tittade ner på dem och log. Dem var så vackra, så skörda, där de låg i hennes famn med slutna ögon.

– Jag… jag... Jag har blivit pappa... Eller jag har blivit styvpappa, sa Ryuusei glatt och smekte en av tvillingarna, flickan, över kinden med sitt pekfinger. Naruko log upp mot honom och log innan hon kysste honom mjukt.

– Jag har blivit mamma! Sa hon glatt, fast svagt till honom innan hon somnade.

NÅGRA ÅR SENARE~

– Mamma, mamma är vi framme snart? Och varför kunde inte pappa följa med? Hördes en liten flickas röst genom skogen.

Kort därefter hördes ett skratt och den 16 åriga Uzumaki Naruko tittades leende mot sin lilla flicka.

– Snart Keiko, snart, och Ryuusei kan bara inte överge sin by gumman, sa den vithåriga mannen som gick bredvid Naruko.

Den lilla, flickan log stort mot sin morfar och vände sig om mot sin tvilling bror.

När man såg de båda barnen kunde man inte tro att de båda 4 åringarna var tvillingar.

Keiko, som var den äldste, hade svart hår uppsatt i en hästsvans som hoppade upp och ner medan hon gick. Hon hade ärvt sina vackra blåa ögon från sin mor och precis som sin mor fanns det alltid glädje i de blåa ögonen. Hennes läppar var alltid i ett ständigt leende och man kunde se att hon hade ADHD eftersom hon absolut inte kunde sitta still utan ville alltid vara i ständig rörelse, även när hon sov.

Hennes bror däremot, Kaoru, var den tystlåtne av tvillingarna och hade faktiskt inte sagt ett ord sedan han föddes, det enda han faktiskt sa var ordet "Mamma" och det använde han bara när han ville något eller när han grät, vilket inte heller var så ofta. Kaoru hade ärvt sin mors blonda hår som totalt trotsade gravitationslagen med sin rufsighet. Hans ögon hade den typiska Uchiha färgen, svarta. Han gick hand i hand med sin syster och tittade för det mesta dels ner i marken medan han lät sin syster leda vägen för honom. Han var en väldig blyg pojke och brukade alltid gömma sig bakom sin mammas ben när dem träffade någon ny person, helt olikt sin syster som alltid glatt presenterade sig och började fråga frågor till personen.

Naruko log stort. Hon var stolt över dem, hon var stolt över sina egna barn och var glad över att dem aldrig hade frågat efter sin pappa, fast det kanske var för att dem trodde att Ryuusei var deras riktiga far fastän ingen av dem riktigt liknade honom. Men hon visste att dem skulle börja fråga varför dem inte liknade sin far när dem blev äldre.

Dem var på väg hem, hem till Konoha, efter mer än 4 år därifrån hade hon äntligen bestämt att ta med sig barnen till sitt barndoms hem. Men hon hade något annat att skylla på också. Akatsuki var efter dem som galningar och nu när hon hade två stycken 4 åringar ville hon inte möta på någon av dem eftersom hon inte ville sätta sina tvillingar i fara.

Hon ville inte återvända till Konoha medan Keiko och Kaoru var bäbisar, hon ville egentligen inte ta med dem till Konoha alls, eftersom hon inte ville att dem skulle höra folk kalla deras mamma för; "Monster". Dessutom ville hon inte lämna Ryuusei, som hade varit hennes bästa vän under slutet av graviditeten och sedan blivit mannen hon älskade och ville dela resten av sitt liv med. Även fast hennes tankar fortfarande var kvar på Sasuke.

Efter ca 10 minuter kunde hon se dem stora portarna in till staden torna upp sig framför skogen. Dem var framme. Hon gick fram till Keiko och Kaoru. Tvillingarna släppte taget om varandras händer och tog tag i deras mammas utsträckta händer. Dem kände att hon var nervös och undrade båda varför men dem vågade inte fråga henne.

Keiko tittade upp på porten som var nu framför dem och log stort. Medan hennes bror bara gav porten en liten blick innan han tittade ner i marken igen.

– Mamma! Mamma! Mamma! Visst är vi framme nu? Visst är det där Konoha? Frågade Keiko hypert till sin mor och log.

Naruko log tillbaka mot sin dotter och nickade.

– Ja, Keiko gumman, det där är Konoha, sa hon.

Dem gick in genom porten och både Naruko och Jiraya gav dem chokade portvakterna en nick. Dem var tillbaka.

– Vi bör genast bege oss till Tsunade, sa Jiraya till Naruko och hon nickade nervöst mot honom.

– Det har du rätt i, mumlade hon och log sedan mot sina barn. Redo för att träffa Mormor?

Keiko sken upp och Kaoru tittade upp mot sin mor och ett litet svagt leende visade sig på hans läppar. Dem ville träffa sin Mormor nu. Både deras mamma och morfar hade berättat mycket om henne och nu ville dem bara träffa henne och krama om henne och självklart fråga henne en massa saker (iaf Keiko ville det 8D).

Naruko skrattade till och dem alla fyra gick till det stora, röda huset där Hokagen bodde och jobbade. När dem kommit upp för alla trapporna knackade dem på dörren.

Dörren öppnades och Naruko stelnade till när hon tittade rakt in i sin gamla senseis ansikte. Hon svalde lite och log sedan svagt mot honom.

– Kakashi-sensei, det var länge sen, sa hon lite osäkert. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra eller hur han skulle reagera på att hon där, stod framför honom efter 4 år.

Kakashi tittade chokat på henne, sen på Jiraya och sen drogs hans ögon neråt på Keiko och Kaoru. Man kunde se, även fast masken var i vägen, att han öppnade sin mun för att säga något.

– Släpp in oss Kakashi, sa Jiraya otåligt och Kakashi nickade och steg åt sidan för dem så att dem kunde gå in i rummet. Så fort Naruko steg in i rummet stelnade hon till.

Det var fyra andra personer i rummet (jag räknar inte med Kakashi): Sakura, Tsunade, Shizune och… Uchiha Sasuke...