Andra kapitlet då folks! :D

Som sagt, jag äger inte de redan-nämnda, inte ens Emmy längre, jag sålde henne till ett japanskt företag :(
:D here we go!

~*~

Kapitel 2; Trevligt att råkas, främling.

Drip. Drop. Drip. Drop. Vad fan var det som lät? Hade mamma glömt stänga av kranen riktigt. Drip. Drop. Drip. Drop. Ha, det var det säkert. Drip. Drop. Drip. Drop... Drop. Drip. Urgh, för i helvete! Måste man göra allting själv i detta huset?! Jag slog upp ögonen, men mötte bara mörker, inget solsken i ansiktet, eller min nattlampa( ja..., problem?). jag blev nervös. varför var det mörkt? jag blinkade en gång, sen två gånger. var det något med mina ögon? Jag drog efter andan. Var jag... blind? Jag sträckte ut min hand och fumlade efter mitt nattduksbord. men det var inte trä mina fingrar mötte, det var iskall sten. Och det var inte min säng jag låg i, det var något annat jag låg på. något stort och hårt, som med två remmar spände runt mina axlar, en ryggsäck. Ryggsäck! Minnesbilderna från tidigare passerade framför mina ögon. Pappa, Washington, det började snöa, plötsligt var jag ensam. Jag hade letat och irrat omkring och sedan... fallit. jag satte mig långsamt upp. Var var jag? Var detta himlen, var jag död? Jag tittade runt omkring mig, och konturer började framträda allt eftersom. Sten... grottväggar! Var jag i en grotta? Då måste jag fallit ner i den på något sätt... jag tittade upp och kände ett sting av smärta i nacken.

"Aj.", muttrade jag och strök min hand längs nacken. Jag tittade upp igen, denna gång lite försiktigare, och såg till en början ingenting. men när jag kisade såg jag en liten, liten springa ca fyra meter ovanför, stor nog för att jag skulle kunna glida igenom. Men nu var springan igensnöad och det droppade från snön som smälte, anledningen till varför jag vaknade upp i första hand. Nu, när jag var säker på att jag inte var död, började jag försiktigt sätta mig upp. Mina fötter värkte, kanske för mina kängor, kanske för att det varit de som nog tagit emot smällen när jag föll, men inget kändes brutet eller gjorde jätte jätte ont. Min rumpa gjorde däremot ont, och den var iskall. Hela jag var iskall och jag huttrade till. Mina ögon hade nu vant sig vid mörkret så jag såg min utandning som ett moln. Jag slog armarna om mig själv och gned mina handflator mot armarna för att bli lite varmare. Jag tittade mig omkring, jag befann mig alltså i en grotta. Jag kunde inte riktigt uppskatta hur stor den var, eftersom där jag satt var lite upplyst, nog pga den lilla springan ovanför, och jag såg ungefär 4-5 meter åt varje håll. på vissa sidor kunde jag uppfatta väggar, men det fanns också stora svarta fläckar, där ljuset inte nådde. Jag blev rädd, vad fanns där? jag drog mitt hår bakom öronen och lyssnade. Lyssnade så in i bomben, och det var droppandet från snön, om man lyssnade riktigt, riktigt noga, som ekade ut. Men den informationen gjorde mig inget, eftersom jag aldrig lärt mig att läsa ekon. jag var väl ingen delfin. jag lekte med tanken att säga ;"Hallå?", men tänk om någon svarade? Jag ruskade till i ett försök att lugna mig själv. När jag lyssnade, hörde jag också vinden ovanför, eftersom den ven så högt att inte ens en blåval skulle kunna överrösta den. jag drog av mig ryggsäcken och drog upp knäna, så jag lutade pannan mot dem. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag ropa på hjälp? Skulle jag försöka på något sätt ta mig ut? Eller, skulle jag bara bli tvungen att vänta ut stormen? Jag började gråta. jag snyftade och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Vad skulle jag ta mig till? Skulle några leta efter mig? Kanske pappa... jag kved till. Tänk om han... tänk om han fortfarande var där ute, letandes efter mig? Tänk om han hade irrat omkring, precis som mig, och till slut kollapsat av utmattning, där ute i snön? Och ingen hittade honom där, så han frös till döds då han begravdes av snön? Jag började gråta ännu mer, men en röst i mitt huvud fick mig att dunka knytnäven mot mitt högra knä.

'Nej! tänk inte så!", beordrade den, men jag grät bara ännu mer. Ett plötsligt ljud fick mig att skrika högt. Jag slog handen för munnen. "Idiot!", väste rösten. Det lät som en sten störtat ner i en avgrund, man kunde fortfarande höra ekot från den. Jag stirrade mot en av de stora mörka fläckarna, där jag antog att ljudet kom ifrån. Var det... andetag? Jag frös till av rädsla, mitt hjärta dunkade så hårt och snabbt att jag trodde det skulle hoppa ut ur mitt bröst och springa sin väga. Andetagen var tunga, mycket tunga, och de kom närmare. En stor skepnad steg fram ur skuggorna, och jag kved till. Jag var inte ensam i grottan.

~*~

Jag hade sett vargar en gång tidigare i mitt liv, och det var på en vildmarkssafari i Kanada jag hade varit på tillsammans med mina föräldrar. Jag hade väl varit 7-8 år gammal, och nästan kissat på mig av iver och rädsla då jag såg de vilda vargarna. När jag sedan några år senare läste om safarin, fick jag reda på att vargarna inte var vilda egentligen, den där safarin hade varit på inhägnat område och vargarna blev matade. Vargarna där, hade inte varit så skrämmande egentligen, bara som hundar som såg lite annorlunda ut. Det som fanns i grottan, som jag stod öga mot öga mot, var inte lik någon av de vargarna jag sett då. Inte ett dugg.

Jag stirrade skräckslaget på den, tassarna var lika stora som tallrikar och jag såg tydligt de vassa klorna. Det här var definitivt ingen vanlig varg, den var 5 gånger större! Pälsen var raggig och mörk, och nosen blöt. och precis under nosen, stack vita, sylvassa tänder fram. Jag böjde på mig och tog tag i en stor sten.

"Backa... försvinn, schas!", skrek jag med övermod och kved till. Jag hötte med stenen, men visste gott och väl att om den här vargens intention var att skada mig, skulle stenen inte hjälpa. Vargen tog ett steg framåt, och jag snubblade nästan över min ryggsäck då jag tog ett hastigt steg bakåt.

"Försvinn!", kved jag igen och tog ännu ett steg bakåt. jag sträckte ut min fria hand bakåt, för att inte backa in i väggen bakom mig. Som om det skulle kännas, då jag var paralyserad av rädsla. Med en sista kraft skrek jag;

"SCHAS!" och vargen frös, sedan gjorde den något som fick mig att häpna, den gnydde till, och strök öronen bakåt. Jag lät mina armar falla till sidan och stirrade förvånat på vargen. Först nu, upptäckte jag ögonen. De var... mänskliga, på något konstigt sätt. De utstrålade intelligens och det var som de sa;

'Jag är inte farlig. Varför skulle jag skada dig?', det gjorde mig bara ännu mer förvirrad, skulle den inte ätit upp mig vid nu? och jag började ifrågasätta var denna varelse var. Det måste vara en varg. En jäkla stor en. Det var kanske en speciell ras, som fanns här. Jag var ju ingen djur-expert direkt, så det var kanske så. Vargen började röra på sig och jag spände till igen, med min ynkliga sten höjd. men vargen gjorde ingen ansats mot mig, tvärtemot, den la sig ner på mage, och rullade över så den blottade sin buk. Jag rynkade på ögonbrynen. Ville den bli klappad eller vadå? Jag kom och tänka på ett program jag sett på Discovery, om hundar. De hade sagt att om hunden visar magen, så är det tecken på underkastelse. Men varför skulle denna vargen visa att den var i underkastelse mot mig... om den inte vill visa att den menar inget illa! Som ett tecken på att jag kunde lita på den. Jag mötte vargens blick. Den såg nästan lite lekfull ut, där den låg med tungan hängande ut ur munnen. Om jag inte varit så rädd, och vargen varit en vanlig, normalstor varg, skulle jag nog ha lett. Men nu, jag stirrade bara på den förvånat. Jag släppte sten, och med ett ; 'Klank!', slog den mot grottgolvet. Vargen reste sig upp igen, men jag backade inte, jag tog ett lätt steg framåt. Den lutade på huvudet och jag såg dens svans vifta försiktigt, nyfiket fram och tillbaks. Den gjorde ingen ansats att röra på sig, så jag slickade mig om läpparna och tog ett litet steg till. jag såg mig själv sträcka fram handen

mot den, och jag mötte vargens blick. Jag måste ha sett jäkligt dum och rädd ut, men jag såg bara vänlighet och lugn i vargens ögon. De ögon som verkade tillhöra en människas. Jag tog ett steg till, med min hand utsträckt och min andning som blev lite snabbare. Även om min andning blev snabbare, blev jag inte räddare, det var tvärtemot. Jag blev lugnare. Jag tog ett steg till och min hand var nu bara några decimeter från vargens gigantiska kroppshydda. Jag tog ett steg till och höll andan då jag försiktigt strök vargens hals. Pälsen kändes sträv under min hud, men varm. Jäklar var varm den var! Som ett element nästan. Nu när jag stod så nära den, gick det upp för mig hur stor den var egentligen. Jag räckte den nätt och jämt till huvudet och vargens kolossala bål höjdes och sänktes långsamt då den drog sina tunga andetag. Jag stirrade förundrat på den. Vad var den här vargen egentligen? Den vred på huvudet, så vargens ansikte bara var några få decimeter från mitt, jag såg den i ögonen. De var så djupa... så annorlunda. Det verkade som de ville säga;

"Hej på dig, trevligt att träffas."

Jag log, eller gjorde en grimas, tillbaka.

~*~

Så... vad tycks? Artar det sig or what? n_n