Kapitel 1 Fred – Stationen
Fred slog upp ögonen. Det var bländande ljust där han låg, men han kände ändå inget behov av att sluta ögonen eller kisa. Han kände sig försiktigt omkring med handen. Ett stengolv, varken varmt eller kallt.
"Första vändaren på flera år."
"Eller är det dagar?"
"Nej, det är sekunder."
Fred vred huvudet åt höger och fick syn på tre gubbar som satt på en bänk. De tittade nyfiket på honom, som om de trodde att han skulle göra något spännande. I vanliga fall hade Fred dragit ett skämt, men situationen var så bisarr att han inte kom på något.
Han satte sig upp och såg sig omkring. Det såg ut som King's Cross Station, men det var så fruktansvärt ljust att han tvekade på om så verkligen var fallet. "Ursäkta?" frågade han i riktning mot gubbarna.
"Ja?" svarade dem i munnen på varandra.
"Var är jag?"
Alla tre kliade sig på huvudet exakt samtidigt. Jag måste drömma, tänkte han roat. Ingenting sånt kunde hända i verkligheten, och han skulle för den delen aldrig få för sig att lägga sig att sova på ett stengolv på egen hand.
"Han vet inte var han är."
"Eller vet han var han är?"
"Nej, han minns ingenting."
"Ni är ju virrigare än farbror Billius," muttrade Fred irriterat och såg sig omkring igen. Det måste vara King's Cross.
"Du är på en tågstation."
"Eller är det en terminal?"
"Nej, det är både och."
Han hade fått nog av de tre stolliga gubbarna. Han ville vakna och berätta för George om sin dröm. Med bestämda steg gick han åt det håll han trodde att utgången låg.
Hans fotsteg lät inte, vilket var märkligt. Men det var ju trots allt en dröm, påminde han sig om, och drömmar var ofta märkliga.
Längre fram såg han två figurer komma ut ur ljuset. De såg vagt bekanta ut, men de var för långt bort för att han skulle kunna se vilka det var. Han fortsatte att gå, plötsligt medveten om att han var på väg åt rätt håll. En svag bris svepte genom stationen, och han tog ett djupt andetag, vilket lämnade honom utan tillfredsställelse. Det var som att luften var för tunn för att han skulle kunna andas ordentligt, precis som när han och George snodde Charlie och Bills kvastkäppar och försökte flyga till solen. Det äventyret hade resulterat i att de nästan ramlade och slog ihjäl sig. Som tur var hade Arthur sett dem i tid och räddat dem. Fred log åt minnet. Han såg fram emot att vakna och träffa dem alla.
"Fred?"
Han tittade upp och fick syn på de två figurerna som nu var betydligt närmre. "Lupin och Tonks?" sa han osäkert. De båda var täckta av dam, smuts och vad som såg ut att vara blod. Åsynen av dem fick honom att glömma att han drömde. "Ni ser ut som om ni rullat er i.." Deras blickar fick honom att tappa tråden. Hade George varit där skulle han säkerligen ha avslutat hans mening, men George var inte där. Fred var ensam.
"Fred, du är på väg åt fel håll," sa Lupin mjukt. Han höll en stadig arm om Tonks midja, och hon höll fast i hans jackrygg, som om de var rädda att den andre skulle försvinna om han/hon släppte.
"Nej, utgången är ju där borta," sa Fred förvirrat.
Lupin log milt mot honom. "Jag förstår att du vill hjälpa dina vänner, men det är dags att gå vidare nu. Jag har fullt förtroende för Harry och de andra. Dem kommer att klara det utan oss, det vet jag."
Fred stirrade förstummat på Lupin. Vad har Harry med.. Fred såg fler personer nu. En strid ström med människor, många av dem gamla eller skadade, och alla var de på väg åt samma håll som Lupin och Tonks. Ett gäng Hogwartselever som han kände igen passerade dem och en bit bort kunde han skymta Snapes flottiga hår och kritvita ansikte.
"Var är jag?" mumlade han, men rösten höll inte. Han ville att George skulle komma och banna honom för att han gått iväg på egen hand, men han visste att George inte skulle komma dit.
Långsamt kröp bilderna från slaget om Hogwarts tillbaka. Han och George hade kämpat så gott de kunde, Percy hade skämtat, och sedan hade allting försvunnit. Han skakade vilt på huvudet. "Nej, nej. Det är inte sant!" röt han åt Lupin som såg på honom med medlidande.
"Jag vet att det är svårt, men det ordnar sig. Det är dags för oss att ta tåget. Var har du din biljett?"
Tårarna rann nedför hans kinder, men händerna sökte instinktivt igenom fickorna, utan resultat. "Jag har ingen."
"Alla har en biljett, Fred," sa Tonks lugnande. "Kom med oss så hittar du den nog."
Hon sträckte fram handen för att ta hans hand, men han backade undan. "Nej. Jag tänker inte lämna George där ensam!"
Han skulle just börja springa när Lupin tog ett stadigt tag om hans arm. "Fred, om du går tillbaka kommer du att vara fast i de levandes värld, som en blek avbild, för all evighet."
Fred ryckte sig loss. Han brydde sig inte om vad de sa, han skulle ta sig ut ur drömmen och när han äntligen vaknade skulle han krama sin mamma, lägga en spindel i Rons säng (vilket George skulle skratta åt) och skicka en stinkbomb till Percys kontor, så var det bara.
Lupin och Tonks ropade efter honom, men han lyssnade inte. Han såg dörrarna framför sig, och trängde sig förbi de sista människorna för att äntligen vakna. Precis när han sprang ut genom dörren såg han ett groteskt vitt ansikte med röda ögon. Hatet som ögonen utstrålade fick honom att ta ett snabbt språng den sista biten, för att komma undan. Fred slöt ögonen och förberedde sig på att vakna i sin säng i Kråkboet.
Men han vaknade inte. Istället för att slå upp ögonen och se brännmärket i taket som ett av deras misslyckade experiment orsakat flera år tillbaka, så såg han ingenting. Det var kolsvart och luktade unket. Han sträckte upp händerna för att, om möjligt, känna vart han var. Hans händer gled in i något mosigt. Eller inte mosigt, för det var egentligen hårt, men det fick hans armar att kännas mosiga.
Han satte sig försiktigt upp, rädd att han skulle slå i huvudet, och kände hur hela han blev mosig. Mosig och kall. När han åter igen sträckte upp händerna kände han hur fingertopparna blev varma. Märkligt. Fred ställde sig upp, långsamt och försiktigt, men stelnade till och stod blickstilla när han kommit halvvägs upp. Anledningen till att han inte kunde röra sig hade ingenting med chock eller rädsla att göra, utan han hade fallit offer för akut beslutsångest. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle skratta eller gråta.
Fred Weasley
1 April 1978 – 2 Maj 1998
"Alltid ett leende på läpparna, tills döden"
Stod det på gravstenen som han tittade upp på. Det hade inte varit någon dröm. Lupin hade haft rätt. Känslorna som välde upp inom Fred hotade att trycka ner honom i marken igen, så han valde att skratta. Ett torrt, glädjelöst skratt, men ändå ett skratt. George kommer att älska det här. Det knöt sig i magen på honom när han tänkte på sin bror. George trodde att han var ensam, att Fred övergivit honom. Fred kunde knappt tänka sig hur det skulle vara att förlora George, och var på sätt och vis glad över att han var den som dött, samtidigt som han tyckte synd om George.
Med visst problem lyckades han ta sig upp ur graven. Det var svårt att inte glida ner i marken igen, men efter några rundor kring sin egen gravsten hade han fått kläm på det.
Han såg sig omkring ordentligt och kände hur lättnaden spred sig genom hans kropp. Gravstenen, den enda gravstenen, kunde inte ha stått på ett bättre ställe, konstaterande han. Överallt runt honom vajade den gula säden, och han såg kråkboet en bit nedanför kullen. Det var fint, riktigt tjusigt faktiskt. När han såg blommorna som låg vid hans fötter påmindes han återigen om sin bror, så han började ostadigt gå mot Kråkboet.
Först tänkte han bara gå rakt genom dörren, men sedan insåg han vilken möjlighet han i så fall skulle slänga bort. Nej, skulle han komma tillbaka från de döda så skulle han göra det med stil. Fred undvek därför Bill och Charlie som hjälptes åt med att reparera taket, och gled in i väggen istället.
Han tog det första tillfället som han såg. Molly stod vid spisen, vilken det stod en puttrande gryta på. Vid köksbordet satt Ginny och Fleur. Ingen av dem sa något, och stämningen var tryckt, för att inte säga dyster.
Han dök ned i spisen och stack upp huvudet i den kokande soppan. Det var varmt, men gjorde inte ont. Att vi inte tänkte på det här innan, försökte han skämta med sig själv. Vilket liv det skulle blivit om dem fått med sig Sir Nicholas på ett av deras busstreck. Det skulle verkligen ha förgyllt deras skoltid, eller snarare förgyllt deras redan förgyllda skoltid.
Han hörde hur Molly tog tag i det tunga grytlocket och bad en tyst bön om att hon inte skulle få en hjärtattack. Ljuset sken ned i grytan och han skymtade, bara för ett ögonblick, Mollys skräckslagna ansikte och hörde sedan först hur Molly skrek, och sedan hur locket skramlade när det landade på golvet.
Med ett stort flin steg han fram ur spisen. "Det behövs mer salt."
Hans mamma, likblek i ansiktet, hade sjunkit ned i sittande ställning på golvet och tittade inte på Fred, utan bakom. När han vände sig om såg hans sitt eget ansikte titta tillbaka på honom. Fast det ansikte Fred såg var inte lika.. Genomskinligt som hans eget.
… … … … …
Jag hoppas att skillnaderna i tvillingarnas personligheter märks. Fred tar det väl relativt lite bättre än George, i alla fall för tillfället. Han har väl inte riktigt insett allvaret i det hela. Nästa kapitel kommer ut nästa vecka, samma tid, samma plats. - Alvarin
