a/n; Kap 2! Publicerar även denna på kära Mugglarportalen, if u wanted to now. Uhm, jag är på kap 5 på Mugglis och ligger (obviosly) efter här. Därför tror jag att jag tänker publicera ett kap varje dag tills jag är ifatt, sen kommer varje kap på måndagar och torsdagar. Sounds good?

"Prune!" skrek Oliver från undervåningen och jag slog irriterat upp ögonen.

"Vad vill du?!" skrek jag tillbaka. Jag slängde en blick på klockan som stod på mitt lilla nattduksbord. En gång i tiden, innan min far började dricka, hade han jobbat som urmakare, och en mycket skicklig sådan. Far var omtyckt i distriktet och det hade även mor varit. Och det var tack vare det och fars goda jobb som gjorde att vi tilldelats ett sådant fint hus efter branden. Huset var visserligen mycket litet, med två rum på övervåningen, ett där jag och Oliver sov och ett där far sov, och tre rum på undervåningen, men jämförde man med andra hus längre ner på gatan var vårt hus riktigt fint.
Det var lördag, vilket betydde ledig dag, och klockan var inte mer än sju! Jag förstod inte för mitt liv vad det var som Oliver fann så viktigt. Han som alltid steg upp lika tidigt brydde sig inte om ifall det var ledigt eller inte, men han brukade faktiskt låta mig sova!

"Oliver!" ropade jag igen. "Vad vill du?" Jag betonade varenda ord och väntade otåligt på svar.

"Du har besök!" ropade han upp. "Skynda dig nu, Prune!"

"Av vem då?" ville jag skrika, men det var väl lika bra att se efter själv. När jag stapplade fram till garderoben drog jag ut ett par jeans och en blå t-shirt utan att riktigt bry mig om vad jag tog på mig. För att dölja min hemska morgonlook satte jag snabbt upp mitt röda hår i en slarvig hästsvans.

"Kommer!" ropade jag och dundrade ner för trappan och stannade förvånat på sista trappsteget.

Oliver stod och pratade med Shadow Alexander i hallen. "Vad vill du?" frågade jag vaksamt.
Oliver och Shadow tittade upp från sin konversation som om dem först nu märkt att jag stod där, trots mitt dundrande i trappan. "God morgon", flinade Shadow och jag gav honom en mördande blick.

"Vad vill du?" upprepade jag.

"Tänkte fråga och du ville hänga med på en promenad", sa Shadow och avfyrade ett bländande leende.

"Varför skulle jag?" sa jag och skulle just vända mig om och gå när min lillebror tog till orda.

"Kom igen, Prune. Go for it!"

"Oliver…" Jag gav honom en varnande blick och kände hur mina kinder blossade.

"Ska du göra något annat idag?" frågade Shadow.

"Nej, det ska hon inte. Så, gå nu." Oliver gav mig en knuff i ryggen så jag nästan snubblade in i Shadow som flinandes öppnade dörren och jag följde motvilligt efter honom.

Jag gick bredvid honom på stengången från vårt hus och kvävde en gäspning.

"Trött?" flinade Shadow.

Jag svarade inte utan gick bara med tysta steg bredvid honom när han svängde in i skogspartiet bakom vårt hus. Av Panems tolv distrikt var distrikt sju varken det sjabbigaste eller finaste distriktet, men vi hade åtminstonde någorlunda frihet. Fredsväktarna, de som höll ordning i distrikten och Huvudstaden, vandrande omkring på gatorna ibland och längre in i skogen höjde sig ett högt elledande stängsel. "Vart ska vi?"

"Det ligger en jättefin glänta inte långt här ifrån", svarade Shadow och jag höjde ögonbrynen. Jag fattade fortfarande inte vad den här dumma promenaden gick ut på.

Vi förblev tysta och jag brydde mig inte om att försöka bryta tystnaden. Mina tankar hade snavat in i en mörk, tom skog där jag gick totalt ensam med en främmande pojke som var så mycket större än mig.

Fast skogen vi promenerade i nu var såklart inte särskilt mörk. Den var rentav av vacker nu när den tidiga morgonsolen lyste in genom taket av grenar som sträckte sig mot himlen.

"Så, du gillar inte plommon?" frågade Shadow och bröt tillslut tystnaden.

Jag rynkade pannan och såg oförstående på honom. "Vad är det för någon fråga?"

"Eller vill du bara inte att andra ska äta upp alla plommon?"

"Jaha." Han snackade om igår. Han hade frågat om han fick ta ett plommon och jag hade bestämt sagt nej. "Um, nej. Jag äter aldrig plommon", svarade jag undvikande.

"Men du gillar dem?"

"Plommon var min mors favorit träd", svarade jag tyst.

"'Var'?"

"Hon är död."

"Åh, förlåt, Prune. Det var inte meningen…"

"Det är lugnt", svarade jag och viftade med handen som för att visa att det var glömt.

"Min far är död", sa Shadow efter ett tag och jag såg upp på honom. Jag hade aldrig hört något om hans far men det hade aldrig slagit mig att han inte levde. "Han jobbade på sågverket, och en dag när de skulle fälla träd gick någonting fel. Ett stort träd föll åt fel håll och far hamnade under det", berättade Shadow. "Jag var åtta år när det hände."

"För fem år sen började vårt hus brinna", började jag och fick plötsligt väldans lust att berätta allt för Shadow som jag knappt kunnat berätta för mig själv de senaste åren. "Det var så hemskt", viskade jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. "Jag har varit livrädd för eld enda sedan dess", erkände jag. "Elden spred sig så snabbt…"

"Du behöver inte berätta om du inte vill, Prune", sa Shadow men la en lugnande arm runt min axel.

"Varken min mor eller lillasyster överlevde", fortsatte jag, fortfarande viskande. "Igår var det exakt fem år sedan. Jag saknar dem." Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna den här gången, men det brydde jag mig inte om.

"Jag förstår hur det känns", mumlade Shadow.

Och när jag stod där med Shadows arm runt mina axlar och tårarna rann nerför mina kinder kände jag ett sånt starkt samband med honom, och för första gången på länge kände jag mig trygg.