Om ni ändå kunde förstå hur oerhört svårt det var för alla vid denna tidpunkt. Harry och Ginny hade gått upp till uggletornet och stod där tillsammans och tittade ut över det vackra, tysta landskapet. I tystnad hade de gått upp för de många trappor upp till sin nuvarande plats. Tystnad. Ett ord som kan användas många gånger för att beskriva det som nu pågick. Här kommer ytterligare än väldigt fin sak med att vara i den situation som jag är nu, och som jag antar att man på ett sätt kan säga att du också är, en situation där vi kan se vad som hänt på flera olika platser under samma tid. Så jag tänker lämna uggletornet och ta med dig ner till en gräsplätt.

Om vi ställer oss där och tittar upp mot kullen som ligger framför oss kommer vi snart att se lite rött hår och strax därefter se hur två 17-åringar kommer gående. Jag hade önskat att jag kunde säga att de har gått hand i hand, men inte den här gången. Ron Weasley gick en liten bit Hermione Granger, båda med blickarna ner i marken. Himlen var klarblå och det gröna gräset gav en fin kontrast mellan himmel och jord. I öster låg sjön med de höga bergen runt om. Ron fortsatte fram och ställde sig och tittade ut över sjön, blicken fast på den linje som skiljde himmel från sjö.
"Hur kommer det sig att alltid verkar så mycket lugnare vid den här tiden av året?" Rons röst var varken stark eller svag, hade du stått två meter ifrån hade du inte hört ett ord, hade du stått precis intill hade du hört de 16 orden väldigt tydligt.
"Kanske för att det alltid är lugnare…" Hermione som hade fortsatt att hålla ett litet avstånd klev nu fram till Rons vänstra sida. Ingen av de två vände blickarna från horisonten. Och rätt hade de båda två. Sen dessa två och ett trettiotal andra kom till Hogwarts har allt vart en bergochdalbana. Året började fint, men blev galnare och galnare ju längre skolåret gick, men när det var sådär två veckor kvar så löste sig allt och när det var dags för hemfärd var allt lugnt och sansat, liksom ingenting hade hänt tidigare.
"Hur kan det vara lugnare? För bara några timmar sedan var det fullt krig just på denna plats. För bara några timmar sedan förlorade vi Lupin, Tonks, Fred." Tystnad.
"Ron…" Hermione hade vänt blicken mot honom.
"Nej Hermione, jag förlorade min bror. Fred är borta, borta för alltid. Ingenting kommer att få honom tillbaka och nu står vi alla här och låtsas som om allt är okej." Ron hade även han vänt sig och de två stod nu mittemot varandra.
"Ron, lugna ned dig. Jag förstår att det är svårt och…" Började Hermione men innan hon hann avsluta meningen.
"Nej! Du förstår inte! Du förstår inte alls hur det är, du har aldrig förlorat någon som varit dig så nära, du har en familj där alla är levande och…" Ron hade återigen vänt sig med blicken mot horisonten. Om vi i vår tanke nu zoomar in på Hermiones ansikte kan vi se hur de bruna ögonen börjar vattnas och tårar börjar bildas och rinna ner för kinderna.
"Hur vågar du!?" starkt, näst in till skrikande, sårad, förkrossad. I den spegel vi låtsas att vi har ställt framför Ron kan vi se hur hans ansiktsuttryck drastiskt förändrades till något som vi sällan sätt tidigare. Oro. Han vände sig sakta om för att se på Hermione som hade vänt ryggen åt honom på väg att börja dra sig tillbaka till slottet. Han tog tag i hennes hand med en av sina och med den andra förde han hennes ansikte mot sitt.
"Jag… jag… jag menade bara att, vad jag vet har du inte förlorat något syskon, eller någon så nära. Men jag kan ha fel. Jag är ledsen." Hermione ville fortfarande inte titta upp på Ron. "Mione, snälla titta på mig." Hennes ögon mötte hans för en kort sekund innan tårarna började rinna ner i större mängd än tidigare. Han la armarna runt om henne och höll henne hårt. "Vad är det som du inte berättar för mig?" frågade han där han stod och höll om henne, ansiktet i hennes hår. Hermione bröt ut ur omfamningen och torkade bort några av de tårarna som höll på att falla ned.
"Jag vet hur det känns Ron, jag vet hur det är att förlora någon." Ron tittade förvånande och förvirrande på Hermione där hon stod och berättade något för honom som han inte hade en aning om. Han började oroa sig för att något hade hänt henne innan de lärde känna varandra och som han aldrig hade brytt sig att fråga om, han det varit stunder då hon hade visat någon sorg för detta? Eller värre, hade något hänt under de år som känt varandra som han inte märkt av? Han letade desperat i ögonen på henne, men hittade inget.