Hejhej!

Det är några stycken som vill ha en fortsättning på den här. Så jag gjorde en lite annorlunda fortsättning. Jag skrev den här egentligen till en novell tävling.

Allt är skrivet i Dracos perspektiv. Den är lite sorglig.

Enjoy! :D

Vår historia

Jag har länge funderat på hur jag ska skriva det här. Hur jag ska förklara allt så att det inte blir fel och så att alla ska förstå. Jag är en av de få som verkligen kan säga att kärlek föds ur hat. Jag trodde aldrig att min starka mask ut mot världen någonsin skulle falla, att den skulle brytas ner i så små bitar att den aldrig någonsin mer kunnat byggas upp igen. Men det gjorde den, den föll när jag lät mig själv att älska honom. Det sista jag lovade honom var att jag skulle göra oss rättvisa. Och för att jag ska kunna skapa den rättvisan så måste jag skriva det här. Jag måste berätta oavsett om det gillas eller inte.

Jag kommer fortfarande ihåg varenda liten detalj varenda känsla den dagen som jag lät mig acceptera mina känslor och lät mig se honom för vem han verkligen var.

Jag satt och halvsov på McGonagalls lektion när jag plötsligt kände hur någon satt och stirrade på mig. Efter fem minuter i gottandet av att bli inspanad vände jag på mig och möttes av Gryffindorarens gröna ögon. Jag såg hur hans ögonglittrade till lite och han log mot mig. Jag log snett tillbaka mot honom och helt omedvetet stack jag ut tungan och fuktade mina läppar och jag hade tydligen tittat retsam på honom också. Rodnande vände den svarthårige blicken framåt och koncentrerade sig på tavlan framme i klassrummet.

När lektionen var slut så dröjde Harry sig kvar och jag hörde honom säga:

"Ni kan gå jag kommer. Jag måste bara rensa ur väskan för jag får inte plats med alla saker."

Granger och Weasley var inte sena på att lyssna heller, utan de skyndade sig ut ur klassrummet. Mannen framför mig suckade ljudligt när han trodde att han var själv. Han vände sig tillslut om med blicken sänkt och fumlade med knäppet till väskan. Han fortsatte hålla blicken sänkt tills han upptäckte mina skor. Jag såg hans blick vandra upp för min kropp – över mina ben, över min mage, fastnade med blicken vid mitt Slytherinnmärke ett tag innan den fortsatte upp över min mun, min näsa för att slutligen stanna upp och möta min blick. Harry ryggade nästan till av förvåning. Jag log lite lätt mot honom i ett försök att lugna ner honom, och troligen för att lugna ner mig själv en smula. Harry svalde ett par gånger och fastnade med sin blick någonstans i närheten av min mun.

"Potter? Mina ögon är här uppe." Hörde jag mig själv säga och fångade upp hans blick. Den följde med min när jag rätade på mig. Han stod med nacken lätt böjd när han tittade upp på mig.

"J-jag måste gå nu." Sa Gryffindoraren och gick emot mig med sin blick fast i min. Närmare och närmare kom han mig. Nervöst fuktade jag mina läppar.

"Potter? Jag är fortfarande en fast person och ännu inget spöke!" Utropade jag med en liten skälvning på rösten.

"Va?" Frågade han oförstående.

"Ja du kan inte gå igenom mig hur mycket du än försöker."

Harry vaknade till och upptäckte att han stod tryckt mot väggen, eller ja med den fina detaljen, att jag stod mellan honom och väggen.

"Är du säker?" Frågade den svarthårige och utan att veta om det, spände sin kropp.

"Ja, jag är ganska säker", svarade jag roat och rättade till kragen på Harrys skjorta. Jag snuddade omedvetet – medvetet? – vid hans kind och hela världen verkade stanna upp i några sekunder.

"Potter, kan du kanske backa lite?"

"Mm… kanske." Jag började få panik. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, jag stod knappt fem centimeter från ett par läppar som jag så gärna ville kyssa, och jag förstod inte varför jag vill kyssa hans läppar.

Harry backade tillslut och sjönk ner på en bänk. Men jag fortfarande stod kvar vid väggen.

"Alltså Potter om det är något problem med mig så kan du säga det." Sa jag fort, jag ville ha det undanstökat.

"Va?" Frågade Harry och höjde på ögonbrynen. "Vad sa du?"

"Ja om det är något du vill säga eller göra kan du säga eller göra det", Jag tittade ner i golvet och skrapade med foten mot golvet. Jag började bita på sidan av fingret och blev nervösare och nervösare av tystnaden som la sig runt oss.

"Och vad skulle de vara?" Frågade Harry och tittade sig nervöst runt om i rummet.

"Ja först så ler du fånigt mot mig efter att ha suttit och stirrat på mig i evigheter. Sen trycker du upp mig mot väggen. Låter det inte som att du vill något?"

"Nej jag försökte lämna rummet." Protesterade Harry och rodnade.

"Ja och du missa med en halvmeter." Flinade jag. Harry stönade plötsligt till och sparkade till en stol.

"Okej Potter du hade din chans, nu går jag", jag vände mig om och tog några steg mot dörren.

"Nej vänta!" Harry hoppade ner från bänken och tog några steg fram emot mig. "Okej... jag är... jag är helt totalt absolut förälskad i dig, och jag tror att jag ska sprängas av de här känslorna. Jag kan inte sova, jag är sur och arg om du är det, ledsen och glad om du är det. Det du är, är jag. Du får skratta åt mig, om du vill, du kan tala om det för hela skolan men... ", Harry avbryts av att jag helt plötsligt och oväntat kastar mig framåt och kysste honom.

"Du ska veta att mina drömmar just gick i uppfyllelse…", jag kysste honom igen.

Han log lite mot mina läppar innan han särade på dem.

Vi blev snart störda av att Snape kom in i klassrummet och vi var tvungna att kasta oss in i en garderob. Men han upptäckte oss snart. Han tog det väldigt lugnt, det är det som förvånade oss mest vi trodde att han skulle få något utbrott och kasta saker på oss eller något sådant. Men nej, ingenting. Och strax efter det så kom hela McGonagalls fjärdeklassare, tätt följd av den nämnde läraren, in och för en andra gång måste vi kasta oss in i den stackars garderoben.

Allt som hänt efter det här är det som har gjort mitt liv så bra som det har varit. Vi förlovade oss strax efter skolan och höll ihop tills för ett år sen idag. För, för exakt ett år sen idag så dog Harry James Potter.

Det var just den här historien om hur vi lät oss själva älska varandra, som jag berättade för honom de sista veckorna i hans liv. Det är därför jag skriver detta, som ett minne till honom. Ett försök att göra oss rättvisa.

Jag skriver också detta för att jag inte fick vara med på begravningen, de stängde mig ute.

Alla som läser det här kommer att förstå varför jag ville vara där, jag tyckte att Hermione och Ron skulle ha förstått, men de var äcklade av mig. Förstå. Snälla. Jag kommer för alltid sakna honom, kommer alltid minnas honom utan eller med begravning.

Vi kommer inte längre vara något fysiskt vi men vi kommer alltid vara ett vi vad som än händer. Jag måste lära mig att leva utan honom. Med det är som att leva med halv kroppen bort sliten. Det kommer ta tid, men tiden läker ju allt, eller hur? Det sägs så i alla fall. Jag kommer kanske aldrig älska någon annan men jag kommer alltid vara älskad, och så länge som jag kommer ihåg känslan att älska kommer jag att klara mig genom livet. Och vem är jag? Jag är Draco Malfoy-Potter.

Harry James Potter 1980-07-31 till 2015-04-24