Rory tittade sig omkring i den röra som hennes sovrum omgavs av. Kläder låg slarvigt slängda på den vita fåtöljen framför fönstret och sängen var fortfarande obäddad. Efter att Lorelai och Luke hade gift sig propsade Rory på att skaffa något eget och köpte sig en lägenhet i Stars Hollow med det förskott hon fått av förlaget som publicerat hennes bok Gilmore Girls. Med ena handen kliade hos förbryllat sig i huvudet och kammade sedan luggen med fingrarna i ett försök att få de envisa stråna att lägga sig. På många sätt var hon en främling inför sig själv. Den flicka som en gång var så strukturerad och ordningsam hade de senaste åren bytts ut mot en förvirrad kvinna. Förra veckan hade hon tappat bort sina hemnycklar, veckan innan det hade mobilen råkat hamna i tvättmaskinen och nu var hennes kalender någonstans i denna röra. Lorelai kallade det "gravidhjärna" och skyllde allt på hormonerna orsakade av lilla Popcorn som stadigt växte sig allt större i magen. Kanske var det så. Förutom illamåendet, som äntligen gett med sig, hade de senaste månaderna bestått av ett ideligt arbete. Boken var nu publicerad, med stor hjälp av den agent som Logan hjälp Rory att få kontakt med. Pebbles var mycket kunnig, målmedveten och väldigt, väldigt ambitiös. Den 28 åriga agenten var alltid välklädd och det intryck Rory fått av henne var att all hennes tid spenderades åt jobb. Kvällarna spenderade hon allt som oftast på de bästa inneställena i New York, där hon träffade människor som på olika sätt kunde gynna hennes karriär. Dessvärre hade hon också velat spendera många kvällar, och ibland till och med nätter, med Rory för att redigera manuset till boken, innan Louise känt sig tillräckligt nöjd med den för att kunna skicka ut den till olika förlag. Allt arbete hade dock tjänat sig och Louise förhandlingsförmåga hade gett Rory mer än hon hade kunnat hoppas på. Mycket hade hänt och på många sätt hade det blivit till det bättre. Egentligen på alla sätt. Rory var inte längre en 30+ arbetslös kvinna som fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Istället var hon en bästsäljande författare som snart skulle bli en ensamstående mamma. Hon hade ju för all del en bra förebild i sin egen mamma, men rädslan för hur det skulle gå fanns ändå där. Kanske känner alla mammor så någon gång? Tankarna skingrades av en knackning på dörren, sedan en till.

"Rory?" hördes en bekant mansröst ropa och Rory gick mot dörren för att öppna.

Deras blickar möttes i ett leende, som sedan förändrades när hans blick fastnade på hennes mage. Sekunderna flöt förbi i slowmotion och förvirringen i hans ansiktsuttryck gick inte att dölja.

"Vem…? När…? Varför har du inte sagt något?"