Hej igen! Har bett några kompisar läsa den här ficen och de verkade tycka den var bra så jag chansar på ett till kapitel. Det här kapitlet kanske är lite längre men jag hoppas att det inte gör något. Nu har jag bara en sak till att säga. Läs och njut! (förhoppningsvis)
Inne på tåget var det fullt av elever i korridoren som försökte hitta en kupé att sitta i. James och Jane plöjde sig fram genom trängseln tills de hittade en tom kupé som de satte sig i. De lade upp sina ryggsäckar där de hade skoluniformerna och andra grejer de skulle ha på tåget i. När de var klara satte de sig tillrätta på fönsterplatserna. De började genast prata om det kommande skolåret.
"Vi får se till att vi blir de mest kända eleverna som gått där!", sa James med ett lite drömmande uttryck.
"Vadå? På skolan eller efter?", frågade Jane och lyfte på ögonbrynen.
"Båda", flinade James tillbaka.
"Och vi måste hamna i quidditch laget!", sa båda med en mun, vilket fick dem att skratta. Strax efter öppnades dörren och en flicka med axellångt vinrött hår stod i dörröppningen till kupén.
"Får jag sitta här?", frågade hon försiktigt.
"Visst", svarade Jane medan James ryckte på axlarna. Sedan såg Jane att hon hade rödgråtna ögon, så hon hoppade upp från sätet så att hon kunde få sitta vid fönstret. Flickan log ett blekt men tacksamt leende mot henne och satte sig på fönster platsen medan Jane satte sig på mitten av sätet istället. Det blev en lite pinsam tystnad efter att flickan kom in. Både Jane och James skruvade lite otåligt på sig.
"Så … ska du också börja ditt första år?", frågade Jane för att försöka få igång något samtal igen. Hon lyckades inte så bra för flickan nickade bara mot fönstret som hon kollade ut genom. Fast hon fick i alla fall ett svar.
"Vad heter du då?", frågade James som kände samma behov av att få igång ett samtal som Jane. Ingen av dem gillade att vara tyst.
"Lily", svarade hon dämpat fortfarande vänd mot fönstret. De båda tvillingarna tittade förväntansfullt på henne och hoppades att hon skulle säga något mer, men när hon inte gjorde det suckade de och fortsatte prata om quidditch. Inte långt senare kom tre andra pojkar in i kupén.
"Kan vi sitta här? Det är fullt överallt.", frågade killen med svart hår.
"Visst", sa James och Jane i munnen på varandra. De var glada över att det verkade som de skulle få ett sällskap som pratade. Killarna slog sig ner på sätena och granskade dem.
"Är ni tvillingar?", frågade den minsta och tjockaste av killarna med munnen på vidgavel.
"Nähä? Vad var det som avslöjade oss?", frågade James med spelad dryghet och förvåning.
"Jag det kunde ju inte vara det faktum att vi ser likadana ut.", konstaterade Jane med samma spelade dryghet. De såg hur killen rodnade och tittade ner i golvet vilket fick dem att flina. De såg att de andra killarna flinade också.
"Vad heter ni då?", frågade James.
"Sirius", svarade den svarthåriga killen. Jane och James flyttade blicken till den brunhåriga som precis hade stoppat näsan i en bok. De andra kollade på honom också nu men han märkte ingenting utan fortsatte bara att läsa, så Sirius var tvungen att putta till honom med armbågen för att han skulle förstå att de pratade med honom.
"Ehh, va?", frågade han förvirrat och de andra började skratta åt hans förvirrade min. De skulle precis upprepa frågan när dörren öppnades igen och en kille med svart flottigt hår och gulblek hy kom in och trängde sig fram och puttade bort James från hans plats bredvid fönstret och började prata med flickan. James tittade med uppspärrade ögon på honom.
"Man kunde ju inte fråga först heller?", frågade han med en lugn men irriterad röst fast killen ignorerade honom så han vände sig om och fortsatte prata med de andra. Det visade sig att killen med boken hette Remus och att tjockisen hette Peter. James skulle just presentera sig själv när han hörde ett ord, eller snarare ett namn, som fick honom att vända sig om och stirra på killen som tagit hans plats.
"Slytherin?", sa han med ett tonfall som han inte trodde att killen var riktigt klok. Han sneglade på sin syster och såg att hon hade reagerat likadant.
"Vem vill hamna i Slytherin? Jag tror att jag skulle tacka nej till det, skulle inte du?", frågade James Sirius som satt och vräkte sig på sätet bredvid Jane.
"Hela min familj har varit i Slytherin.", sa han och kollade rakt fram. Jane stirrade förvånat på honom.
"Jösses", sa James med dramatisk röst, "och jag som tyckte du verkade okej!"
Sirius flinade åt James skämt och han såg att de andra gjorde det också. Förutom de två vid fönstret.
"Jag kanske bryter traditionen. Vilket elevhem vill du komma till om du får välja?"
James lyfte upp ett osynligt svärd.
"'Gryffindor, där de modiga dväljs!' Som min pappa."
Jane blev inte särskilt förvånad över hans svar. Hon hade gjort likadant om det varit henne de frågat. Killen med det äckliga håret fnös och både Jane och James vände sig skarpt mot honom.
"Stör det dig på något sett?"
"Nej", sa han men hans lilla hånleende visade något annat. "Om man hellre vill ha starka muskler än hjärna…"
"Var hoppas du hamna då, eftersom du varken tycks ha det ena eller det andra?", insköt Sirius. Både Jane och James tjöt av skratt och Jane var nära att ramla på golvet. Hon och James skulle nog komma bra överens med Sirius.
"Kom Severus, så letar vi upp en annan kupé.", sa flickan som hade varit tyst förut
"Oooooo…", härmade James, Jane och Sirius hennes högdragna röst.
James försökte lägga krokben för killen när han gick förbi men killen såg det, så när han koncentrerade sig på att inte snubbla över James ben sträckte Jane ut sitt eget ben och han föll framåtstupa ut i korridoren.
"Vi ses, Snörvel!", ropade Jane efter honom. När dörren stängdes efter dem tjöt de andra av skratt.
"Snygg kommentar Sirius!", berömde Jane honom mellan skratt anfallen.
"Man tackar, inte så illa fällt själv.", svarade Sirius på berömmet.
"Ja det var snyggt syrran!", sa James och lade en hand på hennes axel dels för att visa att han menade det och dels för att inte ramla på golvet. De andra tystnade när det gått in i skallen på dem vad han sagt och såg förvirrat på dem.
"Syrran?", sa Sirius och såg på James som han inte var klok. "Du menar väl ändå brorsan?" James och Jane flinade. Det var alltid kul att se folks förvirring när de sa att hon var tjej.
"Tror du verkligen att jag skulle heta Jane om jag var kille?", frågade Jane som helt klart var road över situationen.
"Nja, kanske inte.", svarade Sirius. "Men du är sjukt lik en kille.", försvarade han sig sen. Jane flinade bredare.
"Tack för komplimangen!", sa hon. Sirius såg nu så förvirrad ut att tvillingarna inte kunde låta bli att skratta.
"Vad skrattar ni åt?", frågade Sirius förvirrat, vilket fick dem att skratta ännu mer. Remus kollade upp från sin bok och skrattade han också, fast inte lika mycket. Och Peter satt och kollade på med stora ögon och munnen på vid gavel. Plötsligt hördes en duns och alla förutom Jane riktade sin uppmärksamhet mot James som nu låg på golvet och skrattade.
"Aj", fick han fram mellan skrattattackerna. Och åter igen löd skratten i kupén. Efter några minuter när skratten började sina ut satte sig James på sätet igen och Jane satte sig ordentligt då hon hade glidit halvvägs av sätet medan hon skrattade. Hon torkade bort tårarna som hade kommit.
"Blir ni alltid sådär?", frågade Sirius lite oroligt. De skakade på huvudena. Sirius andades lättat ut.
"Tur! Det hade blivit jobbigt med tiden om ni skulle bli sådär på lektionerna och så hela tiden!" Jodå, de skulle nog komma bra överens med Sirius allt. De flinade mot honom.
"Jag hoppas att du inte alltid är sådär trög. Det skulle bli jobbigt med tiden att behöva förklara allt.", svarade Jane med ett retsamt flin.
"Det där sårade mig djupt.", sa han och lossades spela sårad och försökte låta bli att le, vilket inte gick så bra. "Men som tur för dig är jag inte långsint.", sa han sen och flinade. Jane flinade tillbaks och räckte ut tungan åt honom.
"Men vad var det ni hette? Ni sa det aldrig.", frågade Sirius. Remus lyfte på huvudet för att se på tvillingarna.
"Jane Potter till er tjänst.", sa Jane och gjorde honnör.
"James Potter till er tjänst", sa James och gjorde honnör han också. De andra flinade åt deras alvarliga ansiktsuttryck. De flinade tillbaka och satte sig ner igen. De började prata om de olika elevhemmen och de var alla överens om att gryffindor var det bästa. De var så inne i en diskussion att de först inte märkte när dörren öppnades och blev därför förvånade när de hörde en röst från dörren.
"Ska ni ha något från vagnen barn?", frågade tanten med godisvagnen. Det fick dem att rusa upp och glömma allt vad Hogwarts hette. Okej då, inte riktigt allt. När alla hade betalat och de återigen satt på sina säten med en stor godishög framför sig återtog den tidigare diskussionen om Hogwarts.
"Vilka lektioner tror ni kommer vara roligast?", frågade Jane som studsade upp och ner på sätet av förväntan.
"Försvar mot svartkonster!", sa Remus och Sirius i en mun och de började skratta.
"Du då Peter?", frågade Jane och vände sig mot honom. Han rodnade och såg ner på sina fötter.
"Jo … Eh … jagserframemotrasterna.", det sista sa han så tyst och snabbt att ingen riktigt uppfattade det.
"Ursäkta, men vad sa du?", frågade Remus.
"Jag ser fram emot rasterna.", sa Peter igen, fortfarande tyst men lite saktare. De fyra övriga tittade konstigt på honom, sedan brast de i skratt igen. Peter blev rödare om kinderna och fortsatte att stoppa i sig av chokladgrodorna han köpt. De andra tystnade snart och fortsatte prata. Efter ett tag när de lärt känna varandra bättre och slutat prata tog James fram en kortlek ur sin ryggsäck.
"Någon som är med och spelar knallkort?", frågade han de andra. De nickade till svar och snart var spelet igång. Det blev mycket skratt och mycket knallar under spelets gång. De skrattade särskilt mycket när Sirius fick sina ögonbryn bortsvedda och började hoppa upp och ner av förtvivlan och skrika som en tjej. Det tog ett tag att lugna honom så mycket att Remus kunde fixa tillbaka dem.
Dagen led mot sitt slut och det var med en suck som Jane tittade ut genom fönstret och såg att det redan var mörkt.
"Vi kanske borde byta om. Vi är nog snart framme.", sa hon till de andra. De suckade de också när de märkte hur mörkt det hade blivit.
"Du har nog rätt", mumlade Sirius.
"Aja, det var kul så länge det varade.", sa James inte lika dystert som de andra, han var nog den enda av dem som började inse att de snart skulle kliva innanför Hogwarts portar för allra första gången.
Nu väntar jag mig bara en sak till av dig innan du klickar bort den här och det är din komentar. :)
