Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.

Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.

Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should talk to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten) is translated by Lena Fries-Gedin.

Säg gärna vad ni vill att jag ska förbättra, om jag ska översätta något på ett annat sätt o.s.v. ;D

"Glaset som försvann", läste Lily.

"Närmare tio år hade gått sedan Dursleys vaknade och fann systersonen på trappsteget utanför dörren, men Privet Drive hade nästan inte alls förändrats. Solen steg upp över samma välvårdade trädgårdar framför husen och lyste upp mässingsfyran på Dursleys ytterdörr; den smög sig in i deras vardagsrum, som var nästan exakt likadant som det hade varit den kvällen då mr Dursley hade sett den ödesdigra nyhetsrapporten om ugglorna. Det var bara fotografierna på spiselhyllan som visade hur lång tid det verkligen hade gått. Tio år tidigare hade det funnits massvis med bilder av något som såg ut som en stor skär badboll iförd pösiga hattar i olika färger, men Dudley Dursley var inte längre någon baby, och nu visade fotografierna en stor, blond pojke som cyklade på sin första cykel, satt i en karusell på marknaden, spelade dataspel med sin pappa och blev kramad och kysst av sin mamma. Rummet visade inga som helst tecken på att det också bodde en annan pojke i huset."

"Han kanske inte är där längre!" sa Sirius glatt. "Jag, Måntand eller Slingersvans kanske har tagit hand om honom!"

"Jag hoppas det", suckade James.

"Men Harry Potter fanns fortfarande där –"

"Fan", suckade James och Sirius.

"han låg och sov för tillfället, men det skulle han inte göra länge till. Hans moster Petunia var vaken och det var hennes gälla röst som utgjorde dagens första oljud.

'Upp med dig! Kliv upp! Nu med detsamma!'"

"Jag har också väckts av den rösten", sa Lily och rynkade näsan. "Det är inte behagligt…"

"Harry vaknade med ett ryck. Hans moster knackade hårt på dörren igen.

'Upp med dig!' skrek hon. Harry hörde hur hon gick mot köket och sedan ljudet av stekpannan när den sattes på spisen. Han rullade över på rygg och försökte komma ihåg drömmen han hade haft. Den hade varit en bra dröm. En flygande motorcykel hade varit med i den. Han hade en konstig känsla av att han hade haft samma dröm förut."

"Det var inte en dröm!" skrek Sirius upphetsat. "Det var min motorcykel!"

Remus skakade på huvudet åt hundanimagusen.

"Mostern var tillbaka utanför hans dörr.

'Är du uppstigen än?' frågade hon.

'Nästan', sade Harry.

'Nå, raska på nu, jag vill att du ska se efter stekfläsket i pannan. Och våga bara inte låta det brännas vid, jag vill att allt ska vara perfekt på Duddys födelsedag.'"

"Tvingade de honom att laga mat?" sa Lily i ett farligt tonfall.

"Han är bara tio år gammal!" morrade James och knöt nävarna.

"Harry stönade.

'Vad sa du?' fräste mostern genom dörren."

"Han sa ingenting, din dumma häst!" morrade Sirius.

"'Ingenting, ingenting…'

Dudleys födelsedag – hur kunde han ha glömt det? Harry klev långsamt ur sängen och började se sig om efter strumpor. Han hittade ett par under sängen, och sedan han befriat en av dem från en spindel drog han på sig dem. Harry var van vid spindlar, för det trånga skrymslet under trappan var fullt av dem, och det var där han sov."

"VA?" skrek Lily, hennes ögon flammade av vrede.

James hoppade upp och slog våldsamt näven i väggen, medan han svor lågt.

Sirius och Remus såg mordiska ut.

"När han hade klätt sig gick han genom hallen in i köket. Bordet var nästan dolt under Dudleys alla födelsedagspresenter. Det såg ut som om Dudley hade fått den nya datorn han önskade sig, för att inte nämna den nya teven, hans andra, och tävlingscykeln."

"Varför skulle en fet jävel vilja ha en tävlingscykel?"

"Sirius", sa Lily tillrättavisande, men hon såg fortfarande upprörd ut.

"Exakt varför Dudley ville ha en tävlingscykel var en gåta för Harry, eftersom Dudley var väldigt tjock och avskydde motion –"

"Se, Harry håller med mig!"

"såvida det inte rörde sig om att dunka och slå på någon förstås. Dudleys älsklingsslagpåse var Harry –"

James svor lågt och Lily knep ihop ögonen i ett försök att kontrollera sin ilska innan hon började läsa igen.

"men det var inte ofta han fick tag i honom. Harry såg inte så ut, men han var mycket snabb."

"Bra", sa marodörerna i kör.

"Det kanske hade något att göra med att bo i ett mörkt skrymsle, men Harry hade alltid varit liten och mager för sin ålder."

Sirius skrattade och James morrade åt honom.

"Ledsen, Harry", sa han retsamt till boken, "men din pappa var också så när han var yngre."

"Han såg ännu mindre ut än han faktiskt var, för det enda han hade att sätta på sig var Dudleys gamla kläder och Dudley var ungefär fem gånger större än han. Harry hade ett smalt ansikte, knotiga knän, svart hår och klargröna ögon."

"Precis som Lily", sa James drömmande, och stirrade på den nämnda kvinnan.

Lilys kinder blev svagt rosa, men hon behöll fattningen och fortsatte läsa.

"Han bar runda glasögon som hölls ihop av en massa tejpbitar som minne av alla de gånger Dudley hade boxat honom på näsan."

James blev på dåligt humör igen och Sirius muttrade om alla de saker han skulle vilja göra mot "den tjocka jäveln".

"Det enda Harry gillade i sitt eget utseende var ett mycket smalt ärr i pannan som hade formen av en sicksackblixt. Han hade haft det så länge han kunde minnas och den första sak han kunde komma ihåg att han frågat sin moster Petunia om var hur han hade fått det.

'I bilolyckan när dina föräldrar dog", hade hon sagt."

"Sa hon till honom att vi dog i en bilolycka?" väste Lily, hennes vanligtvis klara smaragdgröna ögon hade smalnat till farliga springor.

"'Och kom inte med några frågor.'

Kom inte med några frågor – det var första regeln för ett lugnt liv hos Dursleys.

Morbror Vernon kom in i köket då Harry stod där och vände fläsket i pannan.

'Kamma dig!' röt han till morgonhälsning."

"Det fungerar aldrig. Det är det Otämjbara Potter-håret." James körde självmedvetet en hand genom sitt eget hår.

Lily himlade med ögonen och Sirius skrattade.

"Ungefär en gång i veckan tittade morbror Vernon upp över kanten på tidningen och skrek att Harry behövde klippa håret. Harry måste ha klippt håret många fler gånger än resten av pojkarna i hans klass sammanlagt, men det spelade ingen roll, hans hår växte helt enkelt på det videt – över hela huvudet."

"Precis som far sin", flinade Sirius och Remus skrattade lite.

"Harry höll på att steka ägg då Dudley till sist kom in i köket tillsammans med sin mamma. Dudley var mycket lik morbror Vernon. Han hade ett stort, skärt ansikte, just ingen hals, små vattniga blå ögon och kraftigt, blont hår som låg slätt över hans tjocka, feta huvud."

"Smickrande beskrivning", sa James sarkastiskt.

"Moster Petunia sade ofta att Dudley såg ut som en babyängel – Harry sade ofta att Dudley såg ut som en gris i peruk."

Det var en kort paus innan alla brast i skratt.

"Din son är genial", skrattade Sirius.

"Harry satte tallrikarna med ägg och bacon på bordet, vilket var svårt eftersom det inte fanns mycket plats. Under tiden var Dudley fullt upptagen med att räkna sina presenter. Han blev lång i ansiktet.

'Trettiosex', sade han och tittade upp på sin mamma och pappa. 'Det är två mindre än förra året.'"

"Merlin. Jag känner INGEN som får så mycket!" utropade James.

"Gör du inte?" frågade Lily. Tidigare samma dag skulle hon ha antagit att han var en av de människorna som faktiskt fick så mycket, men nu var hon inte så säker.

"Nepp. Jag menar, visst, mina föräldrar har det rätt gott ställt … men jag är inte bortskämd för det. Jag får några presenter från dem på min födelsedag tillsammans med presenter från mina vänner och det räcker för mig."

Lily log mot honom.

"'Älskling, du har inte räknat faster Marges present, titta, den ligger under den här stora från mamma och pappa.'"

Sirius fnös.

"'Okej, trettiosju då', sade Dudley och blev röd i ansiktet.

Harry, som kunde se att ett stort Dudleyraserianfall var på väg, började glufsa i sig stekfläsket så fort som möjligt för den händelse att Dudley skulle välta bordet."

"Och vid hans ålder, också", suckade Remus och skakade på huvudet.

"Moster Petunia vädrade tydligen fara hon också, för hon sade hastigt:

'Och vi ska köpa två presenter till åt dig när vi är ute idag. Vad säger du om det, gullungen min? Två presenter till. Blir det bra?'"

James sade bittert; "Så han får trettionio presenter, jag undrar hur många Harry får? Inga, antagligen."

De andra nickade medhållande, men såg sorgsna ut.

"Dudley tänkte efter ett ögonblick. Det såg ut att vålla honom stor ansträngning. Till slut sade han långsamt:

'Så då får jag trettio … trettio…'"

"Men kom igen!" utropade Remus. "Till och med Sirius kan räkna ut det!"

"Ja", höll Sirius med. Sedan rynkade han pannan, förvirrad. "Vänta … va?"

Det ryckte i Lilys mungipor och James skrattade.

"'Trettionio, hjärtat mitt', sade moster Petunia.

'Jaså.' Dudley satte sig tungt ner och grep tag i det närmaste paketet. 'Okej då.'

Morbror Vernon skrockade.

'Den lille rackaren vill ha valuta för pengarna, precis som far sin. Så ska det låta, Dudley!' Han rufsade Dudley i håret.

I samma ögonblick ringde telefonen och moster Petunia gick för att svara medan Harry och morbror Vernon såg på hur Dudley packade upp tävlingscykeln, en filmkamera, ett fjärrmanövrerat flygplan, sexton nya dataspel och en videobandspelare. Han höll just på att slita av pappret från ett guldarmbandsur när moster Petunia kom tillbaka från telefonen med ett både ilsket och oroligt ansiktsuttryck.

'Dåliga nyheter, Vernon', sade hon. 'Mrs Figg har brutit benet. Hon kan inte ta emot honom.'"

"Han har ett namn, Petunia", sa Lily upprört.

"Hon knyckte på huvudet i riktning mot Harry.

Dudley gapade i förfäran men Harrys hjärta tog ett skutt. Varje år på Dudleys födelsedag tog hans föräldrar med honom och en kamrat ut hela dagen, gick på nöjesfält, hamburgerbarer eller på bio. Varje år fick Harry lov att tillbringa dagen hos mrs Figg, en tokig gammal dam som bodde två gator längre bort. Harry avskydde att vara hemma hos henne. Hela huset luktade kål och mrs Figg tvingade honom att se på fotografier av alla katter hon någonsin hade ägt."

Sirius ryste.

"Stackars Harry. Alla de där katterna … ugh."

"'Vad ska vi nu ta oss till?' sade moster Petunia och tittade ursinnigt på Harry som om han hade planerat det hela. Harry visste att han borde känna sig ledsen för att mrs Figg hade brutit benet, men det var inte lätt när han tänkte på att det skulle dröja ett helt år innan han måste titta på Tibbles, Snowy, mr Paws och Tufty igen."

Sirius nickade medhållande.

Lily lade armarna i kors och hennes ögon smalnade något.

"Okej. Vad är problemet?"

"Ehm … vad menar du, Evans?"

"Jag menar: Varför reagerar du konstigt när det nämns något om hundar eller katter?"

"Uhm … ja … eh…"

"Han var attackerad av en katt en gång. Han hatar dem allihop nu", sa James snabbt.

Lilys ögon smalnade, hon köpte det uppenbarligen inte, men hon fortsatte att läsa.

"'Vi kunde ringa till Marge', föreslog morbror Vernon.

'Var inte dum, Vernon, hon avskyr pojken.'

Dursleys pratade ofta om Harry på det här viset, som om han inte var där – eller snarare som om han var något väldigt otrevligt som inte kunde förstå dem, som en snigel till exempel."

Lily rynkade pannan åt det, om än lite sorgset.

"Åh, Tuni … Varför…?" viskade hon för sig själv.

"'Vad sägs om vad-är-det-nu-hon-heter, din väninna … Yvonne?'

'På semester på Mallorca', fräste moster Petunia.

'Ni kan väl bara lämna mig här', insköt Harry förhoppningsfult (han skulle kunna titta på sådant han ville se på teve som omväxling och kanske till och med försöka sig på Dudleys dator)."

"Knappast troligt", sa James bittert.

"Moster Petunia såg ut som om hon just hade svalt en citron.

'Så att vi ska hitta huset i ruiner när vi kommer tillbaka?' brummade hon ilsket."

"Han kommer inte att spränga huset i bitar!" skrek James.

"Men han borde göra det", sa Sirius med ett elakt flin.

"'Jag ska inte spränga huset i bitar', sade Harry, men de lyssnade inte."

James såg häpen ut men log lite.

"'Vi kunde kanske ta med honom till djurparken', sade moster Petunia långsamt, '… och lämna honom i bilen …'

'Bilen är ny, han får inte sitta i den ensam …'

Dudley började gråta högljutt. I själva verket grät han inte på riktigt, det hade gått många år sedan han verkligen grät, men han visste att hon han rynkade ihop ansiktet och tjöt, så skulle hans mamma ge honom vad han än önskade.

'Sötaste lilla Diddydums –"

James och Sirius stirrade på varandra, och började plötsligt tjuta av skratt. Remus tillät sig själv lite skrockande och Lily flinade hämndlystet.

"Hon är sig verkligen lik", fnös hon och himlade med ögonen.

"gråt inte, mamsen ska inte låta honom förstöra din alldeles speciella dag!' skrek hon och slog armarna om honom.

'Jag … vill … inte … att … han … s-s-ska komma med!' tjöt Dudley mellan våldsamma låtsassnyftningar. 'Han f-f-förstör alltid allting!' Han flinade elakt mot Harry genom en springa i sin mammas famn."

Lilys och James ögon smalnade.

"Just då ringde det på ytterdörren.

'Å herregud, de är redan här!' sade moster Petunia alldeles utom sig – och ett ögonblick senare ko Dudleys bäste vän, Piers Polkiss, intravande med sin mamma. Han var för det mesta den som höll fast armarna bakom ryggen på folk medan Dudley slog dem. Dudley slutade omedelbart att låtsasgråta."

"Det slår jag vad om att han gjorde", sa Remus äcklat.

"En halvtimme senare satt Harry, som knappt kunde tro sin lycka, i baksätet på familjen Dursleys bil tillsammans med Piers och Dudley, på väg till djurparken för första gången i sitt liv. Hans moster och morbror hade inte kommit på någonting annat att göra med honom, men innan de gav sig iväg hade morbror Vernon tagit Harry avsides.

'Jag varnar dig', sade han och lade sitt stora blodröda ansikte tätt intill Harrys, 'jag varnar dig nu, gosse lille, om du hittar på några konstigheter, vad det än är, så får du stanna i det där skrymslet från och med nu ända fram till jul.'

'Jag tänker inte göra nånting', sade Harry. 'På hedersord …'

Men morbror Vernon trodde honom inte. Det var det aldrig någon som gjorde."

"Mitt stackars barn …" sa Lily mjukt.

"Problemet var att underliga saker ofta hände runt Harry och det var ingen idé att tala om för Dursleys att det inte var han som fick dem att hända.

En gång hade moster Petunia, som var trött på att Harry kom tillbaka från frisören och såg ut som om han inte hade varit där över huvud taget, tagit en kökssax och klippt hans hår så kort att han nästan blev skallig med undantag av luggen, som hon lämnade kvar 'för att dölja det där hemska ärret'."

Lily grimaserade och James såg arg ut när de läste det.

"Dudley hade närapå skrattat ihjäl sig åt Harry, som tillbringade en sömnlös natt med att föreställa sig hur det skulle bli dagen därpå i skolan, där alla redan skrattade åt honom för hans säckiga kläder och tejpade glasögon."

Lily såg sorgsen ut.

"Men när han steg upp på morgonen hade han funnit sitt hår exakt likadant som det hade varit innan moster Petunia klippte av det."

"Schysst!" skrattade James och Sirius.

"Han hade fått en veckas förvisning till sitt skrymsle för det, trots att han hade försökt förklara att han inte kunde förklara hur det hade vuxit tillbaka så fort."

"Han gjorde det inte med flit!" skrek Lily.

"En annan gång hade moster Petunia försökt kränga på honom en motbjudande gammal tröja som hade varit Dudleys (brun med orangegula prickar)."

"Usch!" sa Lily äcklat. Marodörerna såg också äcklade ut, och kände sympati för Harry.

"Ju hårdare hon försökte pressa ner den över huvudet på honom, desto mindre verkade den bli, tills den till sist kunde ha passat en marionettdocka, men definitivt inte passade Harry. Moster Petunia hade kommit fram till att den måste ha krympt i tvätten och till sin stora lättnad slapp Harry något straff."

"Bra", sa James och nickade.

"Å andra sidan hade han råkat väldigt illa ut när han upptäcktes på taket till skolköket. Dudleys gäng hade so vanligt jagat honom, när Harry, lika mycket till sin egen förvåning som till någon annans, plötsligt befann sig sittande där på skorstenen."

"Wow … han flög!" flinade James.

"Jag tror att han transfererade sig", kontrade Sirius.

"Flög."

"Transfererade."

"Flög."

"Håll käften!" snäste Remus.

"Dursleys hade fått ett mycket ilsket brev från Harrys rektor som meddelade att Harry hade klättrat upp på skolbyggnaderna. Men det enda han hade försökt göra (vilket han ropade till morbror Vernon genom den låsta dörren till sitt skrymsle) var att hoppa bakom de stora soptunnorna utanför köksdörrarna. Harry antog att vinden hade fångat honom mitt i språnget."

"Se? Han flög!"

Remus stönade.

"Men i dag skulle ingenting gå snett. Det var till och med värt att vara tillsammans med Dudley och Piers för att få tillbringa dagen på ett annat ställe än skolan, hans trånga krypin eller mrs Figgs kålstinkande vardagsrum."

Lily suckade. "Varför får jag en känsla av att nånting kommer att gå fel?"

Sirius ryckte på axlarna, men James såg ut som om han höll med henne.

"Medan morbror Vernon körde klagade han för moster Petunia. Han gillade att klaga över saker och ting: folk på jobbet, Harry, kommunalpolitikerna, Harry, banken och Harry var bara några av hans älsklingsämnen. Den här morgonen var det motorcyklar."

"Hmm … jag undrar vad han gillar att klaga över mest?" sa James sarkastiskt.

"Det kan inte vara Harry eller nåt", fortsatte Sirius.

"'… dånar fram som galningar, de där unga ligisterna', sade han då en motorcykel körde om dem.

'Jag hade en dröm om en motorcykel', sade Harry, som plötsligt kom ihåg den. 'Den flög.'"

"Åh, Harry …" stönade Lily.

"Det var inte en smart sak att säga", suckade James.

"Morbror Vernon var nära att köra in i bilen framför. Han vände sig helt om i sätet och vrålade åt Harry med ett ansikte som såg ut som en jättelik rödbeta med mustasch:

'MOTORCYKLAR FLYGER INTE!"

Dudley och Piers fnissade.

'Jag vet att de inte gör det', sade Harry. 'Det var bara en dröm.'"

"Det var det inte alls", sa Sirius tjurigt.

"Men han önskade att han inte hade sagt någonting. Om det fanns någonting som Dursleys avskydde ännu mer än när han kom med frågor, var det när han pratade om saker som betedde sig på ett sätt som de inte borde, och det spelade ingen roll om det var i en dröm eller till och med i en tecknad serie – de tycktes tro att han kunde få farliga idéer.

Det var en mycket solig lördag och det vimlade av familjer med barn i djurparken. Mr och mrs Dursley köpte stora chokladglassar åt Dudley och Piers vid ingången och eftersom den leende damen i glassvagnen hade frågat Harry vad han ville ha innan de han dra honom därifrån, köpte de en billig isglass med citronsmak åt honom."

"Det är bättre än inget, antar jag", suckade James.

"Den var faktiskt riktigt god, tänkte Harry, och slickade på den medan de tittade på en gorilla som kliade sig i huvudet och var anmärkningsvärt lik Dudley, frånsett att den inte var blond."

De skrattade alla extra högt åt det.

"Harry hade den bästa förmiddagen han hade haft på länge. Han såg noga till att gå en liten bit från Dursleys så att Dudley och Piers, som började bli uttråkade på djuren fram emot lunchdags, inte skulle återfalla i sin favoritsysselsättning att slå honom. De åt på djurparkens restaurang och när Dudley fick ett raseriutbrott för att hans efterrättsglass varvad med frukt inte var tillräckligt stor, köpte morbror Vernon en ny åt honom och Harry fick lov att göra slut på den första."

"Vilken bortskämd skitunge!"

"Efteråt kände Harry att han borde ha vetat att alltsammans var alldeles för bra för att hålla i sig."

"Åh nej", stönade Lily tyst.

"Efter lunchen gick de till ormhuset. Det var svalt och mörkt där inne, med upplysta fönsterburar hela vägen utmed väggarna. Bakom glaset krälade och slingrade sig alla möjliga sorters ödlor och ormar över bitar av trä och sten. Dudley och Piers ville se väldiga, giftiga kobror och tjocka människokrossande pytonormar. Dudley hittade snabbt den största ormen på hela stället. Den kunde ha rullat sin kropp två gånger runt morbror Vernons bil och kramat ihop den till en soptunna, men just för ögonblicket såg den inte ut att vara på det humöret. I själva verket låg den försänkt i djup sömn.

Dudley stod med näsan hårt tryckt mot glaset och stirrade på de glänsande bruna ringlarna.

'Gör så att den rör på sig', sade han med gnällig röst till sin pappa. Morbror Vernon bultade på glaset, men ormen rörde sig inte ur fläcken.

'Gör om det', befallde Dudley. Morbror Vernon knackade häftigt med knogarna mot glaset, men ormen snusade bara lugnt vidare.

'Usch, vad det här är tråkigt', gnällde Dudley. Han masade sig långsamt därifrån."

"Det är du också", muttrade Sirius.

"Harry ställde sig tätt intill glasburen och tittade uppmärksamt på ormen. Han skulle inte ha varit förvånad om den själv hade dött av tråkighet – inget sällskap förutom idiotiska människor som trummade med fingrarna mot glaset och försökte störa den dagarna i ända. Det var värre än att ha ett skrymsle till sovrum, där den enda besökaren var moster Petunia som hamrade på dörren för att väcka en, för han fick åtminstone vistas i resten av huset ibland."

Remus och Lily skakade sina huvuden åt det.

"Ormen öppnade plötsligt sina lysande små ögon. Långsamt, mycket långsamt, lyfte den på huvudet tills ögonen var i jämnhöjd med Harrys.

Den blinkade."

"Ursäkta …?" sade James långsamt.

"Den … blinkade …?" sade Lily och rynkade pannan.

"Harry stirrade. Sedan tittade han sig hastigt omkring för att se om det var någon som betraktade honom. Det var det inte. Han tittade tillbaka på ormen och blinkade han också."

"Neeej …" stönade James. "Uppmuntra den inte!"

"Ormen knyckte på huvudet i riktning mot morbror Vernon och Dudley och höjde sedan ögonen mot taket. Den gav Harry en blick som alldeles tydligt sade:

'Såna där råkar jag jämt ut för.'"

"Jag kan inte fatta att han pratar med en orm", stönade James.

"Hur kan han prata parselspråket?" frågade Lily, men fick inget svar.

"'Jag vet' mumlade Harry genom glaset, fastän han inte var säker på att ormen kunde höra honom. 'Det måste vara väldigt irriterande.'

Ormen nickade häftigt.

'Varifrån kommer du förresten?' frågade Harry.

Ormen slog med stjärten mot en liten skylt bredvid glaset. Harry kikade på den.

Boa Constrictor, Brasilien.

'Var det bra där?'

Boaormen slog med stjärten mot skylten igen och Harry läste vidare: Det här exemplaret är förr i djurparken.

'Å, jag förstår, så du har aldrig varit i Brasilien?'"

"Jag kan inte riktigt förstå det…" mumlade James, men suckade sedan. "Men … det spelar väl ingen roll … så länge ingen på Hogwarts for reda på det. Folk kan vara väldigt … fördomsfulla."

"Då ormen skakade på huvudet fick ett öronbedövande tjut bakom Harry dem båda att hoppa till:

'DUDLEY! MR DURSLEY! KOM OCH TITTA PÅ DEN HÄR ORMEN! NI KAN ALDRIG TRO VAD DEN GÖR!'

Dudley kom vaggande mot dem så snabbt han förmådde.

'Ur vägen med dig', sade han och boxade Harry i revbenen. Harry som var helt oförberedd föll hårt omkull på betonggolvet."

"RÖR HONOM INTE DIN FETA JÄVEL!" skrek James, Sirius och – förvånansvärt nog – Lily.

"Det som inträffade härnäst gick så fort att ingen såg hur det gick till – i ena sekunden stod Piers och Dudley lutade tätt intill glaset och i nästa sekund hade de hoppat bakåt vrålande av skräck."

"Det här kommer bli bra", flinade Sirius.

"Harry satte sig upp och drog efter andan; glasfönstret på framsidan av boa constrictorns bur hade försvunnit."

"GRYMT!" skrek Sirius och James.

"Imponerande oavsiktlig magi", sa Remus leende.

"Den väldiga ormen höll snabbt på att rulla ut sig i hela sin längd och slingrade sig ut på golvet – överallt inne i ormhuset började människor skrika och springa mot utgångarna.

Då ormen hastigt gled förbi Harry kunde han ha svurit på att en låg, väsande röst sade:

'Ssse upp för Brasilien, för här kommer jag … Tack ssså mycket, amigo.'

Djurskötaren i ormhuset var alldeles chockad.

'Men glaset', sade han om och om igen, 'vart tog glaset vägen?'

Direktören för djurparken lagade själv till en kopp starkt sött te till moster Petunia medan han bad om ursäkt gång på gång. Piers och Dudley kunde bara stamma osammanhängande. För såvitt Harry hade sett, hade ormen inte gjort någonting förutom att lekfullt nafsa efter deras hälar då den gled förbi, men när allesammans till sist var tillbaka i morbror Vernons bil berättade Dudley hur den nästan hade bitit av honom benet, medan Piers svor på att den hade försökt klämma honom till döds."

"Önskar att den hade gjort det", muttrade Sirius.

"Men det värsta av allt, åtminstone för Harry, var när Piers lugnade ner sig tillräckligt för att säga:

'Harry pratade med den, visst gjorde du det, Harry?'"

"DIN RÅTTLIKNANDE SKITUNGE!"

"Sirius!" snäste Lily, som inte såg alltför glad ut själv.

"Morbror Vernon väntade tills Piers väl var ute ur huset innan han gav sig på Harry. Han var så arg att han knappt kunde tala. Han lyckades säga:

'Gå … ditt krypin … stanna … ingen mat'"

"Du gör bäst i att ge honom mat, Dursley", varnade Lily i ett farligt tonfall. James nickade ursinnigt.

"innan han föll ihop i en stol och moster Petunia måste springa efter en stor konjak åt honom.

Harry låg i sitt mörka skrymsle mycket senare och önskade att han hade haft en klocka. Han visste inte hur mycket klockan var och han kunde inte vara säker på att Dursleys sov ännu. Innan de gjorde det kunde han inte ta risken att smyga sig in i köket för att få lite mat."

James log stolt.

"En sann marodör i träning."

"Merlin, rädda oss…" muttrade Lily.

"Han hade bott hos Dursleys i nästan tio år, tio olyckliga år, så länge han kunde minnas, ända sedan han var baby och hans föräldrar dog i den där bilolyckan. Han kunde inte minnas att han var med i bilen när hans föräldrar hade dött. Ibland, när han riktigt ansträngde sitt minne under långa timmar i skrymslet, dök det upp en underlig bild för hans inre: en bländande blixt av grönt ljus och en brännande smärta i hans panna."

"Han … överlevde han den dödande förbannelsen?" viskade Lily, som hade blivit alldeles blek.

James såg precis lika blek och chockad ut.

"Det låter så …"

"Wow …" sa Sirius, och gapade lite.

"Mitt stackars barn", viskade Lily, med ögon blanka av tårar.

"Det var nog kraschen, trodde han, fastän han inte kunde föreställa sig var allt det gröna ljuset kom ifrån. Sina föräldrar kunde han inte alls komma ihåg."

Lily och James såg ännu sorgsnare ut åt detta.

"Hans morbror och moster talade aldrig om dem, och naturligtvis var han förbjuden att komma med några frågor. Det fanns inga fotografier av dem i huset.

När Harry var yngre hade han drömt och drömt om att någon okänd släkting skulle komma och ta honom med sig bort därifrån, men det hade aldrig inträffat;"

"Jag förstår inte!" utbrast Sirius. "Var är jag, Slingersvans och Måntand?"

"Slingersvans, Måntand och jag, Sirius", rättade Remus automatiskt, men rynkade sedan pannan.

"Jag vet inte."

"Dursleys var hans enda familj. Ändå tyckte han ibland (eller hoppades kanske) att främlingar på gatan verkade känna honom. Mycket konstiga främlingar också för den delen. En pytteliten man i en lilafärgad hög hatt hade bugad sig för honom en gång när han var ute och handlade med moster Petunia och Dudley. Efter att ursinnigt ha frågat Harry om han kände mannen hade moster Petunia störtat ut med dem ur affären utan att köpa någonting. En gammal kvinna med virrigt utseende helt klädd i grönt hade vinkat glatt åt honom en gång på en buss. En skallig man i en mycket lång purpurröd kappa hade faktiskt skakat hans hand på gatan häromdagen och sedan gått sin väg utan ett ord. Det underligaste med alla de här främlingarna var deras sätt att verka försvinna i samma ögonblick som Harry försökte ta sig en närmare titt på dem.

I skolan hade Harry ingen alls. Alla visste att Dudleys gäng avskydde den där konstige Harry Potter i sina säckiga gamla kläder och trasiga glasögon, och ingen ville sätta sig upp mot Dudleys gäng."

"Det var slutet av kapitlet", sa Lily och gav boken till Sirius.

Sirius öppnade den och började läsa; "Kapitel tre. Breven från ingen …"

Yey, än en gång har du läst ända ner till botten! :D Jag håller på och jobbar med kapitel 3 just nu, har faktiskt kommit mer än hälften, men räkna inte med att den kommer förrän nästa söndag, eftersom jag alltid jobbar mer på helgerna. ;)