Kap. 2 Stjärnor
Draco såg kritiskt på Granger, hon va bra konstig den där smutsskallen. Vilket utbrott, hon blev ju helt galen! Han log för sig själv, hon hade till och med varit lättare att reta upp än Weasly. Men sen rann leendet snabbt av hans ansikte. Om hans idiot till far inte hade skickat det där dumma brevet så skulle han inte ens vara här nu. Fast och andra sidan så slapp han i alla fall att Pansy klängde på honom. Han släppet långsamt ut en suck, gud, varför hade han inte gjort slut med henne än? Han bestämde sig snabbt för att dumpa henne så fort han fick en chans. Han ryckte till och skakade på huvudet för att få blicken att lossna, Draco insåg att han suttit och stirrat på Granger mitt i sin tankegång. Som om hon kände att något försvann från hennes axel så vände hon upp huvudet och tittade på honom med irriterad blick. Han gav henne ett flin som hon totalt ignorerade.
"Vad är klockan?" Frågade hon istället. Draco slängde en snabb blick på sitt armbandsur av guld som han fått av sin mor i julklapp
"Kvart i elva." Svarade han enkelt, men Granger verkade ta det som en personlig förolämpning. För hon flög upp, gjorde något slags grymtande ljud mot honom och stegade sedan iväg till fönstret. Granger satte armarna i kors och lutade dom sedan mot fönsterbrädet. Draco såg förbi henne och ut i den mörka natten. Det var en klar natt med många stjärnor, han mindes det hans mor hade sagt till honom när han var liten: För varje älskande människa på jorden, finns en stjärna på himlen. Och för varje ny älskande tänds en ny stjärna. Han vände bort blicken med en rysning, hans stjärna fans inte där. Han hade aldrig mött kärleken, inte ens sin familj kunde han förmå sig att älska.
"Och min stjärna kommer aldrig att tändas." Muttrade han bittert för sig själv, men ångrade sig snabbt när han kom på att smutsskallen fortfarande var kvar. Han vågade sig på en sneglande blick åt hennes håll. Draco pustade lättat ut när han såg att hon inte hade reagerat på något synbart sätt, utan fortfarande stod och tittade ut genom det stora fönstret. Draco förlorade sin blick vid de glittrande stjärnorna, och utan att vara riktigt medveten om vad han gjorde så ställde han sig upp och gick sakta fram mot fönstret. När han kom fram så satte han armbågarna på fönsterbrädet och stödde tungt huvudet i händerna. Allt eftersom minuterna gick så förlorade han sig själv djupare och djupare in i mörkret, med endast de gnistrande stjärnorna som ljuspunkter i sitt liv.
