Snacka om att det var jobbigt att skriva detta på datorn! Bara gnäll från lilla Sarina! (Sarina påstår att hon inte gnällt ett dugg men… tro henne inte!) Till slut blev i varje fall klart trotts att Sarina ägnade det mesta av tiden att(förutom att gnälla) leka med massor av gem! Jag funderar allvarligt att gömma dom till nästa gång!

Kapitel 3

Försvinnandet

"Varför sitter du här! Ska inte du sitta hos dem?" Sarina knyckte menande på nacken mot de fem i det motsatta hörnet.

"Va?" utbrast Ellwina och tittade bestört på sin Slytherin kamrat.

"Du verkar ju ta deras parti nu!" sa Sarina med släplig röst som lät spökligt lik sin fars. Ellwina tittade tomt på Sarina och sedan tittade hon snabbt på Fred, som hade ryggen mot dom. Plötsligt gav sarina ifrån sig ett tjut, och gav henne genomträngande blickar. Ellwina satte sin hand för Sarinas mun.

"Tyst, tyst! Våga inte säga ett ord!" viskade Ellwina och lossade lite på sitt grep om Sarinas käke. Sarina började skratta.

"Säg inte att du…"

"Tyst sa jag!" sa Ellwina med ett varnande tonfall.

"…att du har kärat ner dig i Fred Weasley!" viskade Sarina "Är du helt…vad är det med dig egentligen?" utbrast Sarina. "Du kan väl åtminstone gilla en normal trollkarl, inte ett missfoster!"

"Hur vågar du säga något sånt om Fred, han är inte mer missfoster än vad du är!" Ellwina var tårögd, och Sarina såg ut som om någon hade slagit henne i ansiktet. Hon förstod att hon hade sårat Ellwina och ville ta tillbaka det hon sagt till sin bästa vän. Men innan hon hann säga något vände Ellwina sitt huvud mot henne.

"Du är precis som din far, en SNORGÄRS!" Sarina som precis hade tänkt att be om ursäkt, blev stående och glodde på Ellwina. Hur vågade hon säga så om hennes far? Hur vågade hon! Hon försökte hålla sig lugn, men hon var så upphetsad att hon knappt kunde andas. Ingen, verkligen ingen, fick kalla honom något sådant i hennes närvaro. Ellwina kunde glömma att hon skulle bli förlåten nu!

"Vad…vad sa du?" Sarina darrade nästan av ilska och hon pressade naglarna hårt in i handflatorna för att inte hoppa på Ellwina. De fem Gryffindorarna hade slutat prata med varandra och tittade istället på de båda Slytherinarna som ställt sig upp.

"Åh, förlåt, hörde du inte? Jag sa att du är exakt som din far, en SNORGÄRS!" Det sista ordet skrek hon ut så att det ekade i grottan. Gruppen av åskådare drog efter andan och tittade från Ellwina till Sarina. Sarina såg ut att vara nära att explodera, när hon tog ett djupt andetag och sakta vände sig mot Fred och George.

"Fred" sa hon med silkeslen stämma. Ellwina flämtade till.

"Nej…du får inte!" Fred tittade överraskat på Sarina.

"Visste du att Ellwina har gått och blivit förtjust i dig?" Sarina tog i när hon uttalade ordet "förtjust". Ellwina blev blossande röd i ansiktet och önskade att hon kunde sjunka genom golvet.

När Sarina såg Ellwinas förtvivlade min, var hon mycket nöjd med sig själv. Hon var säker på att hennes far skulle vara mycket stolt över henne.

Fred hade svårt att förstå vad Sarina sagt. Men han gillade det. Han vände sig om, som om inget hade hänt och satte sig bestämt ner. Sarina kände hur modet sjönk.

"Fred är du döv eller?" frågade Sarina surt. Ellwina njöt när hon såg hur besviken Sarina hade blivit av Freds reaktion.

"Jag trodde att Gryffindor stod mod och inte dövhet!" utbrast Sarina surt. "Hon är kär i dig Fred! Dödsförtjust!"

"Ja, och?" frågade Fred oberört. Ellwinas rodnad hade lagt sig och nu log triumferande mot Sarina som såg ut som om hon inte trodde ett ord av vad Fred just hade sagt.

"Mitt liv är över! Jag kommer att tyna bort i denna grymma grotta! Och mina föräldrar kommer aldrig att hitta liket av deras son som dog av hunger!" Ron slog sig dramatiskt för pannan lutade sig bakåt och i nästa sekund var han borta.

"Ron?" flämtade Hermione.

"Vart tog han vägen?" Gryffindorarna tittade förfärat på den tomma plats Ron hade suttit för några ögonblick sedan.

"Vad är det ni glor på egentligen?" frågade Ellwina och sträckte nacken för att se bättre.

"Kan ni sluta ignorera frågan och tala om vad ni tittar på?" sa Ellwina då hon inte fått något svar.

"Han är borta, Ron, han bara…försvann!" svarade Harry utan att ta ögonen från platsen där han suttit.

"Men å, vem bryr sig om honom!" sa Ellwina och sjönk tillbaka igen.

"VI råkar faktiskt bry oss om honom!" sa Hermione i förebrående ton.

Sarina, som satt och tjurade i sitt hörn, utbrast plötsligt:

"tsss… säkert!"

Sarina tittade uttråkat bort mot dem och fick syn på en sten, som såg mycket inbjudande ut använda som huvudkudde nu när hon inte kunde använda Ellwinas mage längre. Hon gick fram och puttade omilt George, som låg i vägen, åt sidan. Lyfte upp stenen och vände sedan på klacken med stenen i famnen.

"Vad var det där?" undrade Harry.

"En sten kanske?" svarade Sarina ironiskt

"Få se, var hittade du den?"

"Vet inte, bryr mig inte, vad säger du om det?" svarade Sarina med ett höjt ögonbryn. Harry gick fram till Sarina och tog stenen ifrån henne.

"Vad gör du? Får jag den" klagade Sarina. Harry betraktade den stora stenen och sedan, helt plötsligt föll stenen till marken och Harry var borta.

"Jah, stenen är min!" utbrast Sarina utan bry sig om att Harry försvunnit.

"Nej!" Hermione flämtade till. "Inte Harry också! Det är definitivt nåt fel på den där stenen."

"Skyll inte på stenen!" sa Sarina.

"Jo det gör jag. Och från och med nu får ingen röra den." svarade Hermione och sparkade undan den innan Sarina hann ta den.

"Hey, jag använde faktiskt den där!" nästan skrek Sarina som håll på att tappa tålamodet.

"Nej Sarina. Ingen får röra stenen igen! Sa Hermione lugnt.

"Men tänk om Harry och Ron är tillbaka! Stenen kanske fungerar som en flyttnyckel tillbaka till Hogwarts." föreslog Fred.

"Men i så fall skulle ju dem hitta väggen igen och komma hit för att hämta oss." svarade Hermione och tittade på stenen. "Och det tar nog ett tag för dem att hitta väggen igen." fortsatte Hermione.

"Okej, vi väntar ett tag, men om de inte kommer så måste vi få åka till Harry och Ron. Vi kan ju bara inte sitta här." sa George och Fred nickade instämmande.

"Ja" sa Hermione osäkert. "Vi får väl se då, men jag är säker på att Harry och Ron kommer och hämtar oss!"

"Hallå? Vad ska jag använda som kudde då?" gnällde Sarina. Hermione suckade, viftade med sin trollstav och vips, så föll en vit, fluffig dunkudde ner på golvet.

"Min! Min! Den är min!" utropade Sarina och sträckte sina armar efter den som ett litet barn.

"Jag vill också ha en kudde ju!" sa Fred avundsjukt.

"Ja, jag också!" sa George i samma ton.

"Gud, hur gamla är ni egentligen? Tre eller?" sa Hermione retsamt. Hon trollade fram fyra till, men Ellwina tittade bara på sin och puttade undan den. Hermione, Fred och George tittade på varandra, ryckte på axlarna och lade sig för att sova.

"Jag dör, jag är så hungrig!" gnällde Sarina. "Jag kommer å dö!"

"Ja, det gör inte mig något i alla fall!" sa Ellwina plötsligt och blängde på Sarina. Sarina blängde tillbaka, men hon orkade inte bråka med någon nu, hon var för hungrig (Vilket inte vill säga lite!).

"Jag vill ha mat!" fortsatte hon istället.

"Ja vi VET, Sarina! Det vill vi också!" sa Hermione så strängt att Sarina inte vågade fortsätta. "Dessutom, när har ni två tänkt att bli vänner igen?" frågade Hermione medan hon tittade på de två ovännerna. Ellwina ryckte lite på axlarna, men sa ingenting. "Kom igen, ni kan ju inte vara osams för alltid!"

......

Efter ett misslyckat försök, efter en halvtimme, satte sig Hermione irriterat ner igen med handen på sin kurrande mage.

"Gud, vad barnslig man kan va'!" mumlade hon så bara Fred och George hörde henne.

"Jag är fortfarande hungrig!" sa Sarina lite tyst för sig själv.

"Nämen! Ser man på!" sa Ellwina och drog fram en pumpapastej ur fickan. Sarina glodde avundsjukt på den och sa med bedjande röst:

"Kan inte jag få den? Snääälla!"

"Glöm det!" sa Ellwina och tog ett stort bet av sin pastej. Det vattnade sig i munnen på Sarina och hon försökte titta bort, men det gick inte.

"Mmmm… Det godaste jag ätit på länge!" sa Ellwina och Sarinas sköt blixtar.

"Kan jag få smaka lite då?" frågade Fred som också tittade längtansfullt efter pastejen.

"Självklart!" sa Ellwina och gav Fred en bit pastej, och så vände hon sig mot George:

"Du vill väl också ha en bit förstår jag!" sa Ellwina. George nickade ivrigt och glufsade sedan i sig den.

"Hermione?" frågade Ellwina med silkeslen stämma.

"Bara en liten bit" svarade hon osäkert. Sarina tappade hakan. Hon visste att Ellwina bara bjöd dom för att plåga henne, så hon att samla sig, men det var omöjligt. Hon hade lust att hoppa på Ellwina, men hon hade inga krafter kvar att ens röra sig.

Ellwina hade en hånfull glimt i ögat när hon sa:

"Jag är ledsen Sarina, men det har jag tyvärr ingenting kvar åt dig!" Ellwina log.

"Var inte orolig för mig du!" sa Sarina samtidigt som hennes mage kurrade högt. "Jag överlever" fortsatte hon med ena handen på magen.

"Mmm… Tyvärr så gör du det." mumlade Ellwina. Sarina ignorerade henne. Hon fantiserade istället om att hon kastade hennes pappas speciella förbannelse, Sectumsempra, över henne. Sarina njöt så av tanken att hon nästan glömde bort sin hunger.

Så nu återstår bara en sak! Att dränka oss i reviews!