"Vad tusan håller du på med, smutsskalle?" sade Max släpigt och såg från James till pokalen som hade trillat ned till golvet.

"Det var inte mitt fel att den trillade ner på golvet!" sade James argt och blängde på Max. "Varför skyller du alltid på oskyldiga människor?!" Max ryckte på axlarna och vände sig mot sin halvt putsade trofé.

"Irriterande, patetiska smutsskalle", muttrade han och såg ner på sin trofé.

"Ursäkta, vad sa du?" frågade James.

"Är du döv eller?! Jag sa 'irriterande, patetiska smutsskalle'", svarade Max och log för sig själv.

"Nej, jag är inte döv, och senast jag kollade var jag inte irriterande och patetisk och definitivt ingen smutsskalle. Jag är mugglarfödd", sade James.

"Ursäkta mig då, herr perfektionist", muttrade Max.

"Haha, jag är ingen perfektionist till skillnad från dig. Förresten, om det är någon som är patetisk, så är det du", sade James kallt. Max' ögon smalnade till och han vände sig mot James.

"Det där borde du inte ha sagt, Hope. Det borde du verkligen inte ha sagt. Vet du vem jag är?" Max tog ett andetag. "För ungefär sexton år sedan föddes en pojke som fick namnet Max Alexander Drake. Hans föräldrar var Dödsätare och hade riktigt stränga regler. Till exempel att släkten Drake bara fick umgås med renblodiga Slytherinare och om man skulle gifta sig någon dag, var man tvungen att gifta sig med en med ungefär samma bakgrund. Max blev uppfostrad till att hata mugglarfödda och halvblod. Han fick tidigt lära sig de tre oförlåtliga förbannelserna och andra svartkonster. Sommaren 2013 fick Max ett Mörkrets märke inbränt på hans vänstra underarm och har nu börjat utbilda sig till svartkonstnär." Max studerade James' ansikte. "Men sedan ändrades hans personlighet smått och fick upp ögonen för en människa som lyser upp hans dag." Den sista meningen sade han omedvetet.

"Alltså, du behövde inte berätta hela din barndom och det där", muttrade James. "Vänta va? Det där sista, vad menar du med det?"

"Vad menar du?" frågade Max James förvirrat och höjde upp den vänstra handen till det honungsblonda håret och drog handen genom det.

"Du vet mycket väl vad jag menar, Drake", svarade James allvarligt. "Vad menar du med 'fick upp ögonen för en människa som lyser upp hans dag'?" Max rynkade pannan vid dessa ord. James måste ha hittat på, tänkte han. Dessa ord hade ju inte Max sagt.

"Jag vet faktiskt inte vad du pratar om , James.. Jag menar Hope.. Nej, smutsskalle menar jag", sade Max och blev mer förvirrad för var minut som gick. Vad var det med honom? Höll han på att bli tokig? Han var ju aldrig sådan här. Han muttrade till och drog upp sin stav. "Vi använder magi ändå. Vaktmästaren märker ändå inget", sade han och riktade blicken och staven mot några troféer. "Renskrubba!" Troféerna blev genast rena och finputsade. "Men hjälp till då!" fräste han åt James och fortsatte sedan med de andra troféerna. Efter en liten stund, hände det något märkligt; troféerna blev smutsiga igen. Magin hade troligen inte funderat på dem. När Max märkte det, svor han högt till.

"Kan man inte bara kasta en Imperiusförbannelse över dem och tvinga dem till att bli rena av sig självt?" muttrade han och sparkade till golvet med tåspetsen av sin högersko och han hoppade runt på ett ben och sade svordomar. James kunde inte hålla sig från skratt och började då skratta åt Max. Högt. Max gav James en hotfull blick och James skrattade ännu mer.

Efter en stund hade James lugnat ner sig och smärtan i Max' fot hade försvunnit, men svor till då han såg att det var runt femtio troféer kvar att putsa.

"Jag orkar inte med det här!" klagade han och lutade sig mot en vägg. Han räddades utav att vaktmästaren knackade på dörren och klev in.

"Det är läggdags", sade han. "Ni fortsätter imorgon kväll. Samma tid. Seså, gå och lägg er nu!" Vaktmästaren schasade bort Max och James ut från troférummet och de tog sedan en gemensam väg. Max sneglade på James och granskade honom och såklart så skulle Max rodna svagt. Deras händer stötte ihop med varandra och de båda kände något som liknade en stöt inombords. Max skakade lätt på huvudet åt en tanke som dök upp i hans huvud och började därmed en inre strid:

Men jag är ju en av släkten Drake. Min familj skulle aldrig acceptera mitt val av partner! Men jag är inte feg. Drakes var inte fega. De var stolta och modiga. Vid dessa ord, tog han mod till sig, greppade tag i James' handled och stannade honom.

"James..?" började han osäkert och såg in i James' vackra ögon.

"Vad är det nu då?" frågade James och mötte Max' blick. Han lät en aning nervös nu, kände han samma känslor som Max kände för James?

"Alltså..." mumlade Max. "Tänk om jag inte kan säga det?" James himlade lätt med ögonen.

"Visa det då, då?" svarade han och såg tålmodigt på Max, som tog ett djupt andetag, lutade sig mot James och snuddade vid hans läppar och kysste honom.

Förlåt så hemskt mycket för ett väldigt förvirrande kapitel (enligt mig), men jag har så himla mycket att tänka på just nu och jag använder min kvällsfantasi till att skriva kapitlen och inte min "riktiga" fantasi.