Kapitel 3 – Trollstaven och profetian

Hans huvud låg på bordet, ögonen var slutna men de långa ögonfransarna fladdrade till emellanåt. Det kolsvarta håret som glänste i solljuset från fönstret var farligt nära en gröttallrik. Luna vände snabbt bort blicken, och till sitt stora förtret kände hon att hon rodnade. Hon ville inte att någon annan skulle märka, att de skulle pika henne för det, eller ännu värre, att de skulle berätta för honom. Självklart var det ingen som märkte, alla tjejer stirrade redan på honom och killarna lade inte märke till henne.

Ginny satt mellan Nathaniel och Harry. Hon ville gå fram och prata med henne, bara för att få vara närmare honom. Hon var inte kär, inte egentligen, men hon beundrade honom. Visst, Ginny var hennes vän, men ändå så hade hon aldrig hjälp henne att leta efter hennes saker eller berömt henne för att hon var en bra kommentator. I Lunas ögon var Nathaniel högre upp på hjälteskalan än Harry, och det sa en hel del.. Och sen så var det ju förstås ett plus att han var så vacker att hon knappt kunde ta ögonen ifrån honom.

Nu sträckte sig Hermione över gryffindorbordet och knuffade till Nathaniel. Han slog genast upp ögonen och såg sig storögt omkring som om han haft en mardröm. Med rynkad panna gnuggade han sin vänstra arm med bryska rörelser. Hermione sa någonting som Luna inte kunde höra där hon satt, men hon såg att Hermione såg orolig ut. Ett avfärdande leende och en viftande hand var allt som behövdes för att hon skulle sätta sig ner igen och låta blicken fastna på Ron. Luna däremot såg att Nathaniel satt med vänstra armen tryckt mot benet och att han satt stelt. Han måste ha ont, tänkte hon. Kanske hade han ramlat, eller slagit sig under quidditchträningen, det sista var troligast. Hon suckade och tittade ner på sin halvätna tallrik med bacon och ägg. De senaste dagarna hade hon inte haft mycket till aptit, och vetskapen om att hon skulle ha spådomskonst tillsammans med Nathaniel direkt på morgonen gjorde det inte bättre.

En tjej som satt i närheten av henne och stirrade på Nathaniel drog plötsligt efter andan. När Luna tittade upp såg hon att en stor falk just landat på bordet framför Ginny, mer eller mindre på hennes tallrik. Harry var den som reagerade först vid bordet. Han sträckte sig fram mot falkens ben, troligen efter ett meddelande, vilket resulterade i att den hackade på honom. När Nathaniel försökte satt falken tålmodigt stilla. Så fort han fått loss vad det nu var från falkens ben flög den iväg.

"Wow, han måste verkligen vara något speciellt som har en brevfalk. Jag ville också ha en sån när jag var yngre men pappa sa att dem var alldeles för svåra att träna." Det var tjejen som dragit efter andan som pratat.

Hennes kompis nickade. "Önskar att jag kunde gå och prata med honom, men jag törs inte.." hennes röst dog bort när Nathaniel snabbt reste sig och gick ut. Luna visste inte vad, men något sa henne att hon borde följa efter, så hon reste sig och gick.

När hon hann ikapp honom stod han på viadukten och pratade men en man som hon inte kände igen. Den äldre mannen tornade sig över Nathaniel och med sina vildsinta ögon såg han rätt skräckinjagande ut. Eftersom Nathaniel stod med ryggen mot henne kunde hon inte se hans ansiktsuttryck, men hade hon sett honom så skulle hon ha blivit överraskad. Efter bara någon minut förvandlade sig mannen till en falk och dök ner över kanten på viadukten. Det var visst ingen brevfalk.

"Hej, Luna!" Nathaniel hade vänt sig om och log mot henne.

"Var det någon du känner?" frågade hon förvirrat och tittade ner över kanten på bron.

Han strök handen genom håret, precis så som Harry brukade gör när han kände sig obekväm. "Ja, på sätt och vis. Vad gör du här?"

Ja, vad gjorde hon där egentligen? "Umm.. Jag ööh.." Hon tittade ner på hans vänsterarm som han fortfarande höll tryckt mot kroppen. "Har du gjort illa dig?"

Han blinkade förvånat. "Nej. Ska v.."

"Varför har du ont i armen då?" Hon sträckte fram handen för att försöka ta tag i hans arm, men han backade undan.

"Jag mår bra," sa han kort. "Ska vi gå in igen? Vår lektion börjar snart." Den här gången märkte hon hur tvingat hans leende såg ut.

"Du borde gå till sjukhusflygeln. Om du vill kan jag följa med."

Han skakade på huvudet. "Jag mår bra, ärligt. Kom så går vi till lektionen." Egentligen hade hon velat insistera, men Nathaniel såg så besvärad ut att hon blev rädd att han skulle tycka illa om henne om hon fortsatte. Istället nickade hon stumt och följde efter honom upp till klassrummet under tystnad. "Du är rätt bra på det här med spådomskonst, eller hur?" sa han när de var framme vid dörren in till klassrummet.

När hon tittade upp på honom lade hon märke till hur ljuset speglades i hans ögon och fick dem att glänsa i silver. "Ibland har jag tur," mumlade hon.

Han höll upp dörren för henne. "Det måste vara mer än tur när du får det rätt nästan varenda gång."

Hon skulle just svara när Harry reste sig från sin plats och vinkade till Nathaniel. "Det var på tiden!" Bredvid honom satt Ron och Ginny på varsin sida.

Luna tittade bort mot sin vanliga plats. Det satt ingen i närheten av den. Kanske borde hon sätta sig bredvid Ginny? Innan hon hann bestämma sig kände hon hur Nathaniel tog tag i hennes hand och drog henne med sig. "Du har inget emot att sitta med oss, va?" frågade han frånvarande, som om han inte tänkte på vad han gjorde.

Han satte sig bredvid en storögd Ron och drog ner Luna på stolen bredvid sig. "Hej, Luna.." sa Ron tveksamt.

"Hej, Ron. Hej, Ginny. Hej, Harry."

Harry log och hans ögon glittrade. "Jaha, jag visste inte att ni kände varandra." Ron såg ut som om han mådde illa. Han tyckte nästan lika illa om Luna som Hermione gjorde.

"Träffade henne häromkvällen." Nathaniel log åt minnet medan Luna rodnade, vilket fick de andra tre att se ännu mer förbryllade ut.

Trelawney knackade en knoge i bordet. "Vi fortsätter där vi slutade i tisdags, ta fram era kristallkulor." Eleverna gjorde som de blivit tillsagda. "Jag förklarade ju grunderna, om ni minns. Idag ska ni försöka skåda framtiden." Hon gestikulerade med händerna och fick rösten att låta olycksbådande när hon pratade. "Var försiktiga med hur ni tolkar det ni ser, feltolkningar kan vara katastrofala!"

Ron suckade uppgivet när Trelawney gick över till andra sidan klassrummet för att hjälpa en annan elev. "Jag önskar att Hermione var här, hon skulle säkert säga något roligt."

"Snarare spydigt," mutrade Luna och tittade in i sin kristallkula. Hon så inte att Ron blängde på henne.

Nathaniel ignorerade lugnt båda två och tittade in i sin egen kristallkula. Hon lade märke till att han verkade mer avslappnad, som om smärtan i hans arm höll på att släppa. Sendrag, tänkte hon. Men det finns ju formler mot sånt.

"Ser du någonting?" Harrys fråga var adresserad till Ginny. De verkade ha kommit närmare varandra det senaste året.

"Ja," sa hon och spärrade upp ögonen. Ron vände sig mot henne med nyfiken blick. "Ååh nej! Det är fruktansvärt!"

Trelawney skyndade sig över till dem. "Vad ser du, mitt barn?"

Ginny tittade upp på Ron och åstadkom ett ljud som lätt som en snyftning. "Mamma kommer att sticka en limegrön tröja till dig i julklapp." Hon brast ut i skratt. Rons min var ovärderlig, för en stund hade han verkligen sett orolig ut.

"Du är nästan lika jobbig som Fred och George, vet du det?" muttrade han irriterat. "Den dagen du ger mig en hjärtattack lär du inte skratta."

Harry sa någonting och Ginny skrattade, Ron såg förbannad ut. Lunas blick hade dock dragits mot något mer intressant. Kristallkulan Nathaniel hade framför sig såg ut som om den fyllts med svart rök som virvlade runt i kulan likt ett ovädersmoln. Hans blick var fäst på kulan och han blinkade inte ens. Trelawney verkade också lägga märke till det för hon skyndade sig bort till honom, precis i tid för att ta emot honom när han föll av stolen.

"Nathaniel?" Harry rusade fram på en gång och hjälpte Trelawney att lägga ner honom på golvet.

"Det måste vara en kraftfull syn," mumlade Luna när hon såg hans ögon. De hade samma färg som kristallkulan. Han åstadkom ett väsande läte, som om han inte kunde andas ordentligt.

Med en öronbedövande smäll sprack kristallkulan och skärvorna flög åt alla håll, flera snuddade vid Lunas ansikte och armar och lämnade blödande spår. Att döma av skriken i klassrummet blev fler elever träffade. Fönstren krossades strax därefter och släppte in en virvelvind som lyfte både böcker och papper från sina platser och spred ut dem i klassrummet. Trelawney hade med ovanlig kvickhet fått ut eleverna därifrån, bara Luna, Ginny, Harry och Ron stannade kvar.

"Gör någonting!" Ginny fick skrika för att höras över den ylande vinden.

"Jag försöker!" svarade Harry och Ron i munnen på varandra.

När bägare, burkar och allt annat av glas i rummet sprack samtidigt var Luna beredd med trollstaven. "Protego!" Ginny nickade tacksamt och Harry log mot henne.

Ingen kunde höra eller se när Dumbledore kom in genom dörren, men effekten av hans trollformler var påtaglig. Nathaniel slog igen ögonen och vinden avtog. Allt glas och alla saker som drivits runt av vinden lade sig till rätta. Rektorn skred in över den röra som utgjorde golvet. Glaset knastrade mot hans skosulor. Med ett pekfinger knuffade han de halvmåneformade glasögonen så långt in han kunde på näsroten. "Ser minsann nästan lika illa ut som när Fred och Georges samling med antika stinkbomber råkade explodera på Filchs kontor."

Ron gapade. "Vad fan hände?"

"Hjälp mig att ta honom till mitt kontor först, det är några saker jag måste göra så fort som möjligt."

Harry använde wingardium leviosa för att lyfta Nathaniel, och Ron gjorde så gott han kunde för att hålla honom stadig. Luna och Ginny följde med, trots Rons försök att få dem att ge sig av. Trelawney lämnades kvar för att städa upp.

När de närmade sig kontoret lade Luna märke till en svartklädd figur som stod vid fågelstatyn och väntade på dem. Snape. I famnen höll han en mängd med fyllda flaskor, alla med olycksbådande färger. Dumbledore nickade till Snape. "Severus," sa han kort innan han sa lösenordet. Luna skulle just kliva på trappan som uppenbarade sig när Dumbledore höll ut en hand för att hindra henne. "Tyvärr, men ni måste stanna här."

"Men.." började Ginny men tystnade när hon såg hur Snape blängde på henne.

"Ms Weasley, det här har du inte med att göra," muttrade han irriterat.

Trumpna stod de kvar i korridoren. Luna ville vänta, men Ginny insisterade på att de skulle hämta marodörkartan för att få en lite bättre bild av vad som hände där uppe. Efter en hel del tjat gav Luna med sig och följde med Ginny. Att spionera var inte hennes grej, hon föredrog att folk kom och berättade saker självmant, men hon ville inte göra Ginny besviken.

Nathaniel låg orörlig på golvet. Lutad över honom stod Dumbledore och Snape, båda djupt koncentrerade med rynkade pannor och dragna trollstavar. Formlerna de uttalade var okända för både Harry och Ron. Hade Hermione varit där skulle hon säkert ha känt igen några av dem och kunnat förklara. Rektorn och professorn hade inte sagt ett ord för att förklara vad de höll på med, bara lagt en massa trollformler och hällt i honom några trolldrycker som inte såg speciellt trevliga ut.

"Vad fan gör dom?" sa Ron tyst till Harry.

"Ingen aning. Knappast något som vi lärt oss i skolan."

Ron nickade. "Bill skrev faktiskt en avhandling om hur lärarna medvetet låter bli att lära oss de mest avancerade formlerna för att de själva ska få behålla sina jobb längre."

Harry blinkade förvånat. "Gjorde Bill?" Hans röst lät inte lite tvivlande då han fått höra utsagor om vilken mönsterelev Bill varit.

"Ja. Hur trodde du att han kom in på Browns specialprogram för vådligt fula trollkarlar?"

Harry tappade nästan hakan. "Han kom in var då?"

Nu var det Rons tur att blinka förvånat. "Förlåt. Fred och George kallade det alltid så. Browns specialprogram för.." Han kliade sig på huvudet. "Jag har glömt vad det hette."

"Browns Internationella Specialprogram för Kraftfulla Vådliga Illusioner. B.I.S.K.V.I." Båda två tittade förvånat upp på Hermione som tycktes ha dykt upp från ingenstans. I handen höll hon sin tidvändare. "Fast sen hoppade han av och började som lärling på Gringotts avdelning för skattletande, om jag minns rätt."

Ron nickade med ett brett leende. "Du vet mer om min bror än vad jag gör."

Hermiones blick gled mot Nathaniel som fortfarande låg på golvet. "Ginny berättade vad som hände. Hur är det med honom?"

Dumbledores och Snapes mässande upphörde plötsligt och tystnaden lade sig tungt i rummet då de alla iakttog hur Nathaniels ögonfransar fladdrade till innan hans silverfärgade ögon öppnades, trollformeln som dolde ormen hade också försvunnit. "Hej," mumlade han och såg sig förvirrat om. "Vad gör jag här nere?" Han log när han fick syn på sina vänner.

Harry, Ron och Hermione log tillbaka. För dem verkade situationen komisk, men Dumbledore å andra sidan såg bedrövad ut. "Du förlorade kontrollen."

Leendet dog bort från Nathaniels läppar. "Hade jag ihjäl någon?" Han stakade sig på orden som om han var nervös, men hans ansiktsuttryck visade att han var upprörd.

"Det var några som träffades av glassplitter, men ingen har fått några allvarliga skador." Nathaniel såg lättad ut, men rektorns ansikte förändrades inte. "Jag var precis i närheten så jag kunde komma fort. Hade jag varit bortrest hade du tillintetgjort hela skolan."

".. Och det vill vi ju inte." Snape kisade elakt på honom. "Om skolan ska vara säker måste vi öka kontrollen över dig."

Utan ett ord reste Nathaniel sig upp. Hermione lade märke till hur långt hans hår blivit. Det hängde ner över hans ögon, så att hon inte kunde tyda hans ansiktsuttryck ordentligt. "Gör det ni måste, men inte idag."

"Du kan inte riskera hela skolan bara fö.." Dumbledore höll upp en hand för att tysta Snape.

"Det är bättre om vi gör det imorgon, när vi alla är utvilade, Severus," sade han långsamt, som om han talade med ett barn. "Ni kan gå tillbaka till ert sällskapsrum." Det var riktat till Harry, Ron och Hermione. Motvilligt lämnade de kontoret. "Du också, Severus. Jag måste prata med Nathaniel mellan fyra ögon." Snape var om möjligt ännu motvilligare att gå, men han gjorde det i alla fall.

"Vad ville du prata om?" Nathaniels röst var tonlös. Efter en hel del ansträngning hade han återigen lyckats resa de murar som han i så många år använt för att stänga in sina känslor.

"Vad såg du?"

"När då?"

"Du menar att du inte minns?" Dumbledore stirrade på Nathaniel som om han försökte se rätt igenom honom.

"Jag vet inte vad du pratar om." Nathaniels ansikte avslöjade inga känslor, så Dumbledore nickade dystert och lät honom gå. Han var dock övertygad om att Nathaniel sett något som han inte ville att någon skulle veta, i varje fall inte rektorn.

Den tjocka damens porträtt svängde upp och han steg in. Flera av Gryffindoreleverna satt utspridda i sällskapsrummet i brist på bättre saker att göra. Harry, Ron och Hermione tittade upp när han kom in.

"Hur gick det?" frågade Hermione oroligt.

Nathaniel log, men det nådde inte riktigt ögonen. "Bra. Harry, jag måste prata med dig. Ensam."

Det sista ordet tycktes förvåna de andra, men Harry nickade och reste sig. Nathaniel vände sig utan att säga något mer och gick ut genom porträtthålet igen. Harry följde honom ned för trapporna och ut till borggården. Förvånansvärt nog nöjde sig inte Nathaniel med att gå ut på borggården, utan fortsatte över bron, ned till och förbi Hagrids stuga och in i mörka skogen.

"Hur långt ska vi gå?" frågade Harry tyst. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i mörka skogen. Träden som tornade sig över honom verkade försöka gripa tag i honom med sina grenar. Ljuden som han hörde var också otrevliga. Förhoppningsvis var det bara kentaurer och enhörningar som rörde sig runt dem, men Harry visste bättre. Skulle inte förvåna mig om det kom en vampyr nu, tänkte han i ett försök att skoja med sig själv.

Nathaniel stannade så tvärt att Harry nästan gick in i honom. "Vi stannar här. Jag ska berätta en sak för dig, men du måste svära att du inte berättar för någon, i alla fall inte just nu."

Harry rynkade pannan. Han hade aldrig varit förtjust i hemligheter. "Jag ska inte säga något."

Nathaniel tog ett djupt andetag innan han vände sig om för att se Harry i ögonen. "Voldemort är på väg tillbaka."

"Men.."

Nathaniel höll upp ena handen för att tysta honom. "Mörkrets märke, det på min arm, det bränner. Snapes är likadant. Voldemort är på väg tillbaka, det är bara en tidsfråga innan han hittar sin kropp igen." Harry öppnade munnen för att säga något men Nathaniel hann före. "Jag känner honom. I mitt huvud. Om jag inte gör något snart kommer han bli tillräckligt stark för att ta kontrollen igen, och jag kan inte låta det hända."

Äntligen fick Harry en syl i vädret. "Vad kan du göra? Han kan ju inte tränga ut dig längre, nu när Hermione.. Ja, du vet.. men han kan fortfarande kontrollera dig, och det är illa nog."

"Jag såg något under spådomslektionen.."

"Har du berättat för Dumbledore?"

"Nej, han skulle aldrig låta mig gå. Han och Snape vill öka kontrollen över mig, med hjälp av magi."

Nu började Harry bli irriterad. Otacksamhet var bland det värsta han visste. "Och?"

"Och?" fräste Nathaniel plötsligt. "De formler de tänker använda kommer göra mig till en zombie! De kommer att ta bort min magi, mina känslor och min talförmåga. Jag kommer inte ens att kunna tänka ordentligt. Döden är bättre än det!"

"Men om du ger dig av.."

"Lyssna på mig!" Nathaniel höjde sällan rösten, men när han väl gjorde det verkade han väldigt skrämmande. Det faktum att han var drygt en decimeter längre än Harry bidrog också. "I min syn såg jag en trollstav, en väldigt speciell trollstav. Jag såg hur jag plockade upp den och hur min magi strömmade in i staven. Den blev som en behållare för mina krafter. Om jag kan förstöra den när jag överfört min förmåga till den skulle jag vara värdelös för Voldemort."

Harry blinkade förvånat medan han försökte smälta det som Nathaniel just sagt. "Men du kommer bli av med.."

"Spelar ingen roll," sa Nathaniel kort. "Det enda som räknas är att jag inte blir till ett vapen under hans kontroll. Det får aldrig hända igen."

Harry nickade förstående. "Var finns trollstaven?"

"På en röd sammetskudde, i ett glasskåp." Nathaniel suckade. "Det låter vagt, jag vet. Men jag tror verkligen att jag kan hitta den. Det är nästan som om jag blir dragen mot den."

Han tvekade först, men sedan bestämde han sig för att lita på Nathaniel. Harry gick ju själv efter sin magkänsla så fort han inte visste vad han skulle göra, och oftast så funkade det rätt bra. "När sticker vi?"

Nathaniel såg förvånad ut, och sedan en aning sorgsen. "Jag måste göra det här själv. Du stannar på skolan."

"Men.."

Återigen höll Nathaniel upp handen för att tysta honom. "Haru, Nebi och Todd följer med mig. Det är all hjälp jag behöver."

"Skojar du med mig? Tänk om Voldemort återfår kontrollen medan du är borta. Jag måste följa med och.."

"Vi ska nog kunna ta hand om lilla Nathaniel." Nebi hade ljudlöst dykt upp från skuggorna. Hon bar Todd i famnen "Vi är ju trots allt samma skrot och korn."

"Harry, vem ska skydda Ron, Hermione och Ginny om du reser?" Argumentet var det enda som Harry skulle lyssna på, och det visste Nathaniel redan innan han sa det.

"Du måste hålla mig underrättad," muttrade han uppgivet.

"Jag ska." Utan ett ord till tog han fram sin åskvigg, som han gömt bakom ett träd innan, och sparkade iväg från marken, Nebi och Todd följde efter på en annan kvast. Ensam blev Harry stående kvar i mörkret med ansiktet vänt uppåt. När Nathaniel och falken som flög bredvid inte var mer än två små prickar på natthimlen gick han tillbaka till sällskapsrummet.