Kap. 3
Love can warm the coldest of hearts,
But it also can cause pain.
Unexpected both can come to your life,
Like thunders come to rain.
När han vaknade låg han kall på golvet. Minnet av att ha blivit utsparkad från sängen var borta någonstans, men han fattade inte riktigt varför Ron var i hans säng. Ett ovanligt svagt ljus silade in i rummet, men han förstod ändå att det måste vara morgon. Han gäspade och drog undan det gröna förhänget för att väcka Ron.
"Ron… det är morgon, vi ska åka idag…" mumlade och skakade något som han trodde var en axel. Men eftersom hela Ron lång under täcket så kunde han inte avgöra det.
Vänta här nu…?
Gröna förhänget?! Ett smalt ansikte med svart hår kom fram under täcket. Ljusbruna ögon mötte plötsligt hans.
"Vad kallade du mig, Potter?" Frågade Tom sömnigt.
"Åh… eh… öm…" började han intelligent.
"Jo… öh, Tom…"
"Voldemort",
" …det är liksom dags att gå upp nu", sa han tveksamt. Tom suckade.
"Varför beter du dig som du känner mig?" Frågade Tom irriterat och klev ur sängen. Gjorde han det? Han frågade.
"Ja, du beter dig inte direkt som det faktiskt var igår vi träffades",
Eh, vad svarade man på det då? Han kände ju faktiskt Tom; både i dagboksform och ondskefull-mördare-med-planer-på-världsherravälde-form. Den sistnämnda kanske inte så väl, men ändå.
"Förlåt jag ska inte göra om det, eller vad vill du att jag ska svara på det?" frågade han förvirrat. Ett närmast motvilligt leende ryckte svagt i Toms mungipor.
"Jag vet inte", muttrade han sen han återfått kontrollen över sina läppar. Sanningen och säga kan man kanske också tillägga att han inte hade lust att släppa Tom ur sikte eftersom han var den enda – möjligtvis med undantag för Dumbledore – som faktiskt visste vad Tom var, eller i alla fall skulle komma att bli.
När de några minuter senare anlände till uppehållsrummet så fick de se en skara folk kring något som inte kunde vara annat än Slytherins anslagstavla. Ett lågt surr nådde dem när de närmade sig. Det var något han hade noterat hos Slytherinarna redan nu, de betedde sig hela tiden som om de gömde sig bakom en mask och inte riktigt vågade släppa den, ens för några sekunder. Så de höll sig stela och, i brist på annat ord, artiga, hela tiden.
"Vad är det om?" Frågade han lågt Tom, noga med att inte komma för nära.
"Det är säkert den där fåniga Quidditchen, samma sak varje år, men jag förstår egentligen inte varför, alla positioner är redan fyllda - ingen från fjolårets lag har slutat. Men jag antar att det är ren tradition…" sa Tom med en föraktfull fnysning.
"Vad?" Frågade Tom förbryllat när han såg hans förhoppningsfulla leende.
"Är det quidditchuttagning?" Frågade han med ett brett leende.
"Var det inte precis det jag sa?" Han brydde sig inte om att svara på Toms retoriska fråga utan trängde sig fram genom folkgruppen tills han kunde läsa anslaget själv.
Uttagning till årets Quidditchlag
Du som önskar söka en plats i Slytherins Quidditchlag ska infinna dig på quidditchplanen klockan ett den 3/9 för ett praktiskt intagningsprov.
Platserna som önskas är följande: En sökare, en vaktare, en slagman, samt tre jagare.
För att få söka måste du först och främst tillhöra Slytherins elevhem…
Det hela fortsatte några rader till med rena formaliteter, men han hade fått reda på det han ville. Slytherins kapten var slagman, uttagningen skulle vara idag klockan ett och framför allt; platsen som sökare var ledig. När han lyckats ta sig ur folkgruppen så var Tom borta. Irriterad suckade han, det var inte lätt att låtsas inte veta något om slottet när han skulle behöva leta reda på sin guide. Han körde trött ner händerna i fickorna på jeansen, som han inte fått något ombyte till än, och sjönk ner på en soffa. Förvånad drog han sen upp handen igen.
Marodörkartan. Han log i lycklig förvåning. Han hade glömt att den fortfarande låg i hans ficka. Han öppnade den.
"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn", mumlade han lågt. Den funkade i den här tiden också. Han hittade namn som han kände igen, som Ernie och Frank Weasley som någon av dem måste vara far- eller morföräldrar till Ron.
Det högg till i honom när han tänkte på honom. Han hade ju tekniskt sett inte åkt än, så Ron och Hermione kanske inte saknade honom? Han visste inte.
Han hittade flera namn som han kände igen från framtiden som Patil, Abbott, en Weasley till, Black, men ingen Potter. Men det var egentligen inte hans mål, han ville bara hitta Tom för tillfället. Och han hittade den lilla pricken samtidigt som han hörde en röst bakom sig.
"Vad är det där?" Namnen Harry James Potter och Tom Marvolo Riddle stod skrivna så tätt ihop att de stod över varandra.
"En grej bara…" svarade han snabbt.
"Färdig med fuffens", la han sen snabbt till med ett leende och kunde se kartan sudda ut sig själv i ögonvrån.
Tom slet hastigt åt sig det nu blanka pergamentet. Han hörde Tom muttra samma besvärjelse som Snape en gång hade använt till samma syfte. Han kunde snart läsa texten som skrev sig själv på pergamentet.
Herr Tramptass ber dig hotfullt att hålla dina avskyvärda händer från andras egendom. Han svalde ett leende när han såg Toms min.
Mr Tagghorn instämmer och önskar aldrig se ditt fula nylle igen. Han dolde ett skratt i en hostning.
Och Slingersvans önskar dig här med en högst otrevlig dag. Inte förvånad över att Måntand inte kommit med sin hälsning tog han emot pergamentet som Tom ilsket stack åt honom där de tre marodörernas ord höll på att sudda ut sig själva.
"Charmerande…" muttrade Tom ilsket.
Mer för att han ville byta ämne än att han kunde tänka sig Tom på en kvast så frågade han: "Ska du söka till laget?"
"Inte ens under mordhot, men jag antar att du ska det…" det var inte ens en fråga. Han svarade ändå.
"Mhm, sökare", Tom fnös.
"Lycka till, Slytherin har inte haft en bättre sökare än den nuvarande på evigheter, jag tror inte att de byter bort honom för intet", muttrade Tom med en ton som om ämnet irriterade honom. På ett mycket underligt och förvridet sett verkade Tom nästan som en blandning mellan Draco Malfoy och Hermione.
Hermione med quidditch och betyg, Malfoy med att vara en dryg Slytherinidiot.
Hjärtat sjönk i bröstet på honom. Han hade varit så uppspelt över att han fått en möjlighet att spela quidditch igen att han glömt att han faktiskt kanske inte skulle komma med i laget. Tom vände honom plötsligt ryggen och gick. Han kom snabbt på fötter och skyndade efter.
"Du har väl inte glömt att du ska vara min guide här?" Frågade han irriterat när han kom ikapp.
"Jag gör mitt bästa…" muttrade Tom lågt. Han låtsades inte om piken.
"Så du följer med ner och tittar i eftermiddag?"
"Jag har lektion Potter", svarade Tom kallt.
"Men den håller väl på ganska länge, du kan väl se slutet i alla fall?"
"Tvinga mig inte…"
Första lektionen hade de tillsammans. De första fem minuterna av trollformelläran var han rädd att göra bort sig grovt, eller kunna mindre på grund av ändringar i kursplanen över åren. Men sen insåg att han kunde mer än varenda elev i rummet, möjligtvis borträknat från Tom då. Någonstans hade han tydligen förträngt att han redan gått sitt sjätte år. Förtrollningarna var fånigt lätta när han nu redan kunde dem och han drog in mer poäng till Slytherin än vad han gjort till Gryffindor under alla sina lektioner, sammanlagt. Något som uppskattades av alla. Alla utom Tom. Han verkade tvärtemot irriterad...
Hur kunde Potter vara så bra på allt? Han verkade inte direkt som något geni, men ändå så klarade han alla formler på första försöket och kunde svaren på närmast allt. Och försvar mot svartkonster, han var helt enastående, även fast han hatade att medge det. De hade fått som första uppgift för året att börja med Patronusformler. Hela klassen skulle självklart inte lära sig att göra en förkroppsligad formel, men en silvervit dimma var alltid något skydd, som professor Abraxas sagt.
Men Harry hade framkallat en Patronus i form av en kronhjort på första försöket. Och, som om det inte vore nog med det, sen generat förklarat för hela klassen att han kunnat formeln sen han var tretton! Till hans stora förtret så hade Potter i och med det dragit in inte mindre än femtio elevhemspoäng till Slytherin. Det var inte rättvist, han hade kämpat sig till årskursens bästa elev, och så kommer den här Harry Potter och tar över titeln på bara en dag! Fast så läste Potter bara de simplaste ämnena också, fast trollkonsten kanske inte var så simpel… och inte förvandlingskonsten heller. Men i alla fall!
Och som om inte detta vore nog så var han i just detta nu på väg ut för att titta på en quidditchuttagning.
Det var professor Snigelhorn som ställt in lektionen eftersom så många saknades. Och det var inte så konstigt eftersom mer än halva klassen var Slytherinare den timmen, och vart var alla Slytherinare om inte på quidditch uttagningen? Det var verkligen idioti att ha uttagningen samtidigt som lektionerna pågick.
Han suckade tungt och sjönk ner på läktaren. Potter fick syn på honom och höjde huvudet till hälsning mitt i gruppen av babblande elever. Slytherinaren fick en mördande blick till svar och inget mer.
Han slog upp boken i knät och började omedelbart störa sig på de tjattrande rösterna.
Yaxley, som då var kapten för laget, började ropa upp namn på de som sökte positionen som jagare. Han brydde sig inte ens om att försöka lyssna. Samma sak med slagännen, vaktarna och sökarna. Harry Potter var det namn som blivit uppropad sist. Med en suck la han sig ifrån sig boken, lagom för att se en grupp med tjejer bli iväg skickade.
De var från Hufflepuff. Han kunde verkligen inte förstå hur de kunde göra sig själva till åtlöje på det viset.
Efter ett tjugotal minuter fann han dock uttagningen ganska roande, när han insett att de flesta som kom hit faktiskt inte kunde flyga. Roligast var det när de inte hade någon kontroll över kvastarna.
Trots det hade Yaxley fått ihop en slagman och tre jagare, den sista vaktaren höll fortfarande på att göra bort sig. Och när även vaktaren var utvald så såg han samma lag som spelat förra året, med undantag för att Leo Brown inte var formellt insatt som sökare ännu.
De som sökte till sökare var de som var lägst i antal. Själva uttagningen började som för de andra positionerna. Ett varv runt planen.
Av tio sökande sökare så klarade sju varvet runt utan att ramla av. De andra tre blev skickade till läktaren.
Potter var en av de som blev skickade till läktaren.
Han ställde sig upp och mötte honom med ett hånflin.
Tills han såg att det inte alls var Potter. Potter var tydligen den rufs-hårige som tagit varvet först.
En smula ställd backade han tillbaka och satte sig på bänken igen. Han vände blicken till gruppen av sökare som stod borta vid Yaxley nu, där Yaxley skickade undan ännu en. Han antog att det var den som åkt som en studsboll under hela varvet.
Fyra av spelarna backade plötsligt för att ge plats åt två spelare som hastigt sköt upp i luften. Vad han hade förstått av det han inte sett av quidditch så var sökaren den viktigaste spelaren, och därför antog han att det var logiskt om uttagningen för dessa också var den noggrannaste. Även fast Brown hade positionen som i en liten ask.
Han noterade att Yaxley höll i ett tidtagarur samtidigt som han släppte lös kvicken. Och snart hade båda sökarna satt efter den.
Efter en halvtimme var den infångad. Fångaren fick ställa sig bakom Yaxley medan förloraren fick gå tillbaka till slottet. Så upprepade det sig en gång tills det var Potter och Brown som skulle mötas.
Det här dröjer inte lång tid…
Så tänkte han och säkert ett tjugotal andra på läktarna.
Ingen av dem fick fel, men det var inte heller någon som inte satt med gapande mun tre minuter senare. Potter verkade mer eller mindre vara gjord för luften. Yaxley brydde sig inte ens om att köra Potter mot de andra två som fångat kvicken. Han var enastående. I en klass för sig. Det hade tagit Potter, från den sekund han sköt upp i luften till den han sedan landat på marken, tjugotvå sekunder att fånga den lilla gyllene bollen.
Smått förstummad över Potters skicklighet gick han fram till Yaxley som lyriskt diskuterade med Potter.
"Tom! Helt otroligt! Jag tror knappt att vi behöver skicka ut någon mer än Ratter här för att vinna pokalen i år!"
"Potter…" sköt Potter hastigt in. Yaxley betedde sig fånigt, något som han själv insåg snart nog.
"Åh… öh… ja, första träningen är i övermorgon klockan fem",
Brown landade muttrandes bakom dem.
En halvtimme senare så satt han och försökte ignorera Potters närvaro med fingrarna i öronen. Han fäste blicken på orden i boken och ansträngde sig för att inte tänka på något annat. Men det blev ganska svårt när Potter plötsligt kom och ryckte bort hans hand så ljudet kom tillbaka till världen igen. Potter stod framför honom med ett stort, Slytheringrönt badlakan om sig, fortfarande våt efter en dusch.
Och han borde verkligen inte titta så mycket på honom. Han vände blicken till Potters ansikte där nu en rand av vatten höll på att göra sin väg ner över pannan och det blixtformade ärret.
"De har fortfarande inte kommit med någon säng, sover jag med dig i natt igen?" Frågade Potter otåligt. Han suckade tungt. Han slet blicken från Potter lagom för att se Scorpius, och hans enda möjlighet till räddning, smita ut genom dörren.
"Jag ser inget annat alternativ…" muttrade han till svar och himlade med ögonen. Potter släppte hans hand och gick undan, han följde Potter med blicken tills Potter lossade på handduken för att sätta på sig rena underkläder. Då tvingade hhan isg själv att slita blicken tillbaka till boken.
"Tom… "
"Voldemort."
"… vem brukade du vara med innan jag kom hit?" Frågade Potter nyfiket och drog en tröja över huvudet.
"Inte för att jag kan förstå varför det skulle angå dig, men ingen…" svarade han spydigt. Konstigt nog så verkade det inte komma någon följdfråga från Potter. En tystnad följde istället, som faktiskt inte var särskilt besvärande.
"Och du tycker inte om min närvaro heller…" konstaterade Potter tillslut.
"Skarp iakttagelse", muttrade han. Det hade nog varit ett misstag att ta Potter för mer än han sett ut.
"Nej det kan jag inte påstå att jag gör…" suckade han till svar och vände upp blicken så den mötte Potters.
"Men du är den enda som står ut med mig… något jag inte heller det kan påstå att jag värdesätter", sa han och la huvudet lite på sned. Harry tog plötsligt boken ur hans knä och satte sig på sängen mittemot, vems det nu var.
"Du är inte renblodig, kan du inte erkänna det?" Frågade Potter . Han suckade och vände upp blicken.
"Potter…"
"Kalla mig Harry", sköt Potter snabbt in.
"Harry, jag kan verkligen inte se vad som får dig att tro att jag skulle vara en smutsskalle", sa Tom lugnt. Hur kunde Harry veta så mycket? Han…
"Men du är det eller hur, du är ett halvblod, som du själv kallar det…" han fnös och vände bort blicken. Hur hade han avslöjat sig? När hade han avslöjat sig? Och vad hade Potter sett som alla de andra missat? Potter tycktes dock ta tystnaden som ett ja.
"Du vet att jag inte bryr mig, va?" Sa Harry plötsligt.
"Mpf!"
"Du är den ende!" Varför skulle han bry sig om att Harry accepterade honom?
För den han var…?
Han skakade snabbt bort tanken. Vad hade Harry med den saken att göra? Han behövde inte Harrys medtycke för att komma någonstans, för att bli något. Harry var bara obetydlig, oviktigt, oduglig och fullständigt normal. Precis som alla andra och kunde inget speciellt.
Men då visste han inte hur fel han hade…
Förlåt att det dröjer så lång tid! Men jag kommer ju aldrig ihåg att skriva på den, och även fast det inte märks nu så är kapitlena MIL långa! Iaf mot vad mina brukar att vara.
Hursomhälst så ska jag anstränga mig för att uppdatera lite oftare, för er skull! ;)
