A/N
Se det här som utfyllnad. jag är i Västerås och har inte möjlighet till dator. Skicka gjärna ideer i ett PM. Läääääääs vidare ;)
Den gyllene trions drömmar
Harry
Allting var svart. Jag trevade mig fram i en lugn takt. Jag tryckte mig mot någonting hårt och kallt för att jag inte skulle ramla. När jag hade gått en bra stund, stannade jag och såg mig om istället. Allt var kolsvart. Precis allt. Nej, vänta lite… det fanns ett ljussken där framme. Jag började springa, snabbare och snabbare. Jag spurtade det som jag trodde var sista biten, men ljuset tycktes bara flyttas från mig. Jag drog fram min trollstav och riktade den rakt fram.
"Lumos" viskade jag. Det tog ett tag innan jag vant mig vid ljuset. jag stod på en röd stig, och det jag hade lutat mig mot var en stenhäll. När jag förde blicken framåt kunde jag inte se annat än ljuset, tills jag för någon sekund skymtade något lila. Jag fick mina aningar om vad det var, så jag tog några självsäkra kliv framåt. Jag hade förväntat mig en pixie eller nåt sånt, men oj vad fel jag hade.
"Hejsan Harry, lust att hänga med på fest?" Ron stod där framför mig, iförd en vit skjorta och svarta byxor, och en lila fjäderorm runt halsen.
"Ron…" sa jag bara.
"Hermione väntar på oss där borta" sa han och vinkade till en gestalt, som vinkade tillbaka. Jag började springa mot den. När jag kom dit så kunde jag inte hejda mig. Synen var hemsk.
"WAAAAAAAAAAAAAH"
Ron
Jag var så rädd. Jag sprang så fort jag kunde, men hon kom bara närmare och närmare. När jag kände något varmt och fluffigt på min axel, spred sig adrenalinet i kroppen, och jag rusade mot solnedgången. Marken bakom mig började brinna när jag satte ner en fot. Jag kände vinden som blåste i håret, där jag susade fram i Godisland. Jag stannade tvärt när jag fick se henne där framför mig. Jag vände mig om, men såg att jag var omringad av min egen eld. Hon kom närmare och närmare, och när hon stod en halvmeter ifrån mig, började hon prata.
"Ronald, du kan inte rymma från mig." Jag visste vem hon var. Rösten kunde man aldrig ta fel på. Veronica Varmkorv. Jag gick igenom möjliga lösningar i mitt huvud, och bestämde mig sedan för en. Jag ögnade igenom henne fort en gång. Nästan dubbelt så lång som jag, såg hon ut precis som en varmkorv med bröd. Jag kastade mig på henne, och började tugga på hennes brödjacka…
Hermione
H.G, H.G, H.G! vem är den här bruden? Eller killen? Nej, det måste vara en tjej, han skrev ju så. "Hon hatar mig" eller något sådant. Som den försteprefekt jag är, kan jag ju alla namn på eleverna på skolan. Jag kanske kan gå igenom dom? Okej, vi börjar med alla sjundeklassare från Hufflepuff. Hamela Simson… Nej. Alicia Grace… Nja. Lizzie Thomson… Nej. Osv.
Fan, jag har gått igenom alla i varje elevhem! Har någon slutat? Nej, knappast. Vänta lite nu… alla utom en…
"Jag är HERMIONE GRANGER!" hon sov nu inte längre. Hon satt spikrakt upp i sängen, och stirrade rakt fram. En våg av rädsla sköljde över henne. Det var hon. Hon är H.G. Hon är flickan Malfoy är kär i.
"Hermione? Vi vet vem du är. Du behöver inte sätta dig upp och ropa det mitt i natten. Kom igen, klockan är nästan fyra!" Hermione vände långsamt på huvudet, och fick syn på Parvati i sängen bredvid. Håret var rufsigt, och rösten var tunn.
"Ledsen" sa Hermione och kastade täcket över huvudet. Trots att hon försökte, så kunde hon inte sova den natten. Tankar virvlade runt i hennes huvud som en stor tornado, som inte stannade förens tidigt nästa morgon.
Hermione hade inte hittat någon av dom två pojkarna i sälskapsrummet. Hon bestämde sig då frö att gå ner till frukosten själv. Halvt vaken strosade hon runt i korridorerna, tänkte på natten som varit. Kunde det verkligen vara så? Hermione Granger, årskurs 7. Oficiell ledare av "Vi som hatar Draco Malfoy"-klubben. Brunt hår, och gröna ögon. Hon var helt borta ett par minuter, tills hon vaknade av att hon gick in i någon.
"Aj" skrek hon. Hon kollade surt på en förstaårselev, vid namn Caren Gollenby. Caren kollade på henne, och skakade sen på huvudet, medans hon fortsatte att gå. "Muckar du med mig?!" sa Hermione och slog händerna för bröstet. När hon insåg att ett dussin elever kollade på henne, gick hon tystsamt in till stora salen med en skär rodnad på kinderna. Hon fick genast syn på Harry och Ron. Dom satt mitt emot varandra, sträckte en hand var över bordet. Hermione tvekade, men gick sedan fram till dom, efter en del argumenterande med sig själv.
"... När jag såg henne så kunde jag inte hindra det, jag bara hoppade på henne, och åt upp hennes jacka... Det var hemskt." Hon gapade när hon hörde vad Ron sa.
"Ron, så går det när man äter för mycket varmkorv. Det här händer ju varje år vid skolstarten. Du blir ju en aning... Gaggig" Jaha. Hon pustade ut.
"Veronica Varmkorv igen Ronald?" sa Hermione med ett leende. Ron muttrade något till svar, och tryckte sen i sig en macka.