Loki undrade först om Cara tänkte neka armen men hon tog den sedan och log lite.
"Jag trodde du inte ville att andra skulle veta att jag är här" sa hon och tittade upp på Loki som först nu märkte att hon var några centimeter kortare än honom, Loki funderade han vill verkligen inte att människor skulle visa sitt ogillande mot henne för att hon var i hans sällskap men han ville ändå visa henne Asgard. "Vad sägs om att jag är osynlig?" sa hon leende
"Men då kan jag inte heller se dig och det skulle anses konstigt till och med för mig att prata ut i tomma intet" sa han enkelt och Cara nickade.
"Då maskerar vi oss" sa hon och log lite lurigt och Loki fick en stark känsla av att de inte var första gången hon gjorde det. Han såg på henne när hon gjorde sitt hår svart och trollade fram en svart mantel som hon hängde över axlarna och dolde ansiktet med huvan. Loki nickade och han fann inga problem med den planen eftersom han var skepnadskiftare. Han viftade enkelt med handen och snart ändrades hans utseende och han fick rött hår och en brunare hy, han ändrade sina kläder från de gröna till ett par enkla svarta och han såg på Cara som log enkelt och de lämnade hans kammare och han var glad över hennes sällskap och att han kunde få gå vid hennes sida utan att någon kände igen dem, eller åtminstone honom.
"Erat palats är magnifikt. Jag har inte sett något liknande på många år" sa Cara lågt och Lokis blick svepte över rummet och han hade egentligen aldrig tänkt på hur palatset såg ut, han var uppvuxen här och för honom fanns allt bara där, men han nickade mot henne.
"Har du sett många liknande platser?" frågade han nyfiket, hon var som en gåta för honom och varje svar hon gav var lika kryptiskt som hans egna.
"Jag har sett många platser som denna och många som är olik denna" sa hon leende och Loki kunde inte förmå sig annat än att le, de var något som han hade kunnat svara och därför till skillnad från så många andra blev han inte förvånad över det. De kom ut på gården och Cara såg sig omkring och Loki förstod att hon var en människa som uppskattade naturen.
"Vilket behagar dig mest, att se staden från marken eller hästryggen?" frågade han och hon sken upp.
"Jag ser den mer än gärna från hästryggen" sa hon och Loki nickade och de gick mot stallarna och han gick fram till sin gråa hingst och strök den över mulen. "Du är fri att välja vilken du vill av dem" sa Loki och sadlade sin häst och granskade Cara när hon verkade fundera en stund innan hon valde en fux märr och Loki nickade och undrade om hon skulle behöva hjälp att göra stoet i ordning men innan tanken han fara genom hans huvud och bli till handling hade hon redan gjort sin häst i ordning och suttit upp. Loki förstod att hon var en van ryttare och han satte upp i sin egen sadel och de lämnade stallet bakom sig. människorna flyttade sig av respekt för hästarna men de kastade inga hatiska blickar efter honom vilket betydde att hans maskering funkade, men han såg de nyfikna blickarna Cara fick efter sig, men hon verkade dock inte lägga märke till detta eller så låtsades hon bara ovetande. Loki bestämde sig för att visa henne Bifrösten först och de red över regnbågsbron när Cara bestämde sig för att testa sin häst styrka och hon manade på stoet och Loki tog snabbt upp utmaningen att hinna i fatt henne vilket han gjorde några meter innan de stannade och han skrattade lågt
"Det var länge sedan jag hade någon som tävlade mot mig och vann och du gjorde allt detta utan att tvinga hästen till det" sa Loki han var imponerad och tacksam, hästar var något han aktade högt och Cara nickade.
"Jag är varsam om dem" sa hon och studerade nu Bifrösten och Heimdall.
"Det var länge sedan jag hörde dig skratta Loki" sa Heimdall och Loki slutade genast le.
"Det kan så hända" sa han bara kort och Heimdall vände sig mot Cara.
"Och det var länge sedan någon tog sig in i Asgard utan att ta sig förbi mig, säg mig hur du gjorde" sa vaktaren och Cara log vänligt.
"Det är en fråga jag tyvärr inte kan svara på då en vän sände mig hit" sa hon och även om Heimdall inte märkte det förstod Loki att det var en lögn men han kommenterade det inte. Han hade ingen vidare god relation med Heimdall, inte för att han hade något emot vaktaren men de var inte vänner. Loki vände åter hästen mot Asgard och Cara log svagt mot Heimdall
"Det var ett sant nöje att göra bekantskap Heimdall" sa hon innan de lämnade väktaren bakom sig. Loki studerade henne då hon satt nöjt på hästen och han undrade åter vem hon var? Hon gav inga raka svar och allt runt henne doldes trotts det började han lita på henne, kanske för att de var så lika. Cara tittade sig nyfiket runt sig när de red genom staden och varje gång Loki pekade ut en plats lyssnade hon noga på honom och det var så ovanligt att någon gjorde det att Loki vissa gånger glömde vad han skulle säga. När kvällen närmade sig kände Loki hur hungern började ta ut si rätt.
"Vad oartigt av mig och inte fråga om du må vara hungrig?" sa han och Cara la åter huvudet på sned.
"Hunger är en lyx som jag för länge sedan slutat bespara mig" sa hon bara "Men om du känner av den och du önskar så kan jag göra dig sällskap vid bordet" sa hon leende då hon satte av i stallet och började sköta om hästen som nöjt frustade.
"Det vore mig en ära" sa Loki bara och undrade vad hon kunde tänkas mena, alla blev de då hungriga till och med gudar. Loki klappade hingsten på halsen och stängde sedan boxen och Cara fick fram ett äpple ur händerna som hon gav stoet som nöjt tuggade i sig det. Loki bestämde sig för att återskapa sitt vanliga jag och kände sig mer avslappnad när han var sig själv igen. Cara hade följt hans exempel och hon var åter sig själv igen och det gladde Loki för då kunde han glädjas åt att veta att hon var kvar vid hans sida. De gick under tystnad mot hans kammare, men de var ingen obehaglig tystnad utan snarare en som kunde fått fortgå för evigt om inte Thor och hans vänner kommit. Cara hade utan att Loki hunnit ge henne en blick försvunnit men Loki gissade att det bara var för ögat och han hoppades mer än han visste att hon var kvar i närheten.
"Broder" sa Thor och kramade om Loki som försökte få luft när hans brors björnkram nästan tog luften ur honom. "Fick du utrett de ärenden som du hade så brått till?"
"Ja de är nu alla avklarade" sa Loki när han åter stod på marken själv. Han sträckte sig och Thors vänner log elakt ty de ansåg att han var svagare än dem, inte bara fysiskt utan även psykiskt.
"Det var mig glada nyheter, eftersom du missade en fantastisk ridtur och jakt kan du åtminstone göra oss den äran att äta med oss" skrattade Thor och Loki hade önskat att hur välkomnande Thors ord än var att de var lika välkomnande hos hans vänner.
"Jag måste tyvärr avböja denna gång med. Jag känner tröttheten hinna i kapp mig och jag behöver lugnet denna kväll" sa Loki och log mot sin bror som såg lite besviken ut "Men jag lovar att besöka dig så fort alla mina ärenden är helt avslutade" sa han och Thor nickade lite gladare.
"Då säger vi det lillebror" sa Thor och gav honom en klapp i ryggen och han fortsatte gå neråt i korridoren medan Loki stod stilla.
"Om du visar den väg vi skall gå så förblir jag osynlig tills ingen mer kan störa oss" sa Cara och Loki nickade och gick tyst mot kammaren, han hörde inte hennes steg och han var osäker om Cara faktiskt följde honom eller gått åt ett annat håll. Då Loki mötte en av tjänarna på vägen beställde han upp mat till sin kammare som han snart besteg. Han stängde dörren och när han vände sig om så var Cara åter synlig.
"Jag började nästan tro att du valt en annan väg" sa Loki neutralt.
"Det ligger mig inte för att bryta löften" sa hon enkelt och satte sig ner i en stol med benen uppdragna till hakan och Loki betraktade henne men sa inget då han satte sig bakom skrivbordet och tog fram en bit pergament. Han behövde skrivaner sina tankar och just nu var de många och de flesta rörde Cara. Han avbröts dock innan spetsen på fjärdepennan nuddat bläcket och pappret. Cara var åter igen osynlig och Loki viftade med handen så att dörren gled upp. Tjänaren kom in med maten bugade ställde den på bordet och lämnade Loki sedan vad han trodde åt hans ensamhet, men så snart dörren var låst var Cara åter synlig. Loki reste sig upp och gick fram till bordet för att slå sig ner när han märkte att Cara inte rört sig utan hon hade bara blicken fäst på en punkt långt borta. Loki gick försiktigt mot henne utan att veta hur hon skulle reagera om hon trodde hon var ensam. Men tillskillnad från morgonen sa hon inget eller rörde sig. Loki la försiktigt en hand på hennes axel och han var förvånad över att hon fortfarande inte reagerade och han undrade om det var ett spel som hon lekte, men det verkade inte så. Han la försiktigt handen på hennes haka och vände hennes ansikte emot honom och han var förvånad när han såg tårarna rinna ner för henens kinder.
"Skall du slå mig?" frågade hon lågt utan att verka veta att det var Loki framför henne.
"Det skulle jag aldrig kunna göra" sa han lågt och drog upp henne på fötter och la försiktigt armarna runt henne så som hans mor gjort runt honom när han varit liten och ledsen. Cara var förvisso inget barn men Loki antog att även vuxna ibland behövde tröst. Cara verken sa något eller besvarade omfamningen, men hon drog sig inte undan heller och Loki var så förvånad över hennes tomhet och han undrade vart hon var någonstans i sina tankar. Han bestämde sig för att hon antagligen behövde sova och att det skulle hjälpa henne. Han ledde bort henne till sängen och la henne ner. Han tog upp filten och la den varsamt över henne och han tänkte just gå för att äta när hon tog tag i hans arm och såg upp på honom.
"Snälla stanna" sa hon och de två orden var allt Loki behövde höra för att han skulle sätta sig ner bredvid henne i sängen. Han sa inget utan satte sig bara ner och tog fram en bok medans han betraktade henne och kände sig lättad när hon hade somnat. Han la tyst ner boken på sängbordet och såg ut genom fönstret.
"Vad är det som hemsöker dig så?" frågade han rakt ut i luften utan att förvänta sig ett svar. Han kastade en sista blick på Cara innan han släkte ljusen och somnade själv, tidigare än han trott och samtidigt som han var lättad över att han verkat hittat en enda person i Asgard som bara såg honom som Loki inget annat var han också bekymrad, den enda personen verkade vara mer plågad och vilsen än han själv. Loki bara önskade att han visste vad som var fel för då kunde han göra något åt det. Han bestämde sig för att försöka ta reda på det i morgon, men nu väntade sömnen och drömmarna.