Förlåt för att det har tagit så lång tid att uppdatera. Tack så mycket för reviewsen! Utan er skulle jag aldrig komma någon vart. Det här kapitlet handlar om Rose och nästa blir nog om Albus skulle jag tro. Läs gärna mitt andra fic som handlar om James och Lily (Harrys föräldrar, inte barn, för att förtydliga) också.


Rose

Hon kunde bara inte förstå att det här hände igen. Rose försökte sätta på sig sin sko medan hon sprang nerför trappan från sovsalen. Det gick sådär. Hon hade försovit sig och hon skulle bli sen till lektionen i örtlära igen. Professor Longbottom hade låtit henne komma undan med sina sena ankomsten hittills, men han kunde ju inte fortsätta att förbise dem för alltid. Hon satte upp sitt långa rödbruna hår i en hästsvans medan hon sprang genom korridoren. Hon plockade med sig ett äpple och en skiva rostat bröd när hon passerade stora salen, men hon hann inte stanna för att äta.

Hon var helt utmattad när hon tillslut kom ner till växthus nummer fyra. Professor Longbottom tittade strängt på henne till en början. Hon testade med att le det där leendet som hon visste att så få kunde motstå och försökte se så oskuldsfull ut som möjligt. Mycket riktigt kunde professor Longbottom inte låta bli att le tillbaka, fastän han sakta skakade på huvudet samtidigt. Rose slöt sig till klungan av elever och tittade sig förvirrat omkring för att försöka ta reda på vad det var som hände.

"Så, jag säger det igen för de som missade det första gången" sa Longbottom och tittade halvt irriterat, halvt roat på Rose. "Vi ska påbörja ett längre projekt i den här klassen. Som jag sa så ska ni ska arbeta i par." Rose tittade bort mot Albus. Han stod bredvid Ben, en kille som gick i Gryffindor och i deras årskurs. Hon fångade Albus blick men han pekade diskret på Ben. Hon grimaserade. Han rykte på axlarna och gav henne en uppgiven blick som tydligt sa: Förlåt, men du var ju inte här. Hon såg sig om efter någon att vara med, men det verkade som om alla redan hade parat ihop sig. Professor Longbottom verkade också ha upptäckt problemet och han tittade runt bland eleverna. Han hade just öppnat munnen för att säga något då någon smällde upp dörren till växthuset. Alla vände sig om och tittade bort mot dörren. Roses ögon smalnade. Det var Scorpius Malfoy. Han verkade först förvånad över att alla stirrade på honom, men sen ryckte han bara på axlarna och gick bort mot de andra.

"Men det var väl lämpligt", sa Professor Longbottom fast han tittade ursäktande på Rose. "Miss Weasley ni kan arbeta tillsammans med Mr Malfoy." Hon suckade och kunde inte låta bli att titta surt på Albus. Han gav henne ännu en ursäktande blick. Hon tittade bort mot Malfoy. Han såg ut som om han just hade fått reda på att julafton hade blivit inställd. Hon kände sig inte mer positivt inställd till samarbetet själv. Vad Rose visste hade Familjen Weasley och familjen Malfoy varit fiender sedan tidernas begynnelse. Malfoys pappa och hennes föräldrar hade i alla fall hatat varandra i skolan. Det hade hon fått höra alldeles för många historier om. De flesta handlade om att Draco Malfoy fick stryk av hennes pappa. Rose tyckte inte at de historierna var särskilt trovärdiga, men av vad hennes mamma berättade om sin tid på Hogwarts förstod hon att Draco Malfoy inte hade varit en sympatisk person. Rose och Scorpius hade hatat varandra sen första dagen de började skolan. De hade börjat med några spydiga kommentarer från hans sida och slutat med en otillåten och mycket avancerad förhäxning från hennes sida. Sen dess hade Rose Weasley och Scorpius Malfoy aldrig setts i samma korridor utan att de hade förhäxat varandra. Rose kunde inte fatta hur de skulle kunna samarbeta i flera veckor utan att fullständigt ta kål på varandra. Hon skulle antagligen få B i örtlära den här terminen. Rose hade aldrig fått under acceptabelt i någonting förut och hennes mamma skulle antagligen bli riktigt besviken om hon kom hem med ett uselt betyg i örtlära. Nej, det fick inte hända. Hon skulle försöka, kanske inte vara vänlig, men i alla fall neutral. Den där äckliga, förbannade Malfoy skulle inte få komma och förstör hennes betyg i örtlära. Juste neutral skulle det vara. Den där aningens osympatiska Malfoyskulleinte få komma och förstör hennes betyg i örtlära, borde hon tänka istället. Hon avbröts i sina tankar av att Professor Longbottom fortsatte att berätta om deras uppgift.

"Ni har alla fått i uppdrag att köpa ett exemplar av 'Magiska örter och svampar' i läxa över lovet och nu kommer ni att få användning för det. Jag vill att ni tillsammans med era partners beger er ut på skolans område och i utkanten av skogen. Ni ska leta reda på magiska svampar, blommor, örter och andra växter. Använd era lexikon för att identifiera växterna ni hittar och teckna av dem i anteckningsböckerna som ni får av mig. Ni får en anteckningsbok per par och jag vill att ni samarbetar med att fylla i dem. När det här projektet är slut vill jag ha tillbaka tretton välskrivna anteckningsböcker fyllda med fakta och skisser av minst tjugofem olika växter. Använd minst ett uppslag per växt." Rose suckade. Det här projektet skulle kräva mycket tid och tålamod om de skulle få ett bra betyg.

Professor Longbottom sa att de kunde börja med en gång och Rose hämtade ut en anteckningsbok från honom och tittade runt efter Malfoy. Hon fick syn på honom borta vid dörren. När han såg att hon kom mot honom gick han ut och började gå bortåt utan att vänta på henne. Irriterat följde hon efter. Rose var tvungen att springa för att komma ikapp honom. Även när hon hade hunnit ifatt Malfoy var hon tvungen att småspringa för att hinna med. Hon la märke till att han hade vuxit mycket under sommaren. Han brydde sig inte ens om att titta åt hennes håll.

"Bara så att du vet så tänker jag inte låta dig förstöra det här projektet" sa Rose och försökte fånga hans uppmärksamhet. Malfoy brydde sig inte ens om att svara, han bara fnös och fortsatte att titta bort. Vad var det med honom egentligen? I vanliga fall hade han svarat med någon hånfull kommentar, men nu brydde han sig inte ens om att titta på henne. Av någon märklig anledning gjorde det henne oerhört irriterad. Deras relation hade alltid varit baserad på hat, och hon hade alltid låtsats som om hon helst skulle vilja slippa honom, men nu saknade hon på något sätt den gamla Malfoy som hon öppet hade kunnat ta ut sitt dåliga humör på. Den här nya Malfoy som försökte ignorera henne och vägrade titta åt hennes håll förstod hon sig inte på. När hon hade passerat honom i en korridor några dagar tidigare hade hon slängt ur sig en särskilt kreativ kommentar som hon hade kommit på under sommarlovet. Hon hade inte tänkt på det då, men nu slog det henne att han faktiskt hade gått förbi utan att svara. Försökte han smöra inför lärarna eller hade han plötsligt bestämt sig för att bli lite mindre vedervärdig bara sådär? Det var ett mysterium.

Det var otroligt svårt att försöka samarbeta med någon som varken ville titta på en eller prata med en. Rose märkte att hon undrade vad det var hon hade gjort fel och varför han var sur på henne. Sen kom hon på att de faktiskt inte alls hade varit vänner förut, så hon borde känna att det här tvärtom var ett framsteg. Men det gjorde det inte.

Solen sken, himlen var blå och luften var varm. Det var helt enkelt väldigt svårt att koncentrera sig på skolarbete. Rose försökte ändå göra uppgiften men den gjorde henne vansinnig. Rose var bra på örtlära när det gällde teori, men i praktiken var hon hopplös. Hon lyckades inte hitta en ända identifierbar växt under hela lektionen och Malfoy satt mest på gräset och stirrade ut i luften. Det verkade inte som han la märke till någonting runtomkring honom. Hon kom på sig själv med att undra vad det var han tänkte på.

När klockan ringde uppifrån slottet hade Rose stirrat på sitt örtlärelexikon, stirrat på Malfoy, stirrat på några intressanta molnformationer, stirrat på Malfoy igen, stirrat på några svampar hon hittat och stirrat på Malfoy ännu än gång. Hon hade inte kommit fram till någonting överhuvudtaget. Deras anteckningsbok hade inte så mycket som en bläckplump i sig. Hon var ganska besviken på sig själv när hon gick tillbaka till slottet. Ni bråkade inte ens och ändå lyckades du inte göra ett någonting vettigt. Aja, hon fick se till att fixa det nästa lektion i örtlära.

Efter en lektion i förvandlingskonst och en i trollformellära hade Rose lunch. Hon fick syn på Dominique och Albus och hon klämde in sig mellan dem och passade på att fråga Dominique vem hon var intresserad av för tionde gången. Hon fick överraskande nog inget svar den här gången heller. Folk störde sig ganska ofta på hennes nyfikenhet, men hon kunde bara inte låta bli att fråga hela tiden. Hon ville helst veta allt om alla hela tiden. Hon blev galen på att hon inte lyckades förstå sig på Malfoy längre och hon blev ännu galnare på att hon brydde sig så mycket. Varför kunde hon inte sluta tänka på det? Hon borde inte bry sig. Och ändå satt hon och tittade bort mot slytherinbordet. Hon fick syn på honom där han satt och petade i maten. Han pratade med Nathan Zabini och verkade inte lika bekymrad som när hon varit med honom tidigare. Rose fick verkligen intrycket av att hon hade gjort något dumt mot honom. Men det var ju helt vrickat, de hade ju alltid varit elaka mot varandra förut och han hade aldrig brytt sig tidigare.

"Hallå, jorden anropar Rose. Vem är det du stirrar på egentligen?" Albus försökte följa hennes blick. Hon tittade förskräckt bort. Hon hade inte märkt att hon blivit sittande med gaffeln halvvägs till munnen i flera minuter.

"Satt du och stirrade bort mot slytherinbordet?", sa Albus förbluffat.

"Nej, nej, inte alls", svarade Rose. Hon tyckte att hennes röst lät falsk och gäll, men Albus bara ryckte på axlarna och fortsatte äta. Hon fick verkligen se till att inte haka upp sig på det där med Malfoy. Rose hade nämligen en förmåga att fastna vid saker och bli helt besatt.