Det var lördag. Första skolveckan hade passerat utan några problem. Han hade hängt med ganska bra på lektionerna. Han var just då på väg ut, för att gå ner till sjön. Där fanns ett stort ekträ som han gillade att sitta vid. Det fanns en fin utsikt över sjön där. Han hade inte gått dit på länge, de andra åren på hogwarts hade han knappt fått gå på toa själv, i år var det annorlunda. De lämnade honom inte ifred på långa vägar, men de behandlade honom på ett annat sätt.

Respekt.

Den respekten som de visade honom hade han aldrig fått förut. Det var på grund av märket. Han såg hur vissa personer kollade konstigt på honom när han gick runt på skolan, som om han inte var välkommen där. Ändå hade han aldrig känt sig så hemma.

Han såg sjön glänsa då solen reflekterade sig i vattenytan. Vågorna skvalpade härligt mot den steniga sandkanten. Draco satte sig med ryggen mot ekträet, och lutade sig sen tillbaka mot den sträva barkväggen. Han blundade. Det hade han inte gjort på länga. Han hade inte sovit mycket den senaste veckan, för oftast när han vaknade upp skrek han, eller så var han alldeles svettig av de hemska panikdrömmarna han hade ibland.

Röster hördes.

Han öppnade motvilligt ögonen igen och fick se Harry och hans gäng svassa ner mot sjöbryggan. Ron skulle precis sätta ner sin fot på bryggan när Draco kastade den dräpande kommentaren.

"Vart är ni på väg då? Ni borde vara på er vakt, jag hörde att Voldermort samlar in smutsskallar nu, ni borde nog förvara Granger inomhus. Inte för att han skulle orka med henne då, men för att vara på det säkra sidan kanske…" sa han och flinade dumt mot dem.

Harry vände sig och, och öppnade munnen. Det tog en liten stund för orden att komma fram.

"Det borde väl du veta, Malfoy. Som hans egen kelgris får väl du ta del av alla hans planer? Kalla aldrig Hermione för smutsskalle igen! Hon är många nivåer över dig ditt kryp" Harrys blick var genomträngande, och höll på att borra ett stort hål igenom Draco. Han funderade ett tag på vad han skulle säga, och använde den här gången Weasley som utgångspunkt, det verkade röra Harry mest av allt.

"Vad är det med rödisen då, han ser ut som om han vill säga något. Låt oss höra vad det är" Andvändandet av ordet "rödis" retade Ron otroligt mycket, men istället för att Weasley skulle utföra bråket den här gången, var det Hermiones jobb nu. Hon gick långsamt fram mot honom, och när hon stod en halvmeter ifrån honom, sa hon sammanbitet

"Snacka sådär till mina vänner, Malfoy, och du gräver din egen grav." betoningen som flickan hade på hans namn skrämde honom en aning. Han hade aldrig hört det där skarpa rösten på henne förut. När Hermione höjde sin hand för att ge honom en rak höger på näsbenet, rörde han inte en min. Han stod bara där, och tog sitt straff som den ynkling han var. Han var för van vid smärta för att reagera när han förtjänade det.

När han inte visade någon reflektion på skada, trots att blodet rann nerför hans näsborrar, kollade Hermione förvånat på honom, innan hon passerade honom, och gick upp till slottet.

Han hade avlägset hört att hon grät.

Draco låg i sängen och funderade.

Sovsalen var som allt annat för Slytherinhemmet, grönt. Gröna väggar, med en silvrig fond längst upp på väggen. Sängarna var träfärgade, och passade på något sätt, perfekt in i omgivningen. På ett sätt var rummet fint, men på ett annat såg det hemskt ut. Draco var inte en sådan person som gillade så mörka färger, även om det är vad alla tror.

Men det han funderade på nu var inte färger.

Han funderade på Granger.

Varför hade hon gråtit av att ha smällt till honom på käften? Det borde väl ha varit han som skulle ha gråtit, men han hade blivit uppfostrad att inte gråta.

Om man grät var man inte en Malfoy.

Draco reste sig plötsligt upp, och gick söligt ner, först för trappan till sällskapsrummet, men han gick snarast ut därifrån också. Han nästan sprang upp för trapporna från fängelsehålorna när han kommit ut genom den hemliga dörren. Han visste inte vart han skulle, men han visste vart det låg.

Ute.

När han kom ut genom den stora porten tog han ett djupt andetag, han hade nästan kvävts av den kvava luften nere i fängelsehålorna. Han gick sen med snabba steg ner mot sjön igen, precis som dagen innan, då han träffat på den gyllene trion.

Hon gick och satte sig vid trädet, precis som innan. Han lät den hårda barken skava mot hans rygg. det var obekvämt att sitta så, men han satt kvar så ett tag till i alla fall. Till slut vart han bara irriterad på barken, och han la sig sen istället bara ner, men ansiktet vänt mot trädet. Det var på väg att bli höst, löven bytte färg från olika sorters grönt, till ljust orange.

Han fick syn på en liten fågel.

Den flög från gren till gren, den tycktes stanna på varenda en av dem. Den var väldigt nätt, och den såg otroligt ömtålig ut. Han viskade en formel som han läst i en bok, som sas att den skulle locka till sig djur. Han höll blicken fäst på den lilla fågeln, och precis som han trott, fågelns kom närmare och satte sig på hans utsträckta finger. Den var inte större än att den skulle rymmas i hans handflata. Den var svagt grå, mede två röda streck på sidorna.

Den var vacker.

Han såg på fågelns små svarta ögon, och såg sedan någonting som han aldrig sett förut. Han såg oron i fågelns ögon, och förstod sen att fågeln inte kommit till honom frivilligt. Han hade tvingat dit den. Han kollade oroligt på fågeln, då han insåg något själv.

Han släppte iväg fågeln, och såg att den satte sig i trädet ännu en gång.

Han vandrade in till slottet igen