3.

Solen stod högt på himlen och jag satt och granskade min hud i det gröna gräset utanför huset när jag hörde dom komma. Mina ännu ovetande "syskon". Deras skratt gjorde mig glad. Den blonda kom ut från träden först, hon fräste till och höjde överläppen över hennes giftiga tänder. Hennes hår blåste i vinden, och hon såg ut som en ängel där hon stod. Jag hade aldrig sett någon så vacker. Visst hade jag sett henne i mina visioner, Men det här var något annat. Att se Rosalie med egna ögon, var något som gav mig glädje. Hon var min nya syster. Efter henne kom den stora, Emmet. Hans reaktion var en aning mindre skrämmande. Han la en lugnande hand på Rosalies axel och ställde sig framför henne och blängde på mig. Och jag, jag blängde tillbaka. Sist ut från träden kom han, Edward. Han gick sakta fram bakom Rosalie och Emmet. Han var uppmärksam. Tillslut gick han bort från sitt skydd bakom sina syskon och jag kunde se honom. Han mötte min blick och log sedan ett så varmt och äkta leende att mitt stenhjärta smälte. När jag stod där, mitt emot min nya bror. Kändes det verkligen som hemma. Mitt nya hem. Det var självklart, nu när Edward var här. När han nu öppnade munnen och uttalade mitt namn med en sån mjukhet.

"Alice, min syster" sa han och blinkade sedan mot mig. Han vände sig sedan mot Rosalie och Emmet, som såg ut som två stora frågetecken. Men det var ju inte deras fel att dom inte kunde läsa tankar. Edward, förstod så fort han lyssnade till mina tankar. Jag förstod så fort jag såg honom i mina visioner. Att det här var mitt nya hem. Och att här skulle jag trivas.

Jag slets ur mina funderingar och upptäckte att alla kollade på mig. Jag hade sugits med i mina minnen, alldeles för intensivt. Det var inte första gången. Jag kastade en anklagande blick på var och en av dom och sprang sedan uppför trappan. Jag hörde dom långa låga stegen bakom mig och log. Edward hade förståt. Jag gick nonchalant in i hans rum och satte mig ner i den svarta skinnsoffan. Det hade varit lika skönt att stå, men skådespelet var en sådan stor del av våran vardag att det inte var lönt att sluta ens för några dagar. Edward följde mitt exempel och satte sig ljudlöst ner bredvid mig. Jag blängde på honom, en lång stund. Sedan brast vi båda ut i skratt. Ingen kunde låtsas vara sur på Edward. Vi satt så en lång stund och bara njöt av att höra varandras glada skratt. Jag älskade ljudet av Edwards lätta och melodiska skratt. Edward brukade inte skratta så mycket. Men när han väl gjorde det, var det oftast i närheten av mig. Det glädje mig lite, men det gjorde mig även sorgsen. Edward var värd att få skratta varje dag, han var värd att få känna ett leende på läpparna varje timme. Varje minut. Han var värd så mycket mer än livet han levde just nu.

"Alice.. Jag lider inte så mycket" Edwards röst var låg och jag förbannade mig själv för att jag tänkt dom tankarna i hans närhet.

"förlåt, det var dumt av mig att tänka så" Jag hoppades att han inte skulle älta det här någon längre tid. Han behövde inte tryckas ner mer under ytan.

"Alice, jag trivs så här. Även om det kan vara rätt så ensamt visa stunder, har jag allt jag vill ha" Edward mötte min blick och hans ögon var uppriktiga. Men jag såg att det fanns något mer, något jag inte kunde sätta fingret på. Han spände käkarna och rynkade ögonbrynen. Mina tankar hade irriterat honom. Jag lyfte min hand och drog mitt pekfinger över Edwards ihop rynkade panna. Han slappnade genast av.

"Hur har du haft det?" hans fråga fick mig att rysa. Jag ville inte nödvändigt vis plåga Edward med sanningen. Men jag visste att det var omöjligt att låta bli. Jag visade honom bara delar av min plågsamma tid här hemma. Han skulle inte behöva lida på grund av min sorg. Men jag såg att han gjorde det. Hans smärta var minst lika stor som min.

"Åh.." var allt han kunde få fram. Jag ville inte längre se den delen av Edward. Det gjorde ont att se honom just nu, och ännu ondare för att det var på grund av mig han satt där och plågades av tankar som inte ens var hans.

"Edward, sluta upp med medlidandet. Jag har inte varit så här glad som jag är nu, på väldigt länge" Det ryckte i Edwards mungipor.

"Kan det ha något att göra med nattens aktiviteter?" Hans retsamma tonfall gjorde mig generad. Jag klappade till honom på bakhuvudet. Det skulle inte göra ont, men det var inte heller meningen. För att reta honom tillbaka, tänkte jag närmare på nattens händelser och log.

"ALICE!" han morrade och reste sig upp från soffan. Han gav mig en äcklad blick och jag kunde inte hålla mig längre. Mitt skratt måste ha hörts på flera kilometers avstånd.

"Den som skrattar först, skrattar sist" Jag stack ut tungan mot min bror "eller är det inte så man brukar säga Edward?"

"Det där var väldigt onödigt.."

"Tål du inte ett skämt brorsan?"

"det där var inget skämt, det var ett straff"

Edwards tonfall fick mig skratta ännu mer. Han stod där länge och stirrade ut genom det stora fönstret höger om soffan. Hans blick var fäst på något långt bort. Han försökte stänga mig ute, det såg jag på honom. Vad var det här? Hade det hänt något ändå?

"Edward..vad är det?" Han rörde inte en min. "Om du inte berättar vad som har hänt, tar jag till med att av mina "straff". Så kom igen, ut med det" Han suckade och satte sig med en duns ner på platsen bredvid mig.

"Jag sårade Tanya, igen" han talade med låg röst. Jag förstod precis vad han menade, hon hade visat sitt intresse för honom ännu en gång, Och ännu en gång hade Edward blivit tvungen att såra hennes känslor. Jag tyckte oerhört synd om honom. Han hatade att behöva orsaka någon smärta. Även om det inte var i någon hög grad, hatade han det! Jag tittade på honom där han satt, Han hade lagt huvudet i händerna och satt framåt lutad. Han kände sig skyldig. Alltid så osjälvisk. Jag suckade och smekte honom sakta över ryggen. Jag behövde inte säga något, han visste vad jag skulle sagt ändå.