Boktext

vanligt

och alla karaktärer tillhör J.K Rowling


"Kapitel 1 Pojken som överlevde"läste Remus och såg på sina vänner som verkade och gäspa. Han såg på Lily som bet på nageln.

Mr. Och Mrs. Dursley i nummer fyra på Privert Drive vad med rätta stolt över att kunna säga att de var helt normala

"De låter tråkiga," sa Sirius och såg på James som nickade våldsamt. Lily såg på boken hon kände igen efternamnet, hon hoppades verkligen att hon hade fel.

De var det sista man kunde tänka sig vara inblandade i något konstigt eller mystiskt för de godtog verkligen inga sådan dumheter

Lily såg på Potter och Black som båda två gäspade, hon torkade bort en tår när hon tänkte på sin syster som var precis sådan som boken hade beskrivit när det gällde magi.

"Killar ni behöver inte vara här," sa Lily och såg på Potter och Black som såg på henne.

"Vi vill bara demonstrera hur tråkiga vi tycker de är," sa James och blinkade åt Lily som skakade på huvudet.

"Remus fortsätt att läs," sa Sirius som anade att det skulle komma en och annan kommentar från Lily om det inte läste snart.

Mr. Dursley var chef för en firma som heter Grunnings och som tillverkar borrar

"Vad är Borrar" frågade James och såg på Lily som var den enda mugglar födda av dem.

"Det är ett verktyg som man använder för att göra hål," sa Lily och såg på boken.

Han var en stor fläskig kar med nästan ingen hals men däremot hade han en verklig stor mustasch. Mrs. Dursley var smal och blond och hade nästan dubbelt så mycket hals som folk brukade ha

Lily rynkade på näsan det där lät verkligen likt hennes syster, som hon inte längre talade med.

Och den kom mycket väl till pass eftersom hon tillbringade så stor del av sin tid att spana över trädgårdsstaketet och spionera på grannarna. Paret Dursley hade en liten son som hette Dudley och enligt deras åsikt fanns det ingen finare pojke någonstans

"Jag gillar inte hur detta låter", sa Lily och såg på boken hon hade sett på Remus som viste att Lilys syster hade sagt upp kontakten med henne.

"Lily vad är det," sa James och trollade fram en näsduk och gav den till henne.

"Det är lugnt det låter bara som någon jag känner vissa delar," sa hon och tog emot näsduken.

Mr. Och Mrs. Dursley hade allt de kunde önska sig men det hade också en hemlighet

"Det använde var inte gifta", sa Sirius, och såg på boken med ett grin.

"Det var inte deras son," sa James och såg på Sirius som skrattade.

"Killar," sa Remus och såg på dem.

och deras största fruktan var att någon skulle avslöja den. De trodde inte att de skulle stå ut med at någon fick kännedom om familjen Potter"

"Hej det är inget fel på min familj," skrek James och stod upp Lily hade aldrig sett James så arg tidigare, hon undrade om detta skulle verkligen hjälpa dem.

"James, vi vet inte om det är din familj som det pratar om," sa Lily mjuk och såg på honom.

"Lily det finns bara en Familj med namnet Potter och det är James familj," sa Remus och såg på James som bara stod och blinkade hon hade just kallat honom för James hon hade alltid sagt Potter till honom.

"Okej, men om vi läser detta nu så kanske detta inte kommer att ske," sa Lily och såg på honom han satte sig ner och såg på Lily som log svagt emot honom.

Mrs. Potter var Mrs. Dursleys syster, men det hade inte träffats på flera år, i själva verket låtsades Mrs. Dursley att hon inte hade någon syster

Lily torkade tårarna som nu rann ner för hennes kinder, detta lät som hennes syster, hon viste inte om det var hennes syster. James viste att Lily syster inte var snäll emot henne han hade sett hur hon hade skrikit på henne varje år, han satte sig bredvid Lily och såg på henne.

"Lily det är okej," sa James och torkade hennes tårar, Remus viste med vad som hade gjort att Lily reagerade.

"Det låter som min syster, jag hoppas att jag har fel," sa hon och såg på Remus som såg ner i boken.

Därför att systern och hennes odugling till man var så lite Dursley-aktiga man någonsin kunde bli

James la armen om Lily som lät honom göra det.

"Ingen vill väl vara som dem," sa Sirius och såg på sin vän som höll om Lily.

"Nej det är ingen som vill det," sa Lily och såg på Remus som log emot henne.

Mr. Och Mrs. Dursley ryste vid tanken på vad grannarna skulle säga om familjen Potter anlände till deras gata. Dursleys visste att Potters också hade en liten son, men det hade aldrig sett honom ens. Den pojken utgjorde ytterligare ett skäll till att hålla familjen därifrån; de ville inte att Dudley skulle umgås med ett sådant barn

"Jag skulle inte låta min son umgås med deras son med om jag hade fått bestämma," sa James och såg boken han gillade inte vad som boken beskriv familjen.

"Håller med dig," sa Sirius och lovade sig själv att om James någonsin fick en son och han dog skulle han själv ta hand om deras barn.

När Mr. Och Mrs. Dursley vaknade den dystra och gråa tisdag då vår berättelse börjar, fanns det ingenting hos den molniga himlen utanför som antydde att konstiga och mystiska saker snart skulle hända runt omkring i Landet

Sirius låg på golvet och skrattade, han verkade ha hittat något att skratta åt. Lily såg hur James hade pekat sin trollstav emot Sirius.

"James det där är inte snällt," sa Lily lågt och såg på honom.

"Tänkte att du behövde le," sa James och hävde förtrollningen.

Mr. Dursley gnolade medan han valde ut sin tråkigaste slips till dagens arbete och Mrs. Dursley pladdrade glatt medan hon tvingade ner en tjutande Dudley i hans barnstol. Ingen av dem lade märken till en stor gulspräcklig uggla som flaxade förbi fönstret

"De måste verkligen inte var uppmärksamma," sa Sirius och såg på boken Lily såg på Remus som verkade tänka.

"Min syster är duktig på att ignorera saker som hon inte vill se," sa Lily och såg på Remus som nickade.

Klockan halv nio tog Mr. Dursley upp sin portfölj gav Mrs. Dursley en hastig kyss på kinden och försökte pussa Dudley missade för att Dudley hade just ett raseriutbrott och slängde omkring flingorna i köket

"Den bortskämda ungen," sa Lily och såg på boken.

"Att han får göra så med maten, det är verkligen oförlåtligt" sa Sirius och såg hur Remus och James rullade med ögonen, han kände sig hungrig igen.

- Den lille rackarungen, skrockade Mr. Dursley på vägen ut ur huset

"Jag skulle vilja ändra den mannens inställning till vad som är okej för barn att göra," sa Remus och såg på boken han kände hur hans händer darrade.

"Oroa dig inte om något händer min familj så kommer han aldrig kunna få barn," sa James och såg på boken.

Han klev in i bilen och backade ut från nummer fyras uppfart. Det var i hörnet av gatan som han lade märke till det första tecknet på att någonting besynnerligt – en katt som läste en karta

"Minnie," skrek Sirius och såg boken han hoppade upp och ner.

"Black, sluta kalla professor McGonagall för det där namnet, Ni vet båda två hur mycket hon hatar det där namnet," sa Lily och såg på honom.

under en sekund fattade inte Mr. Dursley vad han hade sett, sedan vred han hastigt på huvudet för att titta igen. Den gulstrimmiga katten i hörnet av Privet Drive, men någon karta syntes inte till. Vad kunde han ha tänkt på? Det måste ha varit ljuset som spelade honom ett spratt. Mr. Dursley blinkade och stirrade på katten. Den stirrade tillbaka.

"Hur många gånger den här veckan har McGonagall stirrat på oss," sa Sirius och såg på James som tog armen från Lily och började räkna efter.

"Jag tror hon inte har gjort det någon gång," sa James och såg på Lily som såg på dem.

Då Mr. Dursley körde runt hörnet och upp för vägen betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stodPrivet Drivepå – nej den tittade på skylten: katter kan inte läsa kartorellerskyltar. Mr. Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar.

Remus såg upp på Lily som verkade se orolig ut, han såg på James som hade ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Varför skall vi läsa om mugglare," sa Sirius som såg på boken han hatade inte mugglare men så som dessa lät hade han inget emot att förhäxa.

"Jag tror det är viktiga för historien," sa Remus och såg på klockan.

"Skall vi läsa första kapitlet innan middagen", sa Remus och såg på dem det måste göra upp en tids plan för detta.

"Vi kan väl läsa två kapitel i kväll," sa Lily och såg på dem hon ville gärna läsa boken själv.

"Okej," sa James och såg på Sirius som såg på Remus.

"Måste vi," sa Sirius som inte alls ville läsa men han var här för att James ville se vad Lily hade hittat för böcker, Lily rullade med ögonen emot honom.

"Du behöver inte vara här," sa Lily och såg på honom men han bet ihop.

"Okej vi läser två kapitel idag," sa Sirius och la armarna i kross.

medan han körde in mot stad tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen

Sirius fnös och såg på Remus som hav honom en sträng blick.

Men alldeles i utkanten av stan fördrevs någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerliga klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar.

"Det är väl inget konstigt med att gå i mantlar," sa James och såg på Remus som skakade på huvudet, Lily log emot honom ibland märktes det hur lite de kunde om mugglar världen.

"För mugglare är det inte vanligt, James," sa Lily och såg på honom när han nickade.

Mr. Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder – tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det var något idiotiskt mode, han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra

Något viktigt måste ha hänt ifall de vågade göra så där, sa Lily och såg på Remus som nickade och såg på James som lutade sig framåt han hoppades på att de skulle få veta nu.

Mr. Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det Mr. Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting… ja så måste det förstås vara. Trafiken rörde sig vidare framåt och Mr. Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar

James såg på Lily som rynkade på pannan, hon verkade tänka på något, han såg på henne där hon satt och tänkte på hur Vernon hade behandlat henne när hon hade varit hemma, innan sitt sjunde år.

"James ställ din fråga som du tänker på," sa Lily och kastade back en hårslinga och såg på honom.

"Varför tror han att de samlar in pengar," sa han och såg på Lily som log.

"I mugglar världen så bar folk som ofta samlar in pengar lite udda kläder och att de skulle visa sig så öppet det tror jag inte, inte med rådande läge," sa Lily och såg på James som nickade och hon såg på Sirius som verkade hålla upp handen.

"Ja Black," sa Lily och såg på honom trött.

"Kan jag få smita iväg och hämta något att äta till oss, så kan vi fortsätta läsa istället för att gå ner till middagen," sa Sirius och såg på Remus. Sirius kände sig hungrig och misstänkte att det inte skulle lämna rummet förrän de hade läst det hade kommit överens om.

"Ni kan fortsätta läsa eftersom det känns om det dröjer ett par sidor innan något roligt händer," sa Sirius och såg på dem.

"Sirius be husalferna att komma upp med mat till oss," sa Remus och såg på honom när han gick ut från rummet.

Mr. Dursley satt alltid med ryggen emot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen.Hansåg inte ugglorna som susade förbi, mitt på ljusa dagen

Sirius kom in med armarna lastade med mat och två husalfer som följde honom de hade mat som svävade framför sig.

"Tack," sa Lily när alfen satte ner maten. James log åt henne, han visste att Lily alltid tackade husalferna när det gjorde något för henne.

Fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem. De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till

"Han gillar att skrika mer än min mamma," sa Sirius och såg på James som nickade.

"Jag hoppas verkligen inte att han har något med din familj att göra," sa Lily och såg på honom, han hade inte hört titeln.

han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot. Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka med ett hårt grepp om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade."Mr. Och Mrs. Potter just det jag hörde talas om det" "ja, deras son, Harry"

"Vad är det som de talar om nu," sa Sirius och såg på boken Lily bet på nageln kan detta anledningen till att hennes okända vän hade skickat tillbaka böckerna.

"Det låter som det handlar om dig och din hustru," sa Lily och såg på James som stirrade på henne.

"Men Lily älskling du är den enda jag kan tänka mig att gifta mig med," sa James och såg på henna han såg hur hon verkade ilskna till.

"Lily vi läser boken," sa Remus som hade vädrat hennes ilska.

Mr. Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom. Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig. Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sin kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade … nej, han uppförde sig dumt. Potter var inte något särskilt ovanligt namn. Han var säker på att det fanns massvis med människor med namnet Potter som hade en son som heter Harry

James knöt händerna och såg på boken, han skulle se till att ingen av det där Dursley skulle komma i närheten av hans son, han såg på Lily som verkade sitta stilla och verkade skriva något på ett papper.

"Lily vad är det där," sa Remus och såg på Lily som gömde pappret.

"Å inget bara om det är något som jag planerar," sa Lily och såg på Remus som sträckte sig efter pergamentet.

"Lily vad är det som du planerar," sa James och såg på henne när hon rodnade.

"Jag vill inte berätta för er vad jag har tänkt att göra när jag kommer hem," sa Lily och såg på Remus som tog upp boken igen.

Förresten, när han tänkte efter var han inte ens säker på att hans frus systerson verkligen hette Harry. Han hade aldrig ens sett pojken.

"Det är ju skandal att inte se sin egna systerson," skrek Lily hon stod upp och kände hur kinderna blossade hon hade känt raseriet byggas upp under tiden som Remus hade läst, hon mindes brevet som hennes syster skickade för ett par dagar sedan till henne.

"Lily snälla," sa James och la en hand på hennes axel, hela rummet skakade, han hoppades att hon skulle lugna ner sig.

Det kunde ha varit Harvey. Eller Harold. Det var ingen mening med att oroa Mrs. Dursley, hon blev alltid så upprörd så fort man nämnde hennes syster. Han klandrade henne inte, omhanhade haft en sådan syster… men i alla fall. De där människorna i mantlar… han fann det mycket svårare att koncentrera sig på borrar den eftermiddagen och när han lämnade byggnaden klockan fem, var han fortfarande så oroad att han gick rakt på någon alldeles utan för dörren."förlåt" muttrade han då den pyttelille gubben snubblade och nästan ramlade omkull. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för Mr. Dursley att mannen bar en lilafärgad mantel. Han verkade inte det minsta upprör över att nästan ha slagits till marken. Tvärtom sprack hans ansikte upp i ett brett leende och han sa med en pipig röst som fick de förbipasserande att stirra:"Ni behöver inte be om förlåtelse min bäste herre, för ingenting kan göra mig ledsen i dag! Jubla och var glad, för Ni-Vet-Vem är äntligen borta!"

"Va" skrek Lily och såg på Remus som tappade boken, han stirrade på den.

"Äntligen vi vet att han kommer försvinna de goda kommer segra," sa Sirius och hoppade runt.

"Jag kan inte tro det," sa James och såg på Remus som tog upp boken.

"Låt oss läsa och se vad som har hänt," sa Lily och hoppades att allt var bra.

"Till och med mugglare som ni borde fira den här lyckliga, lyckliga dagen!"och den gamle mannen slog armarna om midjan på Mr. Dursley och kramade honom och vandrade sedan i väg. Mr. Dursley stod som förstenad. Han hade omfamnats av en total främling. Han tyckte sig också ha hört att främlingen kallat honom en mugglare, vad nu det kunde vara. Han var förvirrad. Han skyndade fram till sin bil och körde i väg hemåt. Medan han hoppades att han hade fantiserat ihop saker och ting, vilket han aldrig tidigare hade hoppats, eftersom han inte gillade fantasier. När han körde in på uppfarten till nummer fyra var det första han fick se – och det gjorde honom inte på bättre humör – den strimmiga katten som han hade upptäckt på morgonen. Den satt nu på trädgårdsmuren. Han var säker på att det var samma katt; den hade samma markeringar runt ögonen."Schas!"sa Mr. Dursley med hög röst. Katten rörde sig inte. Den gav honom bara en bister blick. Var det här normalt kattuppförande, undrade Mr. Dursley. Han låste upp och gick in i huset medan han försökte ta sig samman. Han var fortfarande fast besluten att inte säga någonting till sin fru.

Lily såg på Remus som verkade skaka på huvudet han måste vara trött i ögonen, hon sträckte sig efter boken.

"Remus jag kan läsa en stund om du vill," sa Lily och såg på honom när han drog tillbaka boken.

"Nej Lily jag skall läsa klart, det är bara svårt att fatta att han är borta när boken skrevs," sa Remus och såg på sina vänner.

Mrs. Dursley hade haft en trevlig, vanlig dag. Vid middagen berättade hon allt för honom om grannfruns problem med sin dotter och att Dudley hade lärt sig ett nytt uttryck ("vill inte!"). Mr. Dursley försökte uppföra sig som vanligt. När de hade lagt Dudley för natten gick han in i vardagsrummet just i tid för att höra det sista av kvällsnyheterna.

James såg boken han hoppades att det fanns något gott med att de hade skickat tillbaka dem. Han tittade i ögonvrån på Lily som verkade orolig han förstod inte varför.

"och slutligen kan vi berätta att fågelskådare överallt har rapporterat att landets ugglor har uppfört sig mycket ovanligt i dag. Fastän ugglor normalt jagar på natten och knappast någonsin visar sig i dagsljus har man vid mängder av tillfällen iakttagit hur dessa fåglar flugit i alla möjliga riktningar alltsedan soluppgången. Experterna kan omöjligt förklara varför ugglorna plötsligt har ändrat sitt sovmönster" Nyhetsuppläsaren tillät sig ett brett leende."Ytterst märkligt. Och nu över till Jim McGuffin med väderleksrapporten kommer det bli några fler uggleskurar i kväll Jim?""jaa, Ted" sa väderleksmannen"Det vet jag faktiskt ingenting om, men det är inte bara ugglorna som uppför sig konstigt i dag. Tevetittare ända bortifrån Kent, Yorkshire och Dundee har ringt hit och talat om att i stället för regnet som jag utlovade i går har de haft ett skyfall av stjärnskott! Folk kanske har firat valborgsmässoafton i förväg – Det är inte förrän nästa vecka, gott folk! Men jag kan utlova en mycket våt natt"

"Vi kanske skulle göra det där i stora salen, till terminsavslutningen," sa James och såg på Lily som skakade på huvudet.

"Lily kom igen det skulle vara roligt att göra det för vårat sista år," sa Remus och såg på henne.

"Jag får tänka på det okej," sa Lily och såg på dem de log James viste att hon var duktig på trollkonster.

"Fortsätt läs Remus innan vi kommer vara kvar här hela natten," sa Lily och såg på honom.

Mr. Dursley satt som fastfrusen i fåtöljen. Stjärnskott över hela Storbritannien? Ugglor som flög i dagsljus? Mystiska personer i mantlar överallt runt omkring? Och en viskning en viskning om Potters…

"Får vi äntligen veta vilka Potters som det talar om," sa Sirius och såg på Remus som tog ett andetag och såg på dem.

"Kanske vem vet," sa Remus och såg på Lily som bet på naglarna.

Mrs. Dursley kom in i vardagsrummet med två koppar te på en bricka. Det kunde inte hjälpas. Han skulle bli tvungen att säga någonting till henne. Han harklade sig nervöst."Hrrm… Petunia

Längre han inte Remus innan skriket kom får Lily. James hade sett på henne när hon hade hört namnet han såg hur hon bara höll för öronen och skrek, han ställde sig upp och la armarna om henne.

"Lily, lugna ner dig oroa dig inte hon kommer inte åt dig," sa James och tröstade henne hon lät James hålla om henne, på något sätt hade hon börjat inse att den kärlek hon hade utvecklat till James mellan sitt femte och sjätte år skulle vara starkare än något annat.

"Förlåt det är lite mycket just nu," sa Lily och såg på honom när han satte sig ner och drog upp henne i knät.

"Vi hjälper dig," sa Sirius han visste mycket väl hur Lily kunde känna sig.

"Tack Sirius," sa Lily och log svagt emot honom.

"Remus fortsätt läsa, så jag vet om det behövs någon kroppslig skada på någon av dem," sa James och såg hur Lily genast såg på honom. Men James lovade sig själv om det på något sätt skadade en Potter i framtiden skulle han skada dem innan.

"älskling.. du har väl inte hört från din syster på sistone?"Som han hade väntat sig såg Mrs. Dursley arg och upprörd ut. När allt kom omkring brukade de ju låtsas att hon inte hade någon syster."Nej"sade hon skarpt"varför undrar du det?" "konstiga saker på nyheterna" mumlade Mr. Dursley "Ugglor… stjärnskott… och det var en massa människor som såg konstiga ut på stan i dag…" "Än sen "fräste Mrs. Dursley."jo, jag tänkte bara det… kanske… hade nånting att göra med… du vet… hennes familj" Mrs. Dursley smuttade på sitt te genom hopknipta läppar. Mr. Dursley undrade om han vågade tala om att han hade hört namnet "Potter". Han bestämde sig för att han inte vågade. I stället sa han så obesvärat han kunde:"Deras son, han borde väl vara ungefär i samma ålder som Dudley nu?" "Jag antar det" sade Mrs. Dursley stelt."vad är det han heter nu igen? Howard eller hur?" "Harry. Ett fult, tarvligt namn om du vill veta min mening"

"Skall du säga kära syster, Harry är åtminstone ett normalt namn, till skillnad från din son," fräste Lily och James stirrade på henne med ett leende.

"Vart skulle du att han heter i andra namn då," sa James och såg på henne när hon tänkte.

"James," sa hon och såg på Remus som skrattade.

"javisst"sade Mr. Dursley medan hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom"ja jag håller verkligen med dig" Han sade inte ett enda ord till om saken då de gick upp på övervåningen för att lägga sig. Medan Mrs. Dursley var i badrummet, smög Mr. Dursley fram till sovrumsfönstret och kikade ner i trädgården på fram sidan. Katten var fortfarande där. Den satt och stirrade neråt Privet Drive som om den väntade på någonting. Inbillade han sig saker och ting? Kunde allt det här ha någonting med Potters att göra? Om det hade det … om det kom ut att det var släkt med ett par … nej, han skulle aldrig stå ut med det. Mr. Och Mrs. Dursley gick till sängs. Mrs. Dursley somnade fort men Mr. Dursley låg vaken och ältade alltsammans om och om igen. Hans sista, tröstade tanke innan han somnade var att även om Potter hade med saken att göra fanns det ingen anledning för dem att närma sig honom och Mrs. Dursley. Potter visste mycket väl vad han och Petunia tyckte om dem och deras sort… Han förstod inte hur han och Petunia skulle kunna bli inblandade i vad som än kunde tänkas försiggå, han gäspade och vände sig om i sängen det kunde inte röra dem…

Där misstog han sig verkligen.

Även om Mr. Dursley för sin del kan ha varit på väg att glida in i en orolig sömn, visade katten på muren utanför inga tecken på sömnighet. Den satt stilla som en staty med ögonen stadigt utan så mycket som en blinkning, fästa på det bortersta hörnet av Privet Drive. Den darrade inte ens till när en bildörr smällde igen på gatan bredvid och inte heller när två ugglor svepte över huvudet på den. Det var faktiskt nästan midnatt innan katten över huvud taget rörde sig. En man dök upp i hörnet som katten hade betraktat, dök upp så plötsligt och tyst att man kunde ha trott att han just sprungit fram ur marken. Det ryckte i kattens svans och ögonen smalnade på den. Ingenting som liknade den här mannen hade någonsin skådats på Privet Drive. Han var lång, mager och mycket gammal att döma av silvret i håret och skägget som båda var långa nog att stoppa ner i bältet. Han var iförd en lång klädnad, en purpurfärgad mantel som sopade i marken och högklackade kängor med spännen. Ögonen var ljust klara och gnistrade bakom halvmånformade glasögon och näsan var mycket lång och krokig, som om den hade blivit bruten minst två gånger. Mannens namn var Albus Dumbledore. Albus Dumbledore verkade inte uppfatta att han just hade anlänt till en gata där allt hos honom, från namnet till kängorna, var ovälkommet. Han var fullt upp tagen med att vända och vrid på sin mantel på jakt efter något. Däremot verkade han uppfatta att någon betraktade honom, för han tittade plötsligt upp på katten som fortfarande stirrade på honom från andra änden av gatan. Av någon anledning tycktes åsynen av katten Roa honom han skrockade och muttrade:"jag borde ha förstått det." han hade hittat det han letade efter i innerfickan det såg ut att vara en cigarettändare i silver. Han öppnade den men ett klickande, höll upp den i luften och knäppte med den. Den närmaste gatlyktan slocknade med en liten puff. Han knäppte med den igen – nästa lykta blinkade till och blev mörk. Tolv gånger knäppte han med släckaren, tills det enda ljuset som fanns kvar på hela gatan var två pyttesmå nålspetsar långt borta, nämligen ögonen på katten som betraktade honom. Om folk tittade ut från sina fönster nu skulle de inte kunna se vad som hände nere på trottoaren, inte ens skarpögda Mrs. Dursley. Dumbledore lät släckaren glida tillbaka in i manteln och satte av nerför gatan mot nummer fyra, där han slog sig ner på muren intill katten. Han såg inte på den men efter ett ögonblick tilltalade han den."tänk att träffa på er här Professor McGonagall"

Han vände sig om för att le mot den strimmiga katten, men den hade försvunnit. I stället log han mot en kvinna med ganska strängt utseende som bar fyrkantiga glasögon med exakt samma form som markeringarna katten hade haft runt ögonen. Hon var också iförd en mantel, i smaragdgrön färg. Hennes svarta hår var hopdraget i en hård knut. Hon såg tydligen förargad ut."hur visste ni att det var jag?" frågade hon."kära professor, jag har aldrig sett en katt sitta så stelt" "Ni skulle säkert vara stel om ni hade suttit på en tegelmur hela dan" sade Professor McGonagall."hela dan? När ni kunde ha firat? Jag måste ha passerat minst ett dussin fester och glada tillställningar på vägen hit" Professor McGonagall fnös ilsket."Javisst, alla firar minsann" sade hon otåligt"man kunde tycka att de skulle vara lite försiktiga men nej – till och med mugglarna har märkt att nånting är på gång. De talade om det i sina nyhetssändningar" hon knyckte huvudet bakåt mot Dursleys mörka vardagsrumsfönster"jag hörde det flockar med ugglor… stjärnskott… Ja, de är ju inte helt obegåvade. De måste märka nånting. Stjärnfall nere i Kent – jag slår vad om det var Dedalus Diggle. Han har aldrig haft något vidare förstånd." "Ni kan inte klandra dem"sade Dumbledore milt"vi har haft fasligt lite att fira på Elva år"

"Tar det elva år för kriget att ta slut hur många av våra vänner kommer försvinna," sa Lily och såg på dem, även om hon aldrig hade umgås med Marodörerna så har det gemensamma vänner.

"Lily vi kommer klara oss. Någon vill det, annars hade inte böckerna kommit till oss," sa James och kände sig glad över att hon fortfarande satt kvar i hans knä, han ville tala med henne om detta men vågade inte för att riskera att hon skulle skrika på honom.

"Det vet jag"sade professor McGonagall irriterat"men det är inget skäl till att tappa huvudet. Folk är riktigt oförsiktiga, visar sig ute på gatorna i klart dagsljus, inte ens klädda i mugglarkläder och skvallrar för varandra"här kastade hon en skarp, förstulen blick på Dumbledore som om hon hoppades att han skulle tala om något för henne men det gjorde han inte, så hon fortsatte:"Det skulle just vara snyggt om mugglarna avslöjade oss allesammans precis samma dag som Ni-Vet-Vem äntligen tycks ha försvunnit. Han är väl verkligen borta Dumbledore?"

"Det ser faktiskt så ut" sade Dumbledore"Vi har mycket att vara tacksamma för. Skulle ni vilja ha en citronisglass"

"En vad då," sa Sirius och satte sig upp han stirrade på boken han var hungrig igen.

"Det är en mugglar glass Sirius, tar inte du mugglar studier," sa Lily och såg på honom.

"Jo men det är väl inte alltid jag lyssnar," sa han och såg på henne.

"en vad då?""En citronisglass. Det är en sorts mugglargodis som jag är ganska förtjust i" "Nej tack" sade Professor McGonagall kyligt som om hon inte tyckte det här var rätta ögonblicket för Citronisglassar."som jag sa även om Ni-Vet-Vem är borta…" "kära professor, nog kan väl en förnuftig person som ni kalla honom vid hans namn? Alla de här dumheterna med "Ni-Vet-Vem" – i elva år har jag försökt övertala folk att kalla honom vid hans rätta namn: Voldemort." Professor McGonagall ryggade tillbaka. Men Dumbledore, som höll på att ta isär två i hopklibbade Citronisglassar tycktes inte märka det."Allting blir så förvirrande om vi hela tiden säger "Ni-Vet-Vem". Jag har aldrig sett nån anledning att vara rädd för att uttala Voldemorts namn" "Det var jag att ni inte har" sade Professor McGonagall och lät halvt förargad och halvt beundrande"Men det är en annan sak med er. Alla vet att ni är den enda som Ni-Vet… å låt gå för det då Voldemort var rädd för" "Ni smickrar mig"sade Dumbledore lugnt"Voldemort hade krafter som jag aldrig kommer att ha."

"Bara för att ni är alldeles för… ja… för storsint för att använda dem" "Det är tur att det är mörkt. Jag har inte rodnat så mycket sen madam Pomfry talade om för mig att hon tyckte om mina nya öronskydd," Professor McGonagall kastade en skarp blick på Dumbledore och sade:"Ugglorna är ingenting emot ryktenas om flyger runt omkring. Vet ni vad alla säger? Om varför han försvann? Om vad som till sist hejdade honom?" Det verkade som om Professor McGonagall hade kommit till den punkt som hon var mest angelägen att diskutera, den verkliga orsaken till att hon hade suttit och väntat på en kall hård mur hela dagen, för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu. Det var tydligt att vad än "alla" sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte."vad folk säger" fortsatte hon envist"är att Voldemort dök upp i Godric's Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters"

Remus händer började darra när han hade läst sett orden han försökte lugna ner sig han såg på Sirius och James som båda verkade lika oroliga.

"Sluta inte läsa," sa Sirius och såg på Remus som såg på honom.

"Håll er lugna," sa Remus och drog ett andetag.

"Ryktet säger att Lily och James Potter"

James drog Lily närmare sig, han kunde inte vara lyckligare över de orden Lily skulle bli hans men efter vad Remus hade sagt vågade han inte ta ut sin lycka

"är… är… att de är..döda"

James kände hur Lily hade lagt sitt ansikte emot hans hals och hon grät Sirius satte sig vid sidan av honom och la en hand på hennes rygg, Sirius såg på Remus som såg på James som bara höll om henne.

"Skall vi lägga ner boken en stund Lily," frågade James och såg på hennes huvud hon skakade på huvudet.

"Nej om vi läser detta nu, så kommer det kanske bli lättare att läsa senare," sa hon och drog in doften från James hals hon älskade verkligen doften av skog från honom.

"Okej Remus fortsätt det kan inte bli värre," sa Sirius och såg på honom.

"Det kan det, enligt boken så skulle det finnas en son," sa Lily och såg på James som knöt handen.

Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till "Lily och James… jag kan inte tro det… jag vill inte tro det… Å Albus…" Dumbledore sträckte fram en hand och klappade henne på axeln."jag vet… jag vet…" sade han tungt. Professor McGonagall darrade på rösten då hon fortsatte:"Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potters son, Harry"

"Han skulle bara våga" väste Lily fram, hon hade tagit sig samman och James såg på henne när hon gick fram och tillbaka, han hade aldrig sett henne så här, Remus kände igen det för att hon hade gjort det tidigare i hans närvaro.

"Remus, Sirius om något händer mig lova att ni tar hand om min son," sa James och fångade in Lily som såg på honom.

"Lunga ner dig, vi kommer hitta en lösning, kan du bara säga mig en sak," sa James och såg på henne. Lily viste att han skulle fråga om hennes beteende.

"James fråga", sa Lily och såg på honom, hon satte sig ner och såg på dem.

"Varför tillåter du mig röra dig, du hatar mig," sa James han ville veta han såg hur hon rodnade.

"Förnekelse," sa hon och såg på honom hon såg på Remus som nickade han hade hört henne mumla om hur hon skulle lösa det.

"Förklara för någon som inte har din förstånd," sa Sirius när hon inte hade sagt mer.

"Någon gång mellan femte och sjätte året, började jag förstå att jag inte kunde gömma mina känslor, jag har inte sagt ja till dig för jag vill inte att något skulle hända din familj, pga. Mig, jag vet det är dumt," sa Lily och såg på James som insåg att hon hade tänkt på hans familj som hon aldrig hade träffat. James tog henne ansikte i sina händer, och kysste henne.

"Du din dumsnut, jag bryr mig inte om min familj kastar ut mig för att jag älskar dig, jag har alltid älskat dig," sa James och såg på Lily som rodnade.

"Kan vi fortsätta läsa," sa Sirius och såg på Lily som rodnade ännu mer.

"Men… han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt – och det är därför som han är borta"

James såg på Lily såg tårarna för pojken som överlevde Lord Voldemort, deras son, han höll henne emot sig, Sirius böjde på huvudet och Remus med, de alla fyra satt tysta nästan i två minuter. Innan Remus kunde börja läsa igen.

Dumbledore nickade dystert."är det… är det sant?"stammade professor McGonagall"efter allt han har gjort… Alla han har dödat… så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande… av alla som kunnat stoppa honom… men hur i himlens namn överlevde Harry?" "Vi kan bara gissa" sade Dumbledore"Vi kanske aldrig får veta." Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka

"Har någon av er en sådan klocka," sa Lily och såg på dem, hon hade aldrig sett en sådan klocka, James tog upp den och gav den till henne och såg på den.

"Jag önskade att mamma hade gett mig en när jag fyllde år, men hon sa att jag får vänta tills jag kommer hem innan jag får min present," sa Lily och lämnade tillbaka den till James.

Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten. Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:"Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?" "Ja"sade professor McGonagall"och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför nu är just här av alla ställen?" "jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingar han har kvar nu"

Lily reste sig långsamt upp och öppnade dörren ut i korridoren innan hon stängde den igen, hon gick i en vid cirkel hon skulle personligen se till att hennes syster aldrig skulle röra hennes son, hon kände hur James la armarna om henne.

"Skrik det hjälper," sa James och såg på henne hon skakade på huvudet.

"När jag är klar med henne kommer hon aldrig våga röra min son" sa Lily med låg röst, Sirius såg på Lily och James som stod en bit bort.

"Lily, vi skall se till att detta inte händer," sa Sirius och såg på henne hon nickade.

"Ni råkar inte veta hur man skriver ett illvrål," sa Lily ögonen på boken.

"Jo, vi gör det ikväll," sa James och fick henne att sätta sig ner.

"Ni menar inte… ni Kan inte mena människorna som bor Här?" skrek Professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra"Dumbledore – det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dag. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sprakade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis skulle Harry Potter komma och bo här?" "Det är bästa stället för honom" sade Dumbledore bestämt

"Du har ingen aning om hur fel du har Professor Dumbledore, min syster kommer slänga ut honom, eller vanvårda honom för att han är min son," sa Lily och James drog in henne i en kram, han kände hur hon vibrerade.

"Låt oss hoppas att han inte får Lily humör," viskade Sirius och såg på James som log emot honom.

"Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem"

"Ett brev" skrek James och såg hur Sirius hoppade till, han hade glömt bort att James var hans kusin, han kunde ha slagit vad om att hans mor hade kommit in i rummet.

"Man kan inte förklara något som detta i ett jävla brev," skrek James vidare, han kände hur han darrade, han kände hur Lily la händerna på hans kinder, när han såg in i hennes ögon så lugnade han ner sig.

"Förlåt," viskade han och såg på Sirius som log.

"Jag tror vi har hittat att du är kusin till mig, för ett ögonblick trodde jag min mor hade kommit in här," sa Sirius och såg på honom Lily log inte hon förstod inte.

"Oroa dig inte du kommer få veta längre fram," sa James och kysste hennes kind.

"Ett Brev?" upprepade Professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen"tror ni verkligen Dumbledore att ni kan förklara alltsammans i ett brev? Det här människorna kommer aldrig att förstå honom! Han kommer att bli berömd – en legend – jag skulle inte bli förvånad om den här dan blev känd som Harry Potters Dag i framtiden, det kommer skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!" "Just det" sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon."Det skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kan gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kommer att minnas! Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt bort från allt det där tills han är redo att klara av det?" Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:"ja ja, ni har förstås rätt men hur skall pojken komma hit Dumbledore?" Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den."Hagrid tar honom med sig" "tror ni att det är… Klokt... att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?" "Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid" sade Dumbledore"jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta stället" sade Professor McGonagall motvilligt"men ni kan väl inte blunda för att han bör sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att… vad var det där?"

Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnade runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tillade upp emot himlen – och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem

"Å jag vill, ha," sa Sirius och började hoppa på sin kudde där han satt, Lily stirrade på honom, detta var första gången hon hade sett honom vilja ha något mer än en kvast.

om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så stor som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild – långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner. I sina väldiga muskulösa armar höll han ett filtbylte."Hagrid" sade Dumbledore med en ton av lättnad."äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln från?" "Lånat den, professor Dumbledore" sade Jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade."Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom Sir"

"Å, jag hoppas verkligen att jag kommer få en," sa Sirius och såg drömmande ut, Lily viste att det stod en gammal i hennes fars garage, hon skulle fråga sin far om hon kunde få den för att ge till en vän.

"Det var inga problem, hoppas jag?" "nej Sir, Huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol" Dumbledore och Professor McGonagall böjde sig fram över filtbyltet inuti, nätt och jämnt synlig låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerlig form, precis som en blixt."var det där som…?" viskade Professor McGonagall."Ja"sade Dumbledore"Han kommer alltid att ha kvar det där ärret" "Skulle Ni inte kunna göra något åt de, Dumbledore" "även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbana. Ja, kan jag få honom nu Hagrid det är bäst att vi får det här överstökat." Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus."Får jag… får jag säja ajö till honom, Sir?" frågade Hagrid. Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger, sedan helt plötsligt gav Hagrid upp ett tjust som en sårad Hund.

"Nej Tramptass," du skall inte leka hund, sa James och såg på honom och Sirius la armarna i kors.

"Ni är tråkiga," sa Sirius och såg på dem. James ville inte avslöja allt för Lily än, hon rynkade pannan vad menade James och Sirius med deras ord.

"Sssch!" väste Professor McGonagall,"Du väcker mugglarna" "F-f-förlåt" snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den"men jag s-s-står inte ut me de… Lily å James Döda… Å stackars lille Harry som e tvungen å bo hos mugglare…" "Ja ja det är väldigt sorligt alltihop men skärp dig nu Hagrid annars upptäcker de oss" viskade Professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren.

Lily såg hur ljuset fladdrade till, hon såg på stället och en ny bok uppenbarade sig, hon reste sig och gick fram till den, hon såg på Brevet som låg uppe på den.

Kära Lily och Marodörer

Jag misstänker att ni alla fyra vill se bilder av det personer ni kommer att läsa om, tyvärr måste ni läsa böckerna som jag skickade tillbaka till Lily i biblioteket för att kunna se bilderna, jag har nämligen förhäxat den så att ni inte kan bryta upp den och mina kära Marodörer, inte ens Tvillingarna Weasley kommer kunna öppna detta fotoalbum, jag har redan testa på dem. Så läs i lugn och ro, och boken kommer vibrera när det finns ett foto att se.

En vän från framtiden som vet hur det känns att vara oönskad.

Lily satte sig och gav brevet till James, hon la boken på golvet mellan dem, det fanns inget annat att göra än att vänta på det skulle komma ett foto.

"jag undra vad hon menar med Tvillingarna Weasley," sa Sirius och såg på James som såg på Lily som verkade tänka.

"Måste vara några som är som er," sa Lily och såg på Remus.

"Läs," sa James och såg på honom.

Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, Professor McGonagall blinkade häftigt och det glittrade ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat."Jaha" sade Dumbledore till sist"Det var det. Vi har ingen anledning att stanna här längre. Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet"

James höll hårt i Lily som skakade av ilskan han såg på Remus som såg på dem alla.

"Jag undrar vart dina vänner är," sa Lily surt och såg på Remus som såg ner i marken.

"Vi kommer nog få veta om vi läser alla böcker Lily," sa James han ville inte avslöja att Remus var en varulv.

"Remus oroa dig inte hon vet inte" viskade Sirius lågt och såg på Lily som verkade tänka på något.

""javisst"sade Hagrid med kvävd röst"jag ska åka i väg med cykeln gonatt professor McGonagall, gonatt professor Dumbledore" Med en strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn. Med ett vrål steg den upp i luften och for i vidare in i natten."Er ser jag väl snart igen, Professor McGonagall"sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar. Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra."Lycka till Harry" Mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen.

En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvarta himlen, den sista plats i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Hans ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att han var speciell, utan att veta att han var berömd, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av Mrs. Dursleys skrik då hon öppnade ytter dörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley… han kunde inte veta att folk som möttes i hemlighet runtom i landet i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:"Skål för Harry Potter – pojken som överlevde"

Remus såg på Lilys rörda ansikte han viste att hon var rasande, han såg hur Sirius med darrade och James hand darrade nära trollstaven.

"Jag fattar inte att de kan fira att han just har förlorat sina föräldrar," sa Sirius med en låg röst han önskade att han viste vad som hade hänt med honom och Remus.

"Jag vill aldrig att min syster skall komma i närheten av min son eller något barn jag får," sa Lily lågt och James kysste hennes kind.

"Oroa dig inte vi kommer se till det," sa James och såg på Remus som hade slagit ihop boken.

"Vem skall läsa," sa han och höll upp boken, Lily höll fram handen.

"Ja kan ta nästa kapitel, sedan måste vi nog ta oss tillbaka till uppehållsrummet, det är lördag i morgon skall vi ta hela dagen att läsa eller skall vi bara ta på kvällarna," sa Lily och tog boken från Remus som såg på James.

"Skall vi låta Peter vara med," sa Remus och såg på Lily som ryste lätt hon gillade inte riktigt Peter, hon viste inte vad det var med honom men något fick henne att inte tycka om honom.

"Nej," sa James när han hade sett Lily reaktion.

"Då tar vi eftermiddagen kvällen men hur löser vi det, sa" Sirius och såg på Lily som tog upp något.

"Det är lugnt han har strafftjänstgöring i eftermiddag kväll med McGonagall, han missade läxan, och hon kommer hålla kvar honom länge, Jag kan ju be henne att ge honom lite flera tills vi är klara med böckerna," sa Lily och såg på dem, det alla Tre stirrade på Lily, hon hade aldrig gjort något sådant här tidigare.

"Viste, men" sa Remus och tystnade det var snart två veckor kvar till fullmåne.

"Oroa dig inte Remus," vi läser nu, sa Lily och slog upp boken.